En lokförares vardag

Olika referenser

Kör på Uppsala. Jag kliver av i Uppsala för att byta ände. Möter tågmästaren:

-Hej, hur är det? undrar han.

-Jag försöker överleva, det är så tråkigt med Uppsala, svarar jag med en suck.

-Tråkigt? Det som är så vackert när man tittar ut.

-Är det? Man har ju sett det så många gånger, man kan allt utantill.

-Jag tycker jag ser något nytt varje gång.

Jag känner mig hemskt tråkig och tänker att jag ska försöka se resan Uppsala-Stockholm med hans öppna ögon. Tänk om det är vackert? Tänk om man faktiskt kan se något nytt varje gång man kör?

Men tråkiga jag ser bara samma saker som jag sett i alla år. T.o.m. Olle Häger står på samma plats som alltid och tittar åt samma håll som han alltid gör. Olle och jag kan bilda klubb. Lika tråkiga båda två.

Jour hela natten. 22-09.00. Sova eller inte sova, är den stora frågan man ställer sig när man börjar sitt pass. Det börjar lugnt. Törs jag läsa en liten stund? Eller är det lika bra att lägga huvudet på kudden på en gång? Kanske behöver jag den sömn jag kan få om jag senare kanske får slita mitt hår hela natten. Det blir som att spela på lotto, en chansning.

Jag läser. De ringer efter en halvtimme redan. Jag ska köra en vagn från Hagalund till centralen. Den ska växlas in i ett nattåg. Tydligen är det något fel på toaletterna i en ordinarie vagn.

Tillbaka på rummet läser jag en stund igen. En chansning igen för nu är klockan 00.30. Det är hemskt svårt att sluta läsa, det är så spännande. Jag somnar runt 2. Blir väckt igen halv 8. En X2:a ska till stan. Ja, det blir väl bra. Kommer in till centralen strax efter 9. Har både fått sova och gjort nytta.

Jag möter upp tåg 528 på Centralen. Kör upp till Karlberg för att vända. Precis när jag ska byta ände så kommer en super-låt på radion. Jag dansar runt där i hytten och hoppas att ingen ser mig. Två steg hit och tre steg dit och en liten piruett och samlar ihop mina papper och tio steg på samma plats för att stoppa ner dem i ryggsäcken. Två steg fram, jag plockar upp mobilen, ett steg till höger, lägger den i min lilla väska. Dansar fram till dörrarna i takt med musiken och låser dem. Ok, där kommer ett lok. Vinka och stå still. Ok, nu har det passerat. Fortsätter i takt med musiken att stänga dragkedjorna på väskan, tar på mig jackan och ryggsäcken. Och det blev ganska lagom alltihop, för nu tar låten slut och discodrottningen kan byta ände.  

Kör till Linköping. Två timmar rast, och affärerna har öppet!

På X2:or, som är fordonet för dagen, finns både luftbroms och elbroms. Bästa, mjukaste och snyggaste inbromsningarna och stoppen får man när man kan kombinera båda.

På hemvägen får jag en sån här "gammeldags" X2:a(=en som inte hunnit byggas om). Man kan inte använda elbromsen precis i det ögonblick som man stannar och vill öppna dörrarna. För rör man elbroms-spaken i samma stund som man stannar tåget förreglas dörrarna en stund. Har aldrig tagit tid. Kanske i 30 sekunder. I alla fall så känns det som en otroligt lång tid. Alla hinner undra vad lokföraren, i detta fall jag, håller på med. Men varför öppnar hon inte dörrarna? Jo, mitt herrskap, det är p.g.a att elbromsen lever sitt eget lilla liv.

Jag kan inte veta att jag har en gammeldags x2:a förrän jag stannar i Norrköping, vilket är första uppehållet på väg till Stockholm. Och inser att folk inte ögonblickligen kan öppna dörrarna. Lite pinsamt. Ja, så vid de två resterande uppehållen får jag nöja mig med utmaningen att bromsa mjukt utan elbroms. Fast det gick faktiskt rätt bra det med!

Vi står, två lokförare på E-gruppen, med varsin X2:a för att invänta att städningen blir klar. Jag håller en bok i handen. Min kollega frågar mig vad jag läser. Den heter: Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Han frågar vad en mild sång är och börjar improvisera. Jag lyssnar på hans sång, och inser att man aldrig vet på morgonen vad ens dag kommer att innehålla. Det är bara att njuta av ögonblicket.

Jag är ju van att jobba dag-pass. Jag brukade sluta mitt arbetspass runt 17-19 på kvällen. Men nu med min nya brytpunkt får jag en hel del kvällspass, och allting har sin tjusning. Helt plötsligt får jag vara med om solnedgångar och skymning. Privilegerad är ordet men hur i hela fridens namn stavas det?

Jour idag. Allt verkar lugnt. Tills de ringer och säger att jag troligtvis får köra ett varv på Uppsala. De ska återkomma. Ja,ja, ett varv går väl bra. De ringer senare för att bekräfta att de ´´tyvärr´´ kommer förstöra min dag. Jag undrar i mitt stilla sinne om ett varv blivit till två varv, eller kanske tre?

