En lokförares vardag

Kom rullande in i Uppsala. Byter ände för att åter åka mot Stockholm. På det andra loket saknas det kol på norra strömavtagaren, så jag får åka med den södra/främre strömavtagaren uppe. När jag lämnar Uppsala och möter första tåget och hejar på lokföraren blir jag plötsligt varse att enligt honom kör jag ju med ”fel” strömavtagare. Nu undrar jag om han tänker, där kommer Marie och hon kör med fel strömavtagare, eller tänker han, där kommer Marie och hon har fel på strömavtagaren. Eftersom jag tror att jag kan framstå som lite förvirrad så tror jag att det första antagandet stämmer bäst. Vilket nu får mig att fundera på om jag verkligen ska luta mig fram mot fönstret när jag hejar.

Senare kör jag en X2000 till Linköping. Jag trodde resan gått bra. När jag stannat tåget i Linköping och gått av, kommer tågmästaren i första klass frustrerat framrusande till mig. Jag hade bromsat med magnetskenbromsen så hårt att en vinflaska åkt i golvet. ”Hjälp, pratar han med mig?”. Hur ser det då ut i bistron? Finns det något kvar på hyllorna? Kanske sitter alla med sin vinpava i knä nu? Det var inte bara vinflaskan som gick i krasch där, utan även bilden av mig själv som en lokförare som kör mjukt och behagligt.

Trots kissnödighet in till panik får det vänta, jag måste ringa befattning två och höra mig för. Inget hade rasat ner ur hyllorna i bistron. Puh!

Åter på väg mot Stockholm och jag närmar mig Södertälje där jag har ett uppehåll. Jag tittar upp i Mobitecen och där står inget om uppehåll, tänk att det så ofta ska krångla med mobitecen! Tittar åter ner i tidtabellen. Inget uppehåll! Oj! Vilken tur att Mobitecen fungerade!

Får en stoppsignal in till Södertälje och måste bromsa hårt. ”Meddelande från lokföraren, håll i era vinflaskor nu!”.