En lokförares vardag

Att växlingen har kört ut mitt lok till tåget och kontrollerat alla vagnars bromsar redan när jag dyker upp i Hagalund är otroligt tacksamt. Jag får lite "lyx-tid" och tar mig en kopp te innan jag själv går ut för att klargöra loket. Sedan kör jag från Hagalund till centralen.

Söndag morgon finns ingen växlare på centralen, så jag får koppla av loket själv. Jag tar på mig den stora, stora orange-färgade regnrocken för att skydda kläderna från olja och smuts. En man med asiatisk ursprung stannar upp och tittar vad jag håller på med. Tjej, i kjol, med en stor regnrock över, hoppar ner mellan lok och vagn och fixar och donar. Sedan kör jag runt till andra änden av tåget och kopplar ihop igen.

Jag ser på föraruppgiften, som jag får av ombordansvarig, att sex av sju vagnar är blockbromsade, bara en är skivbromsad. Blockbromsade vagnar är lite svåra att bromsa mjukt med. De nyper till så hårt. När jag bromsar på loket så tar det ett par sekunder innan alla vagnars bromsar gått till, en slags dominoeffekt. Likadant är det när man ska lossa, jag lossar lokets broms och sedan tar det tid innan allt är loss vilket gör att man hela tiden måste vara förutseende. Jag lossar alltså lokets broms ungefär 15-40meter innan jag ska stå still. Vilket är lite svårt. Skivbromsade vagnar är lite smidigare. Principen är densamma bara det att de inte nyper till lika hårt. Och jag som vill stanna mjukt!

Idag bär det av till Hallsberg, norra vägen = via Enköping, Västerås och Örebro. Jag tycker det är så fantastiskt vackert denna väg. Vi stannar även i Köping. Vet ni hur det är att ropa ut i högtalarna orter med ping i? Det lockar till ordlekar som Köping-pong, Köping-pong-pang, Köping-pong-ping-pong, Köping-pang-ping-ping-ping-pang, o.s.v. Kan det vara att jag har för mycket tid i min ensamhet?

Nästa Örebro, jaha vi ska in på högra spåret, jaha, vi ska allra längst till höger, faktiskt har jag aldrig kört på just detta spår, jag saktar in och saktar in och ATC´n piper att jag ska bromsa mer, men jag kör ju redan så sakta, jag bromsar mer och den fortsätter pipa envist, ännu saktare.... men det går ju så sakta redan....då pyser det rejält i maskinrummet och bromsarna går till och tvärnit....men vad pinsamt...jag som hade tänkt hämta te i bistron, nu bör man väl inte visa sig där.....hukande går jag in...kan man få ta sig en kopp te? Jag ber om ursäkt för bromsningen.....jo, jag kände den, svarar han i bistron....jag frågar om allt står kvar på hyllorna.....jodå, så skrattar han.....

När jag kör hemåt mot Stockholm igen är det gott om tid i Örebro att hämta en ny kopp te. Då är det samma kille i bistron igen! Jag frågar om han nu tänkt på att jag gjort mjukare stopp!!!!

I Arboga fokuserar jag på att få till ett super-duper-mjukt stopp, målet är att det inte ska kännas när tåget går från rörelse till att stå helt still. Var någon i hytten skulle det höras hur jag väser Yes! Yes! när tåget stannat.

Vi far genom Stäket, där är huset vi bott i, vad har de gjort på taket?

Vi far genom Barkarby, där har jag bott nästan hela min uppväxt!

Oj, där då, ett träd med toapapper i??..