En lokförares vardag

Jag säger ÄNTLIGEN, jag säger ÄNTLIGEN en gång till. ÄNTLIGEN är det någon som har sett mig och frågar om jag kan tänka mig att bli intervjuad för en artikel? JAAAAA!

Utbildningsenheten ska göra en informationsbroschyr för högstadiet och gymnasiet, främst för att uppmuntra tjejer att i framtiden söka till lokförare. Jättekul!

Jag frågar om jag ska vara med på bild, jo, de tänkte skicka ut en fotograf. JAAAAA!

I mitt huvud går tankar hela tiden som att, vet de verkligen att jag är 46, vet de att jag har rynkor, vet de att jag inte är underskön, vet de att det finns mycket snyggare kvinnliga lokförare. Ja, så i två dagar går jag och väntar på att de ska ställa in allt.

Men det dyker upp en fotograf vid tåget, och intervjuaren ringer som hon sagt. Jag nyper mig i armen och tror inte det är sant. Men en lyckligare lokförare får de nog leta efter.