En lokförares vardag

Jag är ju inte riktigt van med X40 och forskar fortfarande i vart alla knappar sitter.

Jag skulle blinka med strålkastarna till en kollega som kom i ett mötande tåg. Döm om min förvåning när vindrutetorkarna började röra på sig.

Jag börjar idag 12.48 och går av mitt pass imorgon 13.20. En rätt så lång tur får man väl säga. Ska ha natten i Västerås. Under rasten kollar jag upp i överliggningspärmen vad hotellet i Västerås heter. Om det finns personal där eller om jag ska ha en kod att komma in med. Jag antecknar allt. Det finns ingen frukostservering så tidigt som jag börjar på morgonen så man tilldelas en kylväska med frukost i. Ok.

Mot kvällningen när jag rullar mot Arboga börjar felindikeringen ´´Fel bakre bromsdator´´ att blinka. Jag ska ju byta ände i Arboga och kommer då till den bakre bromsdatorn och tänker att jag nog kan åtgärda problemet när jag väl kommer dit. Men jag var för optimistisk. Vid slutstation Arboga byter jag hytt och hytten med den bakre bromsdatorn, som nu för övrigt blivit den främre, bara tjuter och tjuter och larmar om fel. Jag vill inte ha några FEL!

Jag får ringa fjärren och säga till att jag blir kvar för tillfället, jag måste ringa om hjälp. För jag har redan fått körsignal, vilket hindrar andra tåg att passera. Han ställer min signal i stopp igen så att andra tåg kan köra förbi. Så ska jag återkomma när jag är klar att avgå.

Driftstöd, som är min support vid fel, säger att jag har ett ordentligt fel. Jag har ju två enheter med mig och han vill att jag växlar och byter plats på dem så jag kan köra igen från en fungerande hytt.

NEJ! DET HÄR ÄR BARA MIN TREDJE DAG PÅ X40, DET FÅR INTE BLI SÅ AVANCERAT DÅ!

Jamen då måste du ju köra med nöddriften.

JA! DET GÖR JAG GÄRNA! DET BLIR FÖR STOR UTMANING ATT BÖRJA VÄXLA!

Så sagt och gjort. Med handledning kopplar jag in nöddriften. Jag får också tillstånd att lämna Arboga utan ATC. Vilket gör att den tillåtna hastigheten minskar till 80km, för jag har inte längre ett övervakningssystem, utan kör endast optiskt.

Jag är nöjd och belåten. Visst blir jag sen. Men inga resenärer är med på tåget, och jag slapp växla. Jag ska köra tomtåg till Västerås och lämna tågsättet i vagnhallen. Jag får också ett extra stopp på vägen eftersom jag bara kör 80. Två passagerartåg får passera mig i Köping innan jag får fortsätta.

Mitt i alltihopa kan jag inte låta bli att se det komiska i det hela. X40 ska vara driftsäkra numera. Det blir aldrig fel på dem. Att just mitt tågsätt kajkade ihop är underligt. Alla klagar och konstaterar att X2000 har stora problem, men inte mina. Ja, tänk vilka överraskningar ett lokförarliv på SJ har.

Jag har två ur tågpersonalen med mig som ska till Västerås och avsluta dagens pass. Jag känner empati med dem för de blev nu en hel timma sena till slutstation.

På Västerås Västra får jag lägga växlarna själv. Ska till spår 2, och det är tur för där hamnade vi på vår övningsdag också, så jag hittar. Men på vår övningsdag låg redan växlarna rätt. Men inte nu. Klättrar ut och forskar vilka klot som tillhör vilka växlar. Sådana här klot har jag inte sett förut. De ser ut som sådana man kastar kula med. En ny erfarenhet.

Reparatörspersonalen möter upp på bangården och frågar om felet. De har åtgärdat felet redan innan jag hunnit lämna fordonet. Var det så enkelt? Fast det var i alla fall inget jag hade kunnat göra, berättar de, för de har varit inne i ett mer avancerat tekniskt skåp för åtgärd.

Ja, det blir ett par timmars sömn innan det är dags att åka tillbaka till Västerås västras bangård och starta upp en annan X40, för färd mot Stockholm. När jag ska lämna bangården med tåget traskar jag iväg till växlarna och lägger om kloten igen. Då stannar en kollega med sitt tåg bredvid mig och säger att åt det här hållet är växlarna uppkörbara. Jag behöver alltså inte lägga om dem för hand. Jag ska komma ihåg det till nästa gång.