En lokförares vardag

Börjar 23.03. Det jag tror jag ska börja kvällen med är att lösa av ett lok med vagnar som kommer från Hagalund(vagnhallarna). Läser att tåget står på spår 10. Går till södra änden av spår 10, men där finns inget lok, men däremot finns en massa vagnar så långt ögat når. Möter tågmästaren. Jag frågar honom om han vet vart mitt lok är. Han tittar på mig och frågar ´´ Ska du köra?´´ Ja, och ända till Sundsvall. ´´Tåget går norrut, följaktligen är loket i norr´´. Men HUR kan det stå där? Så förklarar han att hälften av vagnarna redan kommit tidigare med ett lok hela vägen från Malmö, och det loket är nu frånkopplat och kört till Hagalund. Medan andra hälften av vagnarna kom med mitt lok, från Hagalund. Och nu sitter alla vagnar ihop och mitt lok i rätt ände. Och detta har man redan hunnit med innan mitt pass började. Jag behöver bara ta plats. Jag framstår nog som lätt förvirrad, men det är jag inte, jag bara undrar saker.

13 vagnar, 721 ton tungt inklusive loket. Tåg 10066 är ett nattåg som går till Storlien. Jag gillar att köra nattåg, för det förväntas en mjuk körning. Tidtabellen är också anpassad till en lugnare framfart. Vilken hastighet som förväntas är det ingen av oss som vet så jag får prova mig fram. Tåget klarar av 160km, men då är det nog ingen som sover gott. Kör mellan 100 och 130. Tappar några minuter men det gör inget för vi ska ha tågmöte lite senare i både Trödje och Hamrångefjärden, där vi ska stå still. Så om jag kör lite saktare behöver vi inte vänta lika länge.

Efter tågmötena är det inte lika goda gångtider. Tycker att jag får köra på bra mycket mer nu för att hålla tidtabellen. Kurvorna blir mycket tuffare. Kan resenärerna sova?

Jag och tågpersonalen blir avbytta av ny personal i Sundsvall. Tågmästarna är så gulliga som säger att det gick mjukt och fint. ´´Men i slutet då, alla kurvorna?´´ Nä, det hade ingen tänkt på.

Två timmar sömn på Scandic i Sundsvall. Ja, det är ju inte mycket, men jag ska i alla fall inte köra hem, utan har plats som resenär och dåsar hela vägen hem.

Detta var min första alldeles egna tur till Sundsvall. Det här var ett jobb jag tyckte jättemycket om! Jag körde mellan 23.45-03.54. Hur underhåller man sig? Med sång, prat och tankar, laddad med marsipan och pepparkakor. God fortsättning!

Jag är ju inte riktigt van med X40 och forskar fortfarande i vart alla knappar sitter.

Jag skulle blinka med strålkastarna till en kollega som kom i ett mötande tåg. Döm om min förvåning när vindrutetorkarna började röra på sig.

Jag börjar idag 12.48 och går av mitt pass imorgon 13.20. En rätt så lång tur får man väl säga. Ska ha natten i Västerås. Under rasten kollar jag upp i överliggningspärmen vad hotellet i Västerås heter. Om det finns personal där eller om jag ska ha en kod att komma in med. Jag antecknar allt. Det finns ingen frukostservering så tidigt som jag börjar på morgonen så man tilldelas en kylväska med frukost i. Ok.

Mot kvällningen när jag rullar mot Arboga börjar felindikeringen ´´Fel bakre bromsdator´´ att blinka. Jag ska ju byta ände i Arboga och kommer då till den bakre bromsdatorn och tänker att jag nog kan åtgärda problemet när jag väl kommer dit. Men jag var för optimistisk. Vid slutstation Arboga byter jag hytt och hytten med den bakre bromsdatorn, som nu för övrigt blivit den främre, bara tjuter och tjuter och larmar om fel. Jag vill inte ha några FEL!

Jag får ringa fjärren och säga till att jag blir kvar för tillfället, jag måste ringa om hjälp. För jag har redan fått körsignal, vilket hindrar andra tåg att passera. Han ställer min signal i stopp igen så att andra tåg kan köra förbi. Så ska jag återkomma när jag är klar att avgå.

