En lokförares vardag

Idag på schemat ingår Bollnäs med loktåg fram och tillbaka.

Upp till Gävle kör jag och sedan åker jag pass(=åker som resenär) till Bollnäs. Jag frågar den lokförare som kliver på i Gävle om han vill sitta ensam eller vill ha sällskap i hytten upp till Bollnäs. Han tycker att jag gott kan sitta kvar.

Jag ser fram emot en trevlig pratstund, men precis när tåget avgår ringer hans telefon, och det samtalet var uppenbart mer prioriterat än ett samtal med mig. Det känns som att ha hamnat mitt i hans privatliv, som att sitta i hans vardagsrum och lyssna och ta del av hans liv. Jag börjar önska att det ska bli en stoppsignal någonstans, så jag kan klättra ur loket och in i första vagnen. Det var inte detta jag önskat, tänk om jag ändå fått suttit med en kopp te i tåget istället, tittat ut genom fönstret, filosoferat och njutit av den vackra naturen. 

Han pratar länge. Och ingen stoppsignal i sikte. Skit också. Jag sitter där jag sitter. Ja, det är bara att sitta kvar och jag börjar tycka att det är pinsamt att sitta där.

Han slutar prata i telefonen tillslut. Vi får en stunds trevligt prat, medan jag inombords förbannar mig själv hur jag kunde vara så dum. Nästa gång blir det allt en kopp te i vagnen.

Kliver av i Bollnäs, och kryper in i min parkas så gott det går. Det är kallt och jag fryser. Ja inser att det absolut inte kan bli en promenad idag hur gärna jag än vill. Jag äter en tidig lunch, redan 10.30, jag är jättehungrig. Förser mig med en stor påse godis på väg till hotellrummet. Tittar på termometern framme vid hotellet, 11 grader. Det låter ju inte så kallt som det känns. Mumsar godis till TV´n, och vilar sedan en stund.

Åter på station inväntar jag tåget i blåsten. Jag kliver upp på loket och känner igen lokföraren som kommer med tåget från Östersund. Han var utlånad till Stockholm i somras. Han och hans kollega åkte linjekännedom med mig två sträckor, både Linköping och Uppsala.

Han ska vidare till Gävle och frågar om jag vill köra eller sätta mig på passagerarstolen och bara prata. Eftersom jag inte är så hemma på sträckan, så tycker jag det är jättebra att han kör vidare, så kan jag bara koppla av och prata medan tåget rullar. Men vad konstigt att han ska åka pass till Gävle. Det känns ju lustigt onödigt för mig att ha tagit mig ända upp till Bollnäs, när det finns lokförare till hands. Ja,ja, men nu får jag min önskade pratstund i alla fall. Han börjar fundera på om han läst fel i sitt schema, men då är vi redan på väg. Han kör och funderar vidare.

Väl framme i Gävle sätter jag mig tillrätta och min kollega kollar upp sitt schema, och inser att han skulle ha klivit av i Bollnäs. Ska man skratta eller känna medlidande? Undrar hur han ska sysselsätta sig fram till sitt tågs avgång. Nu har han ju inget hotellrum, det fanns ju i Bollnäs. Ja, jag får väl fråga nästa gång vi råkas. Trevligt sällskap hade jag i alla fall!