En lokförares vardag

På väg till jobbet ringer lokföraren som senare ska lösa av mig i Gävle. Han vill redan nu förvarna att han ev. blir sen. Jag vill ha bekräftat av honom att det är en X40 jag ska köra. Men han kommer med glädjebesked. Jag ska köra X2000 upp till Gävle.

YES! YES! YES!

Till Gävle kommer jag fram 18.30. Har nattvila och ska börja 02.35 inatt med att klargöra ett Rc-lok med 4 vagnar som står på uppställningsbangården.

Traskar iväg i mörkret. Jag är helt ensam och gör allt själv. Kopplar från tågvärmen och klättrar upp på loket. Där ligger en lapp om att handbromsen är dragen på första vagn. De brukar vara så fruktansvärt tröga och jag hoppas att mina krafter ska räcka för att skruva loss den. Medan loket står och fyller på luft kollar jag handbromsen på vagnen. Där finns ingen broms ansatt på vagnen, dock är skruven dragen, och den är trög att få loss. Anmäler att den inte fungerat.

Går ett varv runt tåget och hittar inget att anmärka på. Gör sedan själv ett bromsprov. Kanske är jag lika skruvad som handbromsen men jag tycker det är bland det roligaste jag vet att göra ett bromsprov. Att klättra ut i mörkret med sin ficklampa, lysa, kontrollera och sparka på blockbromsarna.

När allt är klart ringer jag tågklareraren och anmäler mig klar att köra tåget upp till Ljusdal.

Jag kommer inte längre än till Oslättsfors innan det börjar blixtra ordentligt om tåget. ´´Överström tågvärme´´ går att läsa i felindikerinssystemet. Jag stänger av tågvärmen. Jag inser att jag borde ta reda på var i tåget det är fel. Slår till den men tycker det fortfarande blixtrar överallt. Slår ifrån, ringer fjärrtågklareraen och ber att få stanna i Kolforsen för att slå till den stillastående om det kanske är lättare att se under icke rull. Stannar, slår till, men nu är förstås allt tyst, mörkt och stilla. Ber om att få fortsätta färden. Rullar sakta ut från Kolforsen, slår till tågvärmen, medan jag hänger ut igenom fönstret, och nu ser jag, det blixtrar mellan de två sista vagnarna, slår av igen. Ringer nu för att konsultera driftstöd. Han säger att jag ska stanna i Ockelbo och ta ur värmekabeln mellan dessa vagnar. Så att jag kan ladda batterier och ha värme på de övriga vagnarna och allt man nu använder tågvärmen till. Han säger att det bör vara svart/bränt runt felet.

Ringer igen till fjärren. Det är samma tjej som svarar. Det är bra för då vet hon ju läget. Stannar i Ockelbo. Går nedåt de sista vagnarna, drar ur kabeln. Men dock är inget bränt så som jag förväntat mig. Går på intuition och tittar längst bak på tåget. Där är felet. Tågvärmekabeln i denna ände har lossnat ur sitt fäste. Kabeln ligger och släpar på marken medan handtaget, otroligt nog, faktiskt sitter kvar i sitt fäste i vagnen.

Jag låter den ligga kvar och släpa efter, vill ej ta i något där det funnits 1000 volt i strax innan. Dock ska det vara helt riskfritt eftersom jag tagit ner och t.o.m. stängt av batteriet på loket. Men jag har för stor respekt och känner mig inte helt trygg med kabeln som numera är lite fransig i sin trasighet.

Mitt stora huvudbry är dock att jag inser med klar tydlighet att detta inte är bra för vare sig mig, tåget, personal eller resenärer. När jag kommer fram till Ljusdal ska jag gå runt med loket och då kommer denna vagn att gå främst av de 4 vagnar jag har med. Vilket innebär att jag inte kan använda tågvärmen, vilket också med tydlig insikt innebär ett tåg utan värme och belysning, vilket har till följd att det inte blir något tåg alls. Jag har stort huvudbry när jag ringer driftstöd igen. Det finns bara ett alternativ. Att växla tåget i Ljusdal så att denna trasiga vagn går sist, och stänga av den för resenärerna.

