En lokförares vardag

Börjar dagen med ett varv på Uppsala. Jag överlever eftersom det bara är ett varv och det vankas bättre sträcka sedan.

Ska till Linköping. Dit flyter allt på som det ska. De mest filosofiska tankarna rör sig kring flugan som flyger runt i fönstret på passagerarsidan. Jag undrar hur det känns att köra i 200 och ha flugan surrande i mitt eget fönster. Kan man verkligen koncentrera sig på körningen eller kommer man sitta och titta på flugan? Eller om den börjar surra runt kring huvudet och i värsta fall försöka krypa in i örat. Intressanta tanke.

På återresan flyter allt på till strax före Katrineholm. Då ringer fjärren och säger att de stoppar oss i Katrineholm. De har stillbild och all trafik står still just nu. Vi kommer att bli stående minst en halvtimme. Stillbild betyder, att de som kontrollerar alla signalerna utmed vägen inte längre har någon kontroll och att allt är svart på deras skärm. Jag frågar så att det är ok att vi stannar vid plattformen.

Det är lite gulp-känsla att göra utrop av den här typen. Jag tar ett djupt andetag innan jag trycker in knappen på för att tala i mikrofonen. Försöker tala tydligt, ge all information jag har fast den är ytterst liten, trycka lite extra på det lilla positiva vi har, vi har en plattform, man kan gå ut och hämta luft eller röka, att man återkommer med information så fort man vet något, och att det faktiskt är minst en halvtimme som gäller, att inte dölja detta faktum. Jag pratar med personalen och kollar att meddelandet gått ut ordentligt. Nu får jag i alla fall tid att hämta en kopp te.

Jag förblir i hytten eftersom det kan komma information under tiden och jag måste kunna svara i telefonen. Jag har min dörr och mitt fönster öppna. Några resenärer kommer fram och ventilerar sina tankar och undringar. Det kommer också en herre som är mycket tekniskt intresserad och gärna tittar in i hytten. Javisst får han titta in men han har kommit till helt fel lokförare om han vill tekniska förklaringar till fordonet. Min huvudsyssla är körning och för övrigt försöker jag göra så gott jag kan. En resenär undrar om han hinner till bankomaten. Det skulle han troligtvis göra, men jag rekommenderar inte det.

Men titta, ganska prick 30 minuter efter stoppet får vi faktiskt grön signal. Vi startar vår färd mot Stockholm. Men kommer bara till Flen. Sen är det stopp igen. Jag ser att stationen har tåg på alla spår som bara står stilla och anar att signalsystemet inte har kommit igång som det ska. Jag ringer och får vänta länge på svar, för vid det här laget försöker vi ju alla att ringa samtidigt. När jag väl kommer fram så är han optimistisk nog och säger att vi ska åka inom några minuter. Men minuterna går, jag ringer igen, får vänta länge, nej de fick det inte att fungera, det är en banverkare utskickad att veva växlarna i rätt läge. Jag gör några utrop under tiden. Det är klart att denna situation är stressande. Att inte ha några klara besked, att se att allt står stilla, att det tar lång tid innan någon svarar, att fundera över resenärerna, vad de skulle göra, att de blir försenade, kanske de skulle bytt tåg på centralen. I kontakten med tågmästaren så säger han att resenärerna hade tyckt att jag gjorde så lugna utrop. Hur är det möjligt? Själv känns det som om kroppen är spänd som en fiolsträng och håret står på ända!

Konstaterar att en katt går över spåret och är tacksam för att den inte är svart.

Tillslut slår signalen faktiskt om till grönt. Det går hyffsat ända fram till centralen. Det är bara det att vi har ett loktåg framför oss och deras maxfart är 160, så jag får anpassa mig efter det. En timme och fyrtio minuter sena rullar tåget in på centralen.