16/4-07
Två klargöringar av X2:or efter varann. 90519 och 90521. Det är bra motion. Och en ordentlig övning för mig och min stresstålighet som kanske inte alltid är den bäst utvecklade. Minsta lilla avvikelse och tiden drar iväg.
På 521 är det stopp i handfatet i köket i första klass. Jag ringer och vill att någon ska åtgärda stoppet, men det finns inte personal. Jag lägger mig på alla fyra och glor in i skåpet under handfatet för att se om jag hitta något att rucka på, något att klämma på eller knapp att trycka på så att det skulle försvinna, men ack nej! Jag tänker på tågpersonalens arbetsmiljö. Den som ska servera och hålla rent i förstaklassvagnen. Han är ju beroende av att det är helt och fungerar. Jag kommer att göra honom besviken med min information.
Senare ska jag ett varv på Uppsala. Framme i mitt lok går inte bromsen loss. Det första man tänker på är att bromsen sitter till på bakre loket. Börjar med att gå/jogga bak dit. Allt är ok där och bromsen indikerar loss som den ska. Åter på mitt lok får jag höja trycket och innan jag kan göra ett bromsprov måste trycket sjunka först. Det tar tid. Jag ser att jag fått utfartssignal, och strax efter får jag avgång också. Hur har detta gått till, för jag har inte sagt att varken bromsen är klar till personalen eller blinkat klart för avgång från loket som jag ska, när jag är klar att avgå. Jag får ringa fjärren, som tar tillbaka signalen igen och säger att jag ska ringa och säga till när jag klar att avgå. Jag gör ett utrop i tåget om att vi kommer bli ett antal minuter sena från centralen. Under bromsprovet kontaktar en av personalen mig via telefon och den andra ur personalen kommer fram till loket. Jag känner att jag skäller på dem lite. Vilket jag senare givetvis får dåligt samvete för. Åtta minuter sena lämnar vi centralen.
I Uppsala ska vi åter till centralen. Där kollar personalen med mig att bromsen är klar. Och jag passar på att säga att det inte varit mening att förstöra deras dag med att vara irriterad.