En lokförares vardag

Voine, voine, mycket skall man se innan ögonen far ur sina hålor. Jag har lämnat Avesta-Krylbo, riktning Stockholm. Och där. Högt upp i ett träd ser jag den, en eldslåga. Säkert 1m bred och 2 meter hög. Och den försvann lika snabbt som den kom. Jag nyper mig i armen. Och tittar och tittar och tittar. Efter en eldsvåda, efter människor, efter fler eldslågor. Ingenting. Absolut ingenting ser jag. Allt är precis som vanligt. En ensam, tyst skog. Det kan ha varit mellan 100 och 200meter bort som jag såg skenet. Kan det trots allt ha varit i kontaktledningen? Kan jag ha missbedömt höjden? Var det en hägring? Jag förstår att jag måste ringa fjärren och anmäla skenet. Om fler skulle se något. Om en skogsbrand skulle uppstå. Eller något annat.

Vad säger jag? Tänk om de tror att jag sett ett UFO? Tankarna far om vad de ska tro om mig! ´´En lokförare mellan Avesta-Krylbo och Rosshyttan har sett ett UFO, ha,ha´´. Det är bara att lyfta på luren och redan i förväg svälja förtreten om vad de ska tänka om mig. Jag börjar min formulering försiktigt med att jag sett en ljuslåga, jag säger inget om detta schabrak till eld som slog upp ur trädtoppen. Till min absolut yttersta förvåning ger han respons på det jag säger och börjar prata med sin kollega. Det visar sig att de har problem med hjälpkraften(= en ledning som går precis vid sidan om spåret). Och nu tror de att ett träd någonstans blåser mot ledningen och gör kortslutning. Jag blir så lättad. Han tar mig seriöst och frågar var detta inträffade. Jag förklarar. Och jag förstår nu att lågan uppstår när trädet släpper ledningen. Ja, då var jag inte så tokigt ute i alla fall! Gud vare tack!