En lokförares vardag

Idag ska jag möta upp med en ny elev. Jag måste säga att det är super-duper-spännande, och pirrigt.

Vi börjar med en klargöring av en X2:a ute i Hagalund. Jag tycker jag pratar och pratar. Jag undrar om jag är tydlig och pedagogisk. Han fattar snabbt och hakar på med kontroll av dörrar, öppnar skåp, trycker på knappar. Hans uppfattningsförmåga är då 100 gånger snabbare än min. Jag som har gått här månad efter månad och tragglat klargöring för att det ska fastna.

Vi kör in X2:an till centralen. Efter rasten får vi ett loktåg att köra till Norrköping. Allt går bra. Norrköping är slutstation. Jag vet att det blir växling av loket, och eftersom jag aldrig växlat här förut så har jag hört mig för med kollegor hur det går till, vad jag ska tänka på, är det något speciellt att uppmärksamma, osv.

Det normala är att loket kopplas av, man växlar runt, kopplar dit loket och backar sedan ner tåget mot lokvärmeposten, c:a en loklängd, med hjälp av tågmästaren som signalgivare.

Hos oss börjar det med att tågmästaren ringer och säger att hon ska åka pass med ett tåg, så hon går så fort hon synat och låst tåget. Ok. Vi kopplar av loket, växlar runt, kopplar dit det. Visst tar det lite extra tid för att vi också ska öva, men så lång tid tar det verkligen inte. Vi klättrar upp på loket, får upp strömavtagaren, men brytaren vill inte gå i. Är batteriet urladdat på denna korta tid? Jag tycker det verkar något konstigt. Jag ringer driftstöd för att få handledning. Han suckar, de verkar vara överbelastade med arbete och problem. Jag får avvakta min tur. Under tiden går vi ut och kollar tågvärmeposterna. Där finns två stycken på vårt spår, men kablarna är för korta på båda två för att räcka fram för att ladda upp batteriet. Det slutar i alla fall med att driftstöd säger åt oss att lämna tågsättet som det är, så ska han under natten försöka få ner ett lok till Norrköping som kan skjuta vårt tåg till rätt plats och där föraren får koppla värme så batteriet laddas upp igen så vi kan köra tillbaka tåget i trafik nästa morgon till Stockholm som det var tänkt. Jag sover inte många timmar. Jag grunnar och grunnar. Och undrar om jag verkligen hade så fel i min känsla av att det var något annat som kunde ha åtgärdats.

När vi kommer tillbaka till tågsättet tidigt nästa morgon, kvarstår samma fel. Ringer driftstöd igen! Som säger att vi ska stänga av felindikeringssystemet och försöka igen. Javisst, pang, så går brytaren i.

Jag kommer alltid hävda att vi skulle ha gjort detta redan kvällen innan, men att min begränsade tekniska kunskap inte alltid klarar av att förstå vad som ska göras. Och han på driftstöd i sin tur alltid kommer hävda att batteriet var urladdat. Så där står vi och kommer aldrig få svar.

Jag lärde mig i alla fall något viktigt om mig själv: att jag inte fixar att ta den plats jag borde, och att jag ska kunna lita mer på min känsla.

DET BÄSTA ÄR I ALLA FALL ATT MIN ELEV LÄRDE SIG EN HEL MASSA!