Voine, voine. Jag suckar till driftstöd och säger att det är så stort ansvar att fixa detta själv. Han peppar och säger att det är klart att jag fixar detta och därtill har jag ju en ombordansvarig i Ljusdal som kan vara mig behjälplig.

Jag har hela vägen från Ockelbo till Ljusdal att planera, förbereda mig mentalt, ta reda på tel.numret till tågmästaren och prata med fjärren.

När jag rullar in i Ljusdal har jag allt i huvudet och är lugn och fokuserad. Detta ska t.o.m. bli spännande.

Stannar tåget, kopplar av loket, begär lokalt för växling, kör runt med loket, kopplar på första vagnen. Ringer och pratar med tågmästaren. Har hon förberett och kopplat isär mellan vagnarna. Nej hon håller på med tåguppgiften. Då inser jag att jag är helt uppe i mitt eget arbete. Det är klart att hon har annat att sköta också. När jag sen går nedåt för att koppla ifrån den trasiga vagnen så har hon börjat med att fälla upp bryggorna. Jag tar över och kopplar isär resten. Går till loket, begär återigen lokalt, nu åker tågmästaren med på den trasiga vagnen längst bak. Vi ska ställa upp den trasiga vagnen tills vidare på spår 3, varefter vi ska åka tillbaka och hämta de resterande vagnarna och köra dem också till spår 3 och koppla ihop dem igen med trasiga vagnen som nu hamnar sist. Vi åker fram emot växlarna i söder. Jag väljer att pulsa ut själv i snön och lägga om växeln, rädd för att tågmästaren ska lägga fel. Det är alltför många lok som spårat ur i växeln för att fel växel lagts om.

Jag inser att nästa gång kommer jag med 3 vagnar över växeln och kan inte gå hela vägen utan frågar tågmästaren om hon är duktig på att läsa av växlar. Jag instruerar henne, nog rätt övertydligt, och hoppas hon har överseende med mig, och jag visar vart vi ska stanna tåget. Vi måste över båda växlarna, man ser där det tinat upp på två ställen. Och också vilken knappställare hon ska trycka på. Jo, hon verkar trygg i sin roll. Minsta osäkerhet och jag hade gjort det själv.

Vi backar vagnen till 3:an. Kopplar av. Nu stannar tågmästaren kvar på perrongen och jag kör runt själv för att hämta de resterande vagnarna. Jag kopplar ihop. Fjärren ringer och frågar om de kan skicka iväg X-tåget på spår 1. Ja, jag vill inte försena dem för att jag ska växla. Väntar lite otåligt på deras avgångstid. När de sedan rullat och jag ringer fjärren så har de precis personalbyte klockan sex och jag blir ytterst otålig när ingen svarar. Jag vill ju försöka vara så effektiv jag kan. För mig blir det en lång väntan, vad kan det vara, 5 minuter, 10 minuter? I det stora hela blir det kanske inte lång tid, men för mig, just då, att sitta helt inaktiv, måste nog vara bland det svåraste. När de svarar på telefonen och jag får lokalt frågar jag också om de kan fälla vägbommarna, för nu med flera vagnar kommer vi blockera vägövergången. Men de har ingen kontroll över bommarna nu under växling.

Jag ska erkänna att jag blir rätt irriterad när jag rullar framåt och ser att växlarna fortfarande ligger kvar efter X-tåget. Här väntar jag på att de ska avgå. Så kan inte fjärren hjälpa mig med att lägga växlarna åt mig. Onödiga stopp, tycker jag, för att jag ska klättra ut och lägga om extra växlar.

Åker fram mot vägövergången. Tung trafik passerar. Jag är tvungen att stanna, tuta, klockan är strax efter sex på morgonen. Det känns inte schysst mot samhället Ljusdal. Men det finns inget val. Det stannar ett fordon på vardera sida, då rullar jag försiktigt framåt med fortsatta tutande. Sen stannar vi, tågmästaren klättrar ut och pulsar fram i snön till växelställaren. Jag tittar hela tiden i backspegel och har faktiskt god sikt och vi samtalar också hela tiden i telefon. Det går bra. Nu backar vi tillbaka ner till spår 3 till den ensamma, trasiga vagnen. Kopplar ihop. Bromsprovar. Anmäler oss klara.

