En lokförares vardag

Börjar min klargöring med det yttre varvet runt X2:an, min blick går utmed luckor, bromsindikatorer, förutom dörrarna, alltså i de nedre regionerna. Jag missar den krossade rutan i vagn 2. Det är först i det inre varvet jag ser rutan. Jag känner försiktigt. Där finns två rutor, den inre verkar hel, så det är bara den yttre rutan som är helt krossad. Jag ringer, de klurar, ska de byta tågsätt eller finns personal så tidigt på plats att de kan komma och ta bort krosset? Han ska återkomma.

Måtte det finnas personal, måtte det finnas personal, måtte det finnas personal, ja så går mina tankar. Jag vill nämligen inte börja om en klargöring av ett annat tågsätt. Det tar för lång tid och jag blir försenad. Därtill pratade de om att det fanns en X2:a i svarven, och det känns förskräckligt långt bort att gå och hämta den där, samt att de alltid står avställda och jag då får starta upp den från början. Mobilen ringer. Måtte det finnas personal, måtte det finnas personal, måtte det finnas personal. Ja, tankarna hinner gå ett varv till.

Han säger: ´´det finns personal´´.  Jag tar ett skutt och gör en segerdans där i vagn 2.

När jag kommit fram till Linköping,dit min färd tar mig idag, tar jag ut min sifo-lista till hemresan. Där kan jag läsa det mest krångliga och längsta ord jag någonsin sett. ICOMERASYSTEMEYFELLOOP. Jaha? Jag är lokförare! Jag sitter inte som ledamot i svenska akademin! Efter att ha läst det ett antal gånger tror jag det är tänkt att det delas upp såhär: ICOMERA-SYSTEM-EY-FEL-LOOP. Det kan väl verka rimligt? Jag bara hoppas att jag inte ska behöva förstå innebörden för att kunna köra hem tåget till Stockholm.

På vägen hem kommer tågmästaren med fika. Det var just han som var serviceledare på det X2000 som jag åkte Göteborg-Stockholm, på min sista semesterdag, och skulle hem. Jag var till bistron då och handlade lunchen och går mot min vagn och då hör jag honom prata till en kollega och känner igen rösten. Vänder mig om mot honom samtidigt som jag går rakt in i dörren som precis åkte igen framför näsan på mig, och slog i mitt knä i dörren, och säger hej samtidigt som jag ojjar mig.

Jag överlevde! Lunchen också om någon undrar.