En lokförares vardag

Man vaknar på morgonen och tror att allt ska bli som vanligt.

Ska köra loktåg till Falun är det tänkt. Tåg 10. Hela vägen till norr om Uppsala går allt som på räls. Sen försvinner spänningen i kontaktledningen. Jag rullar in till stationen Uppsala Norra. Vi blir stående tills vidare, för ingen vet vad det beror på. Medan vi väntar funderar jag över biltrafiken. Jag hade ju kör i signalen ut från Uppsala Norra, vilket innebär att vägbommarna hunnit gå ner. Jag står ju still nu och har fortfarande grönt vilket innebär att bommarna givetvis fortfarande är nedfällda. Min andra fundering är hur länge batteriet på loket håller innan det laddar ur.

Jag känner att jag måste kolla upp det här med batteriet och ringer driftstöd. Ja, det kan hålla allt mellan 15 minuter upp till flera timmar. Ja, men det här loket då? Man kan ha koll på voltmätaren för batteriet. Det krävs minst 40 volt för att kunna starta upp loket. För säkerhets skull kan man slå av batteriet vid 45 volt. Det är bara det att det inte går att göra utrop efter att batteriet är av så det gäller att fundera över informationen till resenärerna. I alla fall fick jag lära mig något nytt, tack driftstöd! Jag kollar också upp i maskinrummet att jag säkert hittar voltmätaren. Jodå, den satt ungefär där jag trodde.

Ett nytt samtal till fjärren. Jag fick tillbaka spänningen. Nu vet de att det är en nedriven kontaktledning mellan Brunna och Morgongåva och vi kan inte fortsätta med tåget norrut. Vi måste vända om tillbaka till Uppsala. Jag fick två val. Antingen backar jag tillbaka tåget med tågpersonalen som signalgivare, eller så kopplar jag loss loket, växlar runt det och kör tillbaka tåget med loket främst. Fjärrtågklareran tillägger att han ställer min signal till stopp så bommarna kan gå upp för bilarna.

Jag väljer att gå runt själv. Det känns bättre att loket sitter i den riktning som tåget åker i samt att jag själv har full kontroll på växlingsrörelsen, samt att jag tänker att tågmästaren vid det här laget har fullt upp med att kolla upp hur resenärerna nu ska kunna ta sig vidare mot Falun.

Det är pirrigt och spännande att få växla där man aldrig växlat förut. Var sitter signalerna exakt, hur blir det med vägbommarna, hur långt kör jag loket innan jag ska stanna för att byta riktning. Efter växling och bromsprov får jag tillstånd att backa tillbaka tåget till perrongen i Uppsala. Trots att loket nu sitter i körriktningen blir det backning för tåget skulle ju egentligen ha gått norrut.

Under tiden får vi, personalen, information om att vi ska följa med resenärerna i ersättningsbussarna. Det finns ett annat tåg som har fastnat på andra sidan den nedrivna kontaktledningen. Vi ska ta över det, och ta oss och resenärerna vidare mot Falun. Ok. Vid bussterminalen är det något kaos-artat, tycker jag. Tre bussar kommer. Jag frågar vad bussförarna fått för information. Jo, de ska ta med personalen till Morgongåva och resenärerna till Sala. Det låter väl konstigt. Tågmästaren ringer Stockholm för att få information om vad som gäller. Jag snappar upp telefonnumret till den förare som jag ska byta tåg med. Jag ringer och frågar var tåget står. Jo i Morgongåva, så då vet vi det i alla fall.

Två timmar sena kommer vi till det väntande tåget. Det går snabbt för alla att klättra ombord och vi rullar snart. Nu är vi en timme och femtiofem minuter försenade.

Under vägen får vi besked om att p.g.a. förseningen låter de oss inte fortsätta hela vägen till Falun, utan vi får vända i Borlänge. Det blir bra för oss, för efter att ha växlat runt loket igen och gjort bromsprov får vi en knapp timme rast. Vi hinner äta. Jag sitter en stund hos personalen och vi pratar av oss både om denna tripp och tidigare erfarenheter.

Hemåt rullar det på och kontaktledningen är lagad. Yes!