Vi avgår 50 minuter sena. Jag är smått frustrerad över att det tog sådan tid, samtidigt som jag tackar min lyckliga stjärna att det gick så bra.

Precis innan vi var klara i Ljusdal får ett godståg passera förbi oss, vilket jag sedan ligger bakom till Bollnäs. Det försenar oss ytterligare 10 minuter. Men vi rullar i alla fall.

Det tar en timme innan jag fattar innebörden av att jag varit växlingsledare. Stolt som en höna blir jag. Visst, ingen avancerad växling. Men tillräckligt för mig.

Dock tycker jag väldigt synd om resenärerna. Det är ju de som blir försenade och mest drabbade.

I normala fall ska jag kliva av tåg 283 i Gävle för att klargöra en X40 och köra den till Stockholm. Men på grund av förseningen får jag fortsätta köra tåg 283 till Stockholm. Jag är jättenöjd med det.

Jag har nu varken tidtabell eller tågorder på tåg 283 från Gävle till Stockholm, men ringer fjärren och får S16 på det.

Jag får lyxen att avnjuta en kopp te från Gävle. Jag tackar tågmästaren allra ödmjukast!

Idag kom jag inte många meter med mitt första tåg. Närmare exakt noll meter.

Hur kan av mina hittills få dagar på X40 ändå 20% av dessa innehålla problem?

Klargöringen flöt på galant och jag var nästan helt klar med mina 5 vagnar, när jag återkommer till hytten och där bara väsnas det. Jag känner igen ljudet och ser indikeringen ´´fel bromsdator´´ lysa rött.

Här blossar känslor i 170, jag svär högt, här finns inget som heter ´´ta det lugnt´´.

Jag ringer driftstöd. Jag hinner inte säga någonting förrän han säger åt mig att stänga av en av säkringarna så att ljudet försvinner. Jag hinner precis göra det så börjar också lampa ´´fel bakre bromsdator´´ lysa. Det är inte sant! Båda tågsätten jag har hand om har fått felindikeringar.

Det finns bara en sak att göra. Kalla på reparatörspersonal.

De kommer, fixar till felen, vill att jag bara ska köra med den ena av enheterna. Får av fordonspersonal veta att jag också kan använda enheten som står på spåret bredvid.

Jag ska alltså: koppla isär enheterna, växla med en X40, koppla ihop den ena enheten med det som står på spåret bredvid. Starta om med klargöringen.

Reparatörspersonalen ser min stora, stora förvirring så de, gud vare tack, kopplar isär, tar det ena fordonet och växlar över det till enheten på spåret bredvid och kopplar ihop. Jag kommer alltid vara er evigt tacksamma!

Tiden, lindrigt sagt, rinner iväg. Jag är nog knappt en timme sen när den nya sammansättningen tillslut är klargjord. Jag undrar hela tiden varför de inte ställer in tåget. När jag slutligen sätter mig ner i förarhytten, svettig med pumpande hjärta, och ringer mig klar möts jag av ´´vi har ställt in tåget´´.

Jag står på centralen och väntar på tåg 930.

Jag vet vad jag har att göra de närmaste 24 timmarna för mitt arbetspass slutar nämligen imorgon, vid exakt samma tid, med att jag själv kommer körandes med 930 upp från Arboga.

Detta är en tur med många uppehåll för resandes av och påstigning. Innan passet är slut har jag räknat till 44 stycken....

Jag har fått ett papper om att jag ska ha elev idag. Men inte vem eleven är. När jag kommer till jobbet så tar jag ett varv runt och letar efter någon som ser lite bortkommen ut, någon som ser ut att leta efter en körlärare. Jag hittar en som ser lite ny ut. Men han letar inte alls efter en körlärare. När jag står där och spanar vidare i korridoren kommer en gammal kollega fram. ´´Du vet att jag ska åka med dig till Göteborg?´´.

