12/6-07
Stannar tåget i Uppsala. Har några minuter i stillhet och tittar på folk. Tycker det är jätteintressant med människor, helt fascinerande faktiskt. Sist jag var i Uppsala satt jag och studerade ett kärlekspar i lagom mogen ålder. De hade placerat sig mitt på övergången, där det hela tiden passerar en strid ström av resenärer. De skulle skiljas och höll på att ta farväl. Pussades och kramades, och pussades och kramades igen. Det var helt uppenbart att de hade svårt att slita sig från varandra. Men det otroliga var att de stod precis mitt i vägen för alla resenärer. Alla fick gå runt dem. Vilket de var helt omedvetna om. Därtill hade killen i sällskapet en cykel med sig och den stod precis på tvären där alla ville fram. Ingen sa något utan lät dem vara helt uppslukade av varandra tills de med utsträckta händer och armar tog ett sista farväl av varandra.
Visst är människor underbara?
Väl framme i Falun ska jag klättra ut ur loket. Det är 4 enkla fotsteg att kliva ner på. Hur det går till vet jag inte riktigt, men jag missar sista fotsteget. Har aldrig hänt på alla mina år som lokförare. Håller som tur i ledstången när det händer, och rutschar nerför loket och står förvånad stadigt på marken strax därefter. Måste det vara fullt av banverkare i spåret precis just idag, precis just här och som precis tittar? Yrkesstolthet är ett ord jag normalt håller väldigt högt, men inte just nu.
Efter rasten ska loket kopplas av. Tågmästaren kommer fram och är behjälplig. Han är redan beredd och iklädd en gammal härligt blå rock. Ser nästan antik ut. Jag tycker ju själv det är rätt kul att gå mellan lok och vagn men han är så behjärtansvärd i sin vänlighet att hjälpa till att jag inte vill ta det ifrån honom. Han utstrålar en sådan otrolig yrkesstolthet, och ser en möjlighet att praktisera sina kunskaper. Han följer med på loket och lägger växlar, vi blir ett litet ´´team´´ som jobbar ihop.