Driftstöd, som är min support vid fel, säger att jag har ett ordentligt fel. Jag har ju två enheter med mig och han vill att jag växlar och byter plats på dem så jag kan köra igen från en fungerande hytt.

NEJ! DET HÄR ÄR BARA MIN TREDJE DAG PÅ X40, DET FÅR INTE BLI SÅ AVANCERAT DÅ!

Jamen då måste du ju köra med nöddriften.

JA! DET GÖR JAG GÄRNA! DET BLIR FÖR STOR UTMANING ATT BÖRJA VÄXLA!

Så sagt och gjort. Med handledning kopplar jag in nöddriften. Jag får också tillstånd att lämna Arboga utan ATC. Vilket gör att den tillåtna hastigheten minskar till 80km, för jag har inte längre ett övervakningssystem, utan kör endast optiskt.

Jag är nöjd och belåten. Visst blir jag sen. Men inga resenärer är med på tåget, och jag slapp växla. Jag ska köra tomtåg till Västerås och lämna tågsättet i vagnhallen. Jag får också ett extra stopp på vägen eftersom jag bara kör 80. Två passagerartåg får passera mig i Köping innan jag får fortsätta.

Mitt i alltihopa kan jag inte låta bli att se det komiska i det hela. X40 ska vara driftsäkra numera. Det blir aldrig fel på dem. Att just mitt tågsätt kajkade ihop är underligt. Alla klagar och konstaterar att X2000 har stora problem, men inte mina. Ja, tänk vilka överraskningar ett lokförarliv på SJ har.

Jag har två ur tågpersonalen med mig som ska till Västerås och avsluta dagens pass. Jag känner empati med dem för de blev nu en hel timma sena till slutstation.

På Västerås Västra får jag lägga växlarna själv. Ska till spår 2, och det är tur för där hamnade vi på vår övningsdag också, så jag hittar. Men på vår övningsdag låg redan växlarna rätt. Men inte nu. Klättrar ut och forskar vilka klot som tillhör vilka växlar. Sådana här klot har jag inte sett förut. De ser ut som sådana man kastar kula med. En ny erfarenhet.

Reparatörspersonalen möter upp på bangården och frågar om felet. De har åtgärdat felet redan innan jag hunnit lämna fordonet. Var det så enkelt? Fast det var i alla fall inget jag hade kunnat göra, berättar de, för de har varit inne i ett mer avancerat tekniskt skåp för åtgärd.

Ja, det blir ett par timmars sömn innan det är dags att åka tillbaka till Västerås västras bangård och starta upp en annan X40, för färd mot Stockholm. När jag ska lämna bangården med tåget traskar jag iväg till växlarna och lägger om kloten igen. Då stannar en kollega med sitt tåg bredvid mig och säger att åt det här hållet är växlarna uppkörbara. Jag behöver alltså inte lägga om dem för hand. Jag ska komma ihåg det till nästa gång.

Jag känner mig så privilegierad. Jag ska på sightseeing idag. Jag ska få köra ända till Jönköping, till södra sidan av Vättern. Och äntligen en X2:a. Gud vad jag har längtat! Det är kul att klargöra. Skuttar glatt runt på bangården. Det här är tåg!

Tåget står på spår 47 på bangården. Ser på långt håll att strålkastarna är matta och blinkar trötta. Jaha, då har väl brytaren fallit ur. Mycket riktigt, och tyst är fordonet. Som tur är finns dock tillräckligt med batteri kvar så att den orkar slå till brytaren när jag trycker på knappen. Allt börjar låta som det ska. Dock indikerar fordonet en hel drös med fel. Jag ringer efter reparatör, det är lika bra han tittar på en gång. Han gör en omstart och allt blir normalt i ett trollslag. Jag bugar ödmjukt, och skuttar sedan vidare runt och tömmer en slask på vägen.

Allt flyter på. Hela vägen till Nässjö. Där blir vi stående. Ringer till tågklareraren. Hon upplyser om att vi ska invänta ett mötande tåg som kommer från Jönköping och de är sena. C.a 9 min. ska vi vänta. Jag gör ett utrop och rundar uppåt. "Vi bli stående c:a 10min". Efter 10 min. har fortfarande inget hänt. Inget tåg i sikte. 11 min. går, 12 min. går. Jag tycker det är pinsamt, väl medveten om att resenärerna själva kan räkna till 10. Jag ringer igen och tågklareraren låter lite förtvivlad, men just då ser jag strålkastarna på det sena tåget. Och efter ytterligare några minuter får vi så rulla.