Min kollega arbetstränar. Det blir en jättekonstig känsla till att börja med. Vad ska jag lära honom? Han har ju kört tåg längre än jag. Jag inser fort att jag inte behöver lära honom någonting alls, jag behöver bara finnas där. Det är han som lär mig en del under vår tur till Göteborg fram och tillbaka. Han kan köra. Han kör utifrån mitt perspektiv t.o.m. skitbra!  

Vi börjar vårt arbetspass med att byta av en lokförare på ett X2000 på centralen. Lokföraren vänder sig direkt till min övar-kollega och berättar läget på fordonet. Jag kliver in, säger hej, blir lite dissad. Lokföraren som anlände med tåget fortsätter att prata med min kollega. Jag ställer ytterligare frågor om fordonets status. Fortfarande blir jag totalt nonchalerad. Jag existerar inte i hans värld. Vad i hela fridens namn! Hallå, jag har ansvaret här, han som du pratar med är min elev!

På väg till Göteborg försvinner en modul. Rullar dock in i Göteborg exakt på minuten.

På torsdag morgon tar vi över ett X2-sätt på Göteborgs central för att köra hem till Stockholm. Tågmästaren kommer fram och konstaterar att han noterat vilket tågsätt vi fått. Det heter 2003 och är förföljt av fel. Jaha, det verkar ju trist. Jag vågar inte säga att mina tåg brukar fungera.

Tågsättet rullar faktiskt ända till Skövde utan mankemang. Men i backen ner mot Skövde och det är dags att börja bromsa så försvinner den ena, av två, moduler. (=2 av 4motorer). Vi rullar in i Skövde, stannar tåget. Bestämmer oss för att reseta = ta ner strömavtageran och stänga av batteriet. Vänta en minut. Och sen starta igång det. Jo, det funkar, alla motorer är med. I cirka 50meter. Sen försvinner alla motorer. Ja, det är bara att stanna igen och reseta. Det funkar. I ett par mil. Sen försvinner två igen. Vi ringer fjärrtågklareraren och säger att vi stannar till i Väring för att reseta. Det håller nästan fram till Hallsberg då alla motorer lägger av igen. Vi stannar i Hallsberg och gör om reset-proceduren två gånger.

Nästan framme i Katrineholm lägger två motorer av igen. Så bestämmer vi oss för en ´´stor´´ reset. Eftersom vi är två förare kan vi vara lite effektivare. Min kollega fortsätter körandet medan jag går bak till Driven(maskineriet). När han stannat i Katrineholm så kan vi samarbeta via telefon. Han tar ner igen! Nu kan jag stänga av stora batteriströmställaren. Och så startar han igång tågsättet igen efter den obligatoriska minuten som skall inväntas.

Nu rullar faktiskt tåget ända till Stockholm. Men tror ni vi kom fram till plattformen. Nehej!

När vi precis ska rulla in till centralen för vårt sista uppehåll så lägger modulerna helt av. Samtidigt som jag hojtar ´´nej, vi har stoppsignal´´. Den absolut sista signalen före plattformen visar stopp. Det är inte sant!. Vi ser plattformen. Det är cirka 100meter dit. Men vi står där vi står. Vi försöker upprepade gånger att reseta. Men icke. Det slutar med att jag får gå genom hela tåget, tränga mig förbi alla resenärer som redan ställt sig upp och klättra över allt bagage. Allt för att komma till Driv-enheten igen. Vi gör om den stora reseten. Min kollega prövar att köra. Kommer en meter och två motorer lägger av, men de resterande två, peppar, peppar håller fram till perrongen.

Jag har aldrig varit med om något liknande så jag är glad att jag hela tiden haft professionellt sällskap i hytten. Min elev.

Vi blev en timme sen.

Det bästa med den här dagen är min rast i Gävle. Ringer en gammal klasskompis och vi hinner med en fika på station.

Metropoliskt kan man väl kalla mitt jobb?!