En lokförares vardag

Idag uppstår en konstig känsla. Idag ska vi till Ljusdal. Min elev ska köra hela sträckan, även Bollnäs-Ljusdal som jag inte ens en gång själv har kört ännu.

En bra övningsdag för min elev: många stopp på linjen, många utrop i tåget och många samtal till fjärrtågklareraren, passage av stoppsignal och växling i Ljusdal.

Väl framme i Ljusdal, tågets slutstation, är det dags att ringa fjärren och få tillstånd för rundgång av loket. Jag ber att min elev ska fråga hur lång tid vi har på oss. Till 20.37. Oj, det var inte mycket tid, men det säger jag inte högt, utan det får ta den tid det tar. Vi, eller rättare sagt, min elev, ska lägga växlarna själv, byta hytt ett ental gånger, klättra upp och ner på loket och vi ska ta en extra titt på växlarna i söder.

Jag tror vi ringer ganska exakt 20.37 till fjärren och lämnar stationen åter. Så om det var gott eller ont om tid är väl bara en tolkningsfråga.

Vi kopplar tågvärmen, och jag berättar att man kan höra på vagnarna och loket om allt fungerar som det ska. På vagnarna hörs brummandet jättetydligt men på loket hörs inget från utsidan. Vi klättrar in och jag säger att någonstans ska oscillatorn höras. Vi går runt och lyssnar, och där, där hörs den. Vi lägger öronen mot skåpet och lyssnar. Det är inte mycket till ljud.

När vi står där och lyssnar så undrar jag om någon annan körlärare/handledare/instruktör skulle stå där med öronen mot skåpet. Än en gång inser jag att jag är jag, och att jag lär ut på mitt egna sätt.