En lokförares vardag

Ska köra 529 till Linköping. Idag känns det lite speciellt. Vi ska nämligen få köra den ´´gamla´´ sträckan mellan Flemingsberg och Järna. Den där pendeltågen går, via Tumba och Rönninge.

Den ordinarie sträckan, Grödingebanan, består mest av makadam och tunnlar och är verkligen inget märkvärdig att köra. Så jag blir positivt överraskad över hur vackert det är på den gamla banan. Hur grönt och pittoreskt det är vissa sträckor. Det är vid dessa tillfällen jag blir så lyrisk över att få vara lokförare. Jag njuter verkligen av utsikten. Det är också vid dessa tillfällen jag undrar över om det finns fler som jag, eller om jag är en alldeles egen art?

Framme i Södertälje bildas det en kö av tåg och jag får ge mig till tåls. Det är också nu jag får veta att omledningen beror på att ena rälen på Grödingebanan har spruckit.

Vi blir 20 minuter sena. Väl uppe i fart tycker jag det börjar lukta bränt i hytten. Jag ser mig omkring, öppnar båda dörrarna till maskinrummet, fäller ut backspeglarna och tittar utefter tåget, men ingenting. Och då ska ni veta att jag är snuvig, och trots det tycker jag mig ana en konstig lukt. Jag får hålla extra uppsikt men ingenting händer, peppar, peppar.

En stund senare försvinner korglutningen på restaurangvagnen p.g.a. för hög oljetemp. Jag pratar med serviceledaren. För bekvämlighets skull kan man hålla igen på farten, men vi är ju så sena nu, så det är bara att gasa på. Han föreslår att vi ska ´´reseta´´ vagnen i Norrköping, och vid dessa tillfällen blir jag så otroligt tacksam för personalens erfarenhet. Att de tar initiativ och jag inser med tydlighet att de faktiskt har varit med längre än jag. Han är aktiv och hjälper till när vi stannat i Norrköping, fort går det och tåget blev inget ytterligare försenat alls. Han är min hjälte!

Man kan inte säga att jag hållit igen på farten precis, och när vi närmar oss Linköping ser jag att vi har knappat in 5 minuter på tidtabellen. Då blir jag glad.

När jag stannat tåget och ska bli avlöst finns det inte en lokförare i sikte. Jag kliver ur hytten och långt där framme kan jag skönja en grå lokförarjacka. Han kommer strosande, jag pekar frågande om han ska ha tåget, han skakar på huvudet. Nehe, in i hytten igen för att ringa upp riksledningen. Då ser jag en annan förare i backspegeln. Jag kliver ur och förstår att det är han som ska ha tåget. Jag gestikulerar vilt, varför är han sen?  Jo, men på monitorn stod det att vi var 20 minuter sena. Ja, men det var ju då! Jag har ju kört som en idiot!!! (Jag tänker i mitt stilla sinne att det var ju förgäves, dessa minuter har redan gått till spillo, suck).