En lokförares vardag

Jag känner mig så privilegierad. Jag ska på sightseeing idag. Jag ska få köra ända till Jönköping, till södra sidan av Vättern. Och äntligen en X2:a. Gud vad jag har längtat! Det är kul att klargöra. Skuttar glatt runt på bangården. Det här är tåg!

Tåget står på spår 47 på bangården. Ser på långt håll att strålkastarna är matta och blinkar trötta. Jaha, då har väl brytaren fallit ur. Mycket riktigt, och tyst är fordonet. Som tur är finns dock tillräckligt med batteri kvar så att den orkar slå till brytaren när jag trycker på knappen. Allt börjar låta som det ska. Dock indikerar fordonet en hel drös med fel. Jag ringer efter reparatör, det är lika bra han tittar på en gång. Han gör en omstart och allt blir normalt i ett trollslag. Jag bugar ödmjukt, och skuttar sedan vidare runt och tömmer en slask på vägen.

Allt flyter på. Hela vägen till Nässjö. Där blir vi stående. Ringer till tågklareraren. Hon upplyser om att vi ska invänta ett mötande tåg som kommer från Jönköping och de är sena. C.a 9 min. ska vi vänta. Jag gör ett utrop och rundar uppåt. "Vi bli stående c:a 10min". Efter 10 min. har fortfarande inget hänt. Inget tåg i sikte. 11 min. går, 12 min. går. Jag tycker det är pinsamt, väl medveten om att resenärerna själva kan räkna till 10. Jag ringer igen och tågklareraren låter lite förtvivlad, men just då ser jag strålkastarna på det sena tåget. Och efter ytterligare några minuter får vi så rulla.

Ser fram emot att få komma fram uppe på höjden vid Husqvarna. Väl där så är det så fantastiskt vackert. Det är mörkt ute och det lyser så häftigt från hus, bilar och vägar. Jag tappar nästan andan och hjärtat bultar. Vilket jobb jag har!

Efter att personalen sett till att tåget är tömt på resenärer i Jönköping rullar jag ut på uppställningsspåret. Nu dyker dagens stora fråga upp. Ska jag lämna tåget tänt eller släckt?  Jag tycker min logik brukar ge mig de flesta svaren, men det funkar inte den här gången, för jag har lika många svar till varför jag skulle lämna det tänt, som släckt. Hmmmm. Jag lämnar det tänt, men grubblar länge efter att jag lämnat tåget om det egentligen borde vara släckt?

Tja, tänt var det i alla fall hela natten. Men mest glad är jag att tåget överhuvudtaget står kvar där jag lämnade det, när jag kommer tillbaka tidigt nästa morgon. Man kan få sån där nojja om att tåget bara skulle vara borta när man kommer tillbaka. Jag vet inte hur det skulle gå till. Skulle någon sno tåget?

Jag känner mig lite ruggig och morgontrött och kurar hela vägen hem i halsduk och jacka där i hytten. Toppen blir givetvis en kopp te som kommer gående runt Katrineholmstrakten fram till mig.