16/2
Börjar morgonen med att möta både trötta och utsövda sovvagnsresenärer. Ska köra ut tåg 77 till Hagalund. Stannar hos tm och pratar med henne medan vi väntar ut de sista resenärerna. Det hade varit kallt uppe runt Åre och Östersund, vilket tydligen får till följd att vissa vagnar tömmer sig själva på allt vatten. Tänk att ha bokat en bädd med dusch och toalett. Jag frågade aldrig hur man löser ett sånt problem. Det hade varit riktigt kallt i en del vagnar, själv hade hon fått ha filt runt sig när hon suttit ner en stund.
I sista stund kommer en resenär fram och säger att hon glömt en jacka i vagnarna som rullat vidare söderut. Tm letar reda på telefonnumret till personalen, får kontakt, personalen söker i tåget och hittar den, gör upp om att jackan skickas med ett tåg tillbaka som är i Stockholm på em.
Jag har i alla år som lokförare ständigt fascinerats av ombordpersonalens service, tålamod och vana att lösa alla sorters problem. Jag hoppas tjejen som tappat jackan var glad och belåten över den återfunna jackan.
Senare ska jag med X2000 till Linköping. När bef. 2 får se att det är jag som ska köra kommer ett stort leende och så säger han att då är han lugn. Lite paff blir jag, hur tänker han nu? Men han påminner mig om ”Aneby-dagen”, en riktigt strulig dag med nedriven kontaktledning i Nässjö, då vi hade ett tåg ihop. Jag berättade då för honom att mina arbetspass brukar vara så lugna, sällan något utöver det vanliga, så jag var så förvånad över att hela den dagen var så händelserik.
Aneby-dagen: jag kommer till Linköping och ska bli avbytt för en två timmars rast. Jag har en lista på vad jag ska hinna uträtta rent privat. Men där fanns ingen lokförare så långt ögat nådde. Ringer Tass. Oj, oj….den lokföraren som skulle kört vidare sitter fast på ett tåg söder om Nässjö. Oj, oj igen……det finns ingen som kan köra vidare förutom jag….suck…jag vet ju att jag inte bara kan gå av……jag ska nu fortsätta med tåget till Aneby, där bussar ska möta upp trafikanterna….
Jag har varken tidtabell eller linjebok för fortsatt färd. Medan bef. 2 gör utrop om anledningen till fördröjningen så springer jag in till datorrummet för att plocka ut tidtabell, hur i hela fridens namn förkortas Aneby…..det löser sig, jag får skriva Nässjö. Åter på tåget får jag tillstånd att köra utan linjebok. Samt får en mer exakt beskrivning av var Aneby ligger. Tankar under färden till Aneby är om det finns perrong, eller blir det avstigning med stege, och om det finns perrong, är det då bara en kort eller räcker det till hela tåget, kommer bussar finnas där, när kommer jag att få åka tillbaka, vilka trafikanter ska jag vänta in, kommer personal finnas där??????????
Perrong finns och den räcker till hela tåget = några problem mindre….
Jag kliver av för att byta ände, då kommer en kvinna fram till mig och frågar intensivt om det är jag som kört…..jag bekräftar det……”Du är vår hjältinna! Jag tänkte att du kanske skulle ha hämtat barn på dagis eller nåt……jag måste få ta ett foto….(klick)….vad heter du?..” Jag tänkte att nu hamnar jag nog i någon lokaltidning någonstans i Sverige. Jag undrade också över vad tågmästaren egentligen hade ropat ut till resenärerna när jag varit och hämtat tidtabeller. Trevligt var det i alla fall, att hon tog sig tid att säga att jag var en hjältinna, det har jag aldrig varit förut.
Personalen lämnar tåget med resenärerna när bussarna så småningom dyker upp. De fortsätter nu till Nässjö där tåg inväntar. Jag blir kvar ensam. Bussarna som anlänt Aneby hade ganska många resenärer med sig, men ingen personal. Jag går ett varv genom tåget och blir medveten om att resenärerna börjat länsa restaurangvagnen. Hjälp….jag ringer och frågar vad jag ska göra…fäll ner jalusierna, får jag till råd…..men jag hittar inga jalusier….jag lämnar restaurangvagnen……jag klarar inte av att se på hur allt försvinner…..alla känner sig ha rätt att ta något för förseningen…..men det blir ju väldigt orättvist för det räcker ju bara till ett fåtal resenärer…….och de som kom först….
Jag gör utrop på utrop……ovan som jag är i denna situation….mitt ständigt återkommande mantra är att vi väntar på personal och ett ungerfärligt tidsperspektiv. Så småningom får jag kontakt med dem när de sitter på bussen. När de tillslut anländer med de sista resenärerna har jag stått med X2:an i ungefär två timmar i Aneby.
Jag är rätt slut faktiskt och vrålhungrig! Jag skulle ha lunchat i Linköping. Själv tog jag två små runda knäckebröd från första klass som jag bredde smör på, och ett litet äpple. Jag kunde bara inte ta något ur bistron, det kändes som att jag skulle vara ett extremt dåligt föredöme inför de andra resenärerna, som jag redan sagt till att de endast fick ta kaffe och te. Ja, himmel vad magen skrek…….
Ja, alert måste man dock fortfarande vara. Eftersom vi byter körriktning mitt på linjen, så blir det att ”gå mot stopp” = tillstånd att passera stoppsignaler, med begränsad hastighet.
Jag får en kort pratstund med tågmästaren. Personalen är van vid oregelmässigheter. De ska nu ta hand om och serva ett överfullt tåg med resenärer. De är så tålmodiga och håller humöret uppe. De ropar och informerar under hela resan till Stockholm. Klippor!
Slutet orkar jag knappt ta…. flera timmar försenade så ska jag inte få avbyte. Det finns ingen personal. ÄR DET MITT FEL!!!!!! Trött men framför allt en HUNGRIG!!!!!!!!! lokförare får till slut avbyte…….