En lokförares vardag

Idag började dagen lyxigt. Tågmästaren frågade redan på centralen vid vilken station jag ville ha mitt te, eller ville jag ha te vid flera stationer så var det bara att säga till! Med tanke på att jag inte fick något alls på väg till Falun sist så blev jag nästan rörd av hans omtanke! På detta enkla sätt skiljer sig den ena dagen från den andra. Ena dagen sedd och bekräftad, den andra bortglömd och ensam, och utan te.

Det var så varmt på loket, så jag klättrade ut en liten stund vid uppehållet i Borlänge. Jag tar bara några få steg och tror ni inte att jag lyckas trampa rakt på ett kasserat tuggummi. Helt färskt och ny-utspottat. Det satt mjukt och säkert fast under dojan! Hur jag en drog med skon på asfalten eller försökte peta med fingrarna, så blev det mesta kvar. Vad irriterad jag blev. Detta gjort av en resenär, som kanske jag, troligen jag, har kört till Borlänge! Jag ger upp och inser att jag får leva vidare med ett tuggummi under högra dojan. Tjipp, tjipp hörs det vid varje steg. Och mellan sko och mark bildas vid varje steg långa vita trådar. Hoppas ingen ser.

På hemvägen är det så hett i hytten att jag har fönstret öppet hela vägen från Falun till Sala. Man blir alldeles dåsig. Det är så mycket ljud, buller och vinande runt huvudet och öron så man blir helt matt. Först i Sala börjar kylningen i hytten att fungera. Äntligen kan jag dra igen fönstret.

Fjärren i Gävle ringer och säger att de fått lågnivålarm på tjuvbroms. Jag får rulla in till Avesta-Krylbo och göra en kontroll där. Axel 4, vänster sida. Jag tar med mig hammaren ut, lägger mig på knä. Känner runt hjulaxlar och hjul, försöker krypa in för att se hur hjulet ser ut på insidan. Känner på lagerboxen, den går att ta på, känner på hjulet, aj, vad varmt!!! Hjulet bredvid är lika varmt och ingen glödgande färg. Jag bedömer läget normalt. Smutsig om händerna, smuts på skjortan, öm i knäna efter små kantiga asfaltbitar som fanns precis där jag placerat knäna, klättrar jag åter upp för att ringa till fjärren. Får lämna mitt namn som intyg, innan jag får fortsätta färden mot Stockholm.

Fick en av våra nya telefoner på loket som ska placeras ut på samtliga lok framöver. Voine, voine. Mycket knappar och tecken. Med en kort instruktion av föraren som kom med tåget lyckas jag faktiskt ringa fjärren. Hallå, hallå, hörs jag? Ja, faktiskt! Får stora lokala för att gå runt med loket, på väg runt kör jag förbi föraren som just klivit av, och hojtar i triumf att jag lyckats ringa! Jag experimenterar vidare. Ringer tkl i Blg med snabbknappen, prövar senare direkt-knappen till fjärren, jag ringer fröken ur som talar direkt ut utan att jag behöver lyfta luren, ringer tågmästaren i ett ärende, knappar också in tågnumret! Jo, jag har en instruktion att följa och gör mitt bästa för att lära mig. Men jag tycker det verkar onödigt krångligt vissa gånger. Tryck en siffra, tryck samma siffra igen, tryck en bokstav, slå telefonnumret och tryck en bokstav igen, allt detta för att ringa ett nummer!