Jag suckar av lättnad när jag hör att det bara är ett varv fortfarande. Dagen blir solig och fantastiskt överlevnadsbar i mitt sinne.

Tar ut mina sifo-listor när passet börjar. Där finns tåget jag ska köra upp till Falun, men inget tåg hem igen. Tänk om tåget jag ska köra hem är inställt? Visserligen älskar jag jättemycket att köra tåg, men jag måste absolut inte köra varje dag. Så jag erkänner, långt där inne, allra innerst inne hoppas jag att det är inställt. Kanske jag kan få ta ett tidigare tåg hem? Måste kolla upp det så fort jag kommer till Falun.

Traskar in till datorn i Falun, skriver i mitt tågnummer hem igen, och skrivaren spottar ut mina papper som om den aldrig gjort annat. Jaha, det är bara att se glad ut och köra hemåt vid avgångstid igen!

Kör två varv på Uppsala.

När jag sedan ska byta av tåg 283 så står det att tåget är inställt på stora tavlan i Centralhallen. Kollar upp med Riksledningen. Jo, det stämmer. Tåget står kvar i Gävle p.g.a. lokskada. Och med blixtens hastighet så frågar jag om jag kan gå hem? Jo, det får jag. Tack så jättemycket!

Väckarklockan ringer 02.30. Är det någon som är avundsjuk?

Jag har fått en ny brytpunkt nu efter vårt schema-val. Vilket betyder att jag kommer få något annorlunda arbetstider än jag haft det senaste året.

Och idag kommer jag fram till Linköping redan klockan 7 på morgonen, och har rast till 9. Vad i hela fridens namn gör man i Linköping denna tid? Ja, det var en helt ny livserfarenhet. Vilket också får mig att inse vad jag alltid annars gör. Går en sväng i affärer.

Jag går till hotellet. Tänker att jag kan passa på att vila mig lite, så att jag kan vara pigg i eftermiddag, när jag kommer hem.

Lägger mig ner i sängen och sluter mina ögon. Det tar en stund innan jag börja dåsa. DÅ, sätts TV´n igång. ´´Välkommen till hotell Scandic´´, m.m, m.m. Pallrar mig upp för att stänga av den. Kunde de inte satt igång den när jag kom in på rummet, varför ska den vara fördröjd? Tar om proceduren, lägger mig ner, sluter mina ögon och somnar. Det går en kvart. RING, RING, det är rumstelefonen! Det måste ju vara viktigt. Har jag missat tåget eller så? Givetvis är ingen där när jag väl kommit upp och förstått att jag ska svara och var telefonen är. Suck. Ja, så var det med den tuppluren.

Somnar som en stock när jag väl kommer hem!

Börjar min klargöring med det yttre varvet runt X2:an, min blick går utmed luckor, bromsindikatorer, förutom dörrarna, alltså i de nedre regionerna. Jag missar den krossade rutan i vagn 2. Det är först i det inre varvet jag ser rutan. Jag känner försiktigt. Där finns två rutor, den inre verkar hel, så det är bara den yttre rutan som är helt krossad. Jag ringer, de klurar, ska de byta tågsätt eller finns personal så tidigt på plats att de kan komma och ta bort krosset? Han ska återkomma.

Måtte det finnas personal, måtte det finnas personal, måtte det finnas personal, ja så går mina tankar. Jag vill nämligen inte börja om en klargöring av ett annat tågsätt. Det tar för lång tid och jag blir försenad. Därtill pratade de om att det fanns en X2:a i svarven, och det känns förskräckligt långt bort att gå och hämta den där, samt att de alltid står avställda och jag då får starta upp den från början. Mobilen ringer. Måtte det finnas personal, måtte det finnas personal, måtte det finnas personal. Ja, tankarna hinner gå ett varv till.

Han säger: ´´det finns personal´´.  Jag tar ett skutt och gör en segerdans där i vagn 2.

När jag kommit fram till Linköping,dit min färd tar mig idag, tar jag ut min sifo-lista till hemresan. Där kan jag läsa det mest krångliga och längsta ord jag någonsin sett. ICOMERASYSTEMEYFELLOOP. Jaha? Jag är lokförare! Jag sitter inte som ledamot i svenska akademin! Efter att ha läst det ett antal gånger tror jag det är tänkt att det delas upp såhär: ICOMERA-SYSTEM-EY-FEL-LOOP. Det kan väl verka rimligt? Jag bara hoppas att jag inte ska behöva förstå innebörden för att kunna köra hem tåget till Stockholm.

På vägen hem kommer tågmästaren med fika. Det var just han som var serviceledare på det X2000 som jag åkte Göteborg-Stockholm, på min sista semesterdag, och skulle hem. Jag var till bistron då och handlade lunchen och går mot min vagn och då hör jag honom prata till en kollega och känner igen rösten. Vänder mig om mot honom samtidigt som jag går rakt in i dörren som precis åkte igen framför näsan på mig, och slog i mitt knä i dörren, och säger hej samtidigt som jag ojjar mig.

Jag överlevde! Lunchen också om någon undrar.