En lokförares vardag

Mina varv på Uppsala flyter på som vanligt. Jag kör ut till Hagalund efter midnatt med tåget. Loket som jag sitter och kör i, ska till verkstan, så växlaren finns på plats och kopplar av. Jag kör framåt efter signal, jag byter hytt när jag får stopp. Men jag uppfattade inget "klart" från växlaren så jag hänger ut genom fönstret och hojtar om det är klart att rulla? Jajamänsan! Jag börjar rulla loket samtidigt som jag säger nåt mer till honom. När jag sen tittar ut genom framrutan så ser jag den, cykeln, står inte den för nära spåret? Men hinner tänka, att herregud, växlaren som kopplat av loket och ställt sin cykel där, har ju jobbat i 100 år, så han måste ju veta att avståndet räcker.

KRASCH!

Ojsan!

Cykeln fastnar under vänstra sidan av loket och sitter där tills jag stannat. Växlaren kommer fram och lyfter bort cykeln. Hjulen är faktiskt fortfarande runda. Men cykelkorgen är något tillbucklad och stänkskärmen på framhjulet är ordentligt nertryckt.

Växlarens kommentar är obetalbar: "Va bra! Jag försökte få loss cykelkorgen förut men den satt för hårt!", och lyfter bort det som en gång var en cykelkorg.