En lokförares vardag

Det skulle ha varit en Uppsala-tur idag men det fungerade inte med de nya EU-reglerna. Ingen är gladare än jag! Det blir Falun idag igen, men med ett loktåg. Det är mysigt med loktåg. Jag kör tåg 20 till Borlänge. Sedan kliver en ny förare på, och jag sitter kvar hos honom till Falun. Det är trevligt att få en pratstund. Vi är inte bortskämda med det, vi lokförare.

Väl framme i Falun står en X2:a på spåret bredvid och är trasigt. Jag funderar om jag ska gå dit eller om jag ska ta min rast. X2:an ser avställd ut och jag måste ha mat, så jag vandrar in mot stan. Jag köper mat, går till hotellrummet, slår mig ner och äter. Jag ska precis lägga mig ner och vila tills det är dags att möta upp det tåget jag ska köra tillbaka till Stockholm igen. Då ringer telefonen. Det är driftstöd som vill att jag ska vara behjälplig vid den trasiga X2:an. Visserligen hade de önskat att det varit en stor, stark karl, men de får hålla tillgodo med mig för jag är den enda som finns i Falun. Jag ska nämligen hjälpa lokföraren från den trasiga X2:an att lyfta det 90 kilo tunga övergångskopplet. Den ska krokas på ett lok som sedan kopplas ihop med X2:an för att den ska kunna dras därifrån.

Jag får numret till föraren som kommer med loket. Det visar sig vara han som även kört det trasiga tåget. Han har felsökt i två timmar. Har sedan fått tagit ett tåg till Borlänge för att hämta loket han nu sitter på. Jag tänker att jag är glad för jag fick i alla fall tid för att äta!

Jag går ner mot station i Falun. Hinner undersöka hur man ska få loss luckan framtill på fordonet, letar efter sexkantsnyckeln som behövs men hittar ingen.  Då går jag på övergångskopplet som finns i maskinrummet istället. Hittar en skiftnyckel och lossar den. Först ska hela klumpen upp en liten bit först, sen ner på golvet och fram till dörren. Det funkar faktiskt, trots att det väger bly. Jag inser att detta kommer bli varmt och tar av mig jackan.

Det är en intresserad herre som finns där och tittar. Jag är glad för då har jag någon att förklara allt för. Det går lättare att tänka då.

Nu kommer loket. Med gemensamma krafter lyfter vi denna 90-kilos klump. Jag blir förvånad, det går bra! Lokföraren är utrustad med en egen sexkantsnyckel, mycket driftigt! Så vi får loss nosen på trasan. Sen körs loket ihop med X2:an. Vi kopplar luften. Det pyser i maskinrummet. Så låter det alltid när sifan blåser, springer dit och stänger av den. Vi lossar parkeringsbromsen på drivmaskinen. Loket står just nu precis på övergången och medan andra föraren går ner och lossar parkeringsbromsarna i andra änden försöker jag vara behjälplig för trafikanterna att försöka ta sig runt loket och ner i spåret för att komma till andra plattformen. Nu rullar också mitt tåg in i Falun.

Innan jag går till mitt tåg så gör vi ett bromsprov med X2:an och sedan verkar det ok för mig att lämna det trasiga sättet.

Ja, nu är det bara att fortsätta jobba. Mitt lok skall kopplas av, jag ska växla runt loket till andra änden av tåget, koppla ihop och förbereda bromsprovet.

Jag får tid att fundera på hemvägen. Jag överraskade mig själv med att tycka att det varit himla kul och spännande att få ha varit med om att hjälpa till med den havererade x2:an. Jag undrar hur extrem, udda, underlig man är. Skulle det kunna finnas en till lokförare som skulle tycka det varit spännande? Ja, inte vet jag!

Nu har jag också packat ner en egen sexkantsnyckel i min lokförarväska. Så nästa gång jag kör en X2:a ska jag kolla om den möjligtvis passar.

På väg hem med tåg 35 kör jag förbi det trasiga tåget och vinkar till föraren.