Ser fram emot att få komma fram uppe på höjden vid Husqvarna. Väl där så är det så fantastiskt vackert. Det är mörkt ute och det lyser så häftigt från hus, bilar och vägar. Jag tappar nästan andan och hjärtat bultar. Vilket jobb jag har!

Efter att personalen sett till att tåget är tömt på resenärer i Jönköping rullar jag ut på uppställningsspåret. Nu dyker dagens stora fråga upp. Ska jag lämna tåget tänt eller släckt?  Jag tycker min logik brukar ge mig de flesta svaren, men det funkar inte den här gången, för jag har lika många svar till varför jag skulle lämna det tänt, som släckt. Hmmmm. Jag lämnar det tänt, men grubblar länge efter att jag lämnat tåget om det egentligen borde vara släckt?

Tja, tänt var det i alla fall hela natten. Men mest glad är jag att tåget överhuvudtaget står kvar där jag lämnade det, när jag kommer tillbaka tidigt nästa morgon. Man kan få sån där nojja om att tåget bara skulle vara borta när man kommer tillbaka. Jag vet inte hur det skulle gå till. Skulle någon sno tåget?

Jag känner mig lite ruggig och morgontrött och kurar hela vägen hem i halsduk och jacka där i hytten. Toppen blir givetvis en kopp te som kommer gående runt Katrineholmstrakten fram till mig.

Kör en X40 till Gävle. Väl framme i Gävle ska jag ut till uppställningsbangården med tåget och lämna det där på spår 57. Jag kan ju inte spårnumrena utantill. Får syn på tavla 56 på lite avstånd. Tar för givet att man räknar spåren åt höger. Givetvis kommer jag lite för långt innan jag ser att man räknar åt vänster. Jaha, då har jag redan hunnit in en bit i växeln som skulle lagts om. Det är bara att stanna, resa på rumpan, byta ände på tåget, för att "backa" den lilla extra biten jag hann köra för långt.

Det mest otroliga är att jag kommer ihåg telefonnumret till fjärren som min instruktör sa under utbildningen när vi var här på övning. Jag kunde nu "effektivt" ringa upp honom och tala om vad jag höll på med samtidigt som jag bytte ände. För jag står nämligen i detta läge och blockerar för tågspår där han vill köra tåg.

Väl i andra änden så lyckas jag inte flytta tåget en millimeter. Snälla tåg, rör på dig! Eftersom jag är helt ny så kan jag ju nästan gissa att det är ett handhavandefel. Jag ger upp. Reser mig och börjar gå tillbaka. Jag får väl ställa tåget på "annat" spår. När jag gått 10m vet jag vad jag gjort för fel. Jag har inte lagt i läge "framåt". Tillbaka igen. Nu funkar det ju. Jag flyttar tåget, byter hytt igen, klättrar ut och lägger om mina växlar. Till slut så står det ju i alla fall där det ska. Skam den som ger sig.

På väg till slutstation så uppstår problem med ventilation. När vi kommer till Arboga så överraskar jag mig själv med att fördjupa mig i felet. Jag öppnar fem olika takluckor utan att hitta säkringarna. Det får räcka. Då får fordonet leva vidare som det är.

Jag har en hel timma i Arboga och hinner iväg och fylla på mitt kakförråd. Ja, kakorna var det bästa med den här dagen.

Min första tur efter klargjord X40-kurs är jour. Vilket innebär att jag kanske måste rycka ut på jobb, vilket givetvis är ok, det är ju därför jag är där, men det innebär också numera att det kan bli X40-jobb.

X40-utryckning blev det inget, peppar, peppar. Men en "leta-efter-lok"-utryckning dök upp. "Marie, vi behöver din hjälp. Loket finns inte i Malmö, och inte i Göteborg, och nu måste vi leta här. Gå åt norr på bangården och se vad du hittar för lok". Jodå. Det var inte så svårt. Det stod där vid Norra Bantorget. Jag körde ut det till Hagalund.

Sådana jobb som dessa tillhör ju inte precis vardagen, men däremot kan det roa en i flera dagar. Hur kan ett lok vara borttappat? De är 16m långa och väger 87 ton.