En lokförares vardag

Idag sprang två rävar över spåret. Att vara lokförare innebär att sitta på första parkett vad gäller naturupplevelser. Det är så otroligt vackert överallt. Det är en förmån att från lokförarfönstret få följa årstidernas växlingar. Vilket just nu innebär snö på hustaken, frostbitna träd, is på sjöarna, ljus från fönstren, att vid möte med andra tåg köra i 180km/h rakt in i snörök utan sikt, att kasta ett öga i backspegeln där mina egna vagnar också försvinner i ett moln av snö, att plocka upp resenärer med skidpaket och undra hur de haft det, rådjur på snöklädda ängar, snöflingor i luften som strömmar emot fönstret, solsken som får snön att glittra……

Jag trivs med att det är ett ensamjobb, även om det ibland känns lite för ensamt, jag sköter mig själv. Det finns mycket tid att fundera över livets alla frågor…….

Jag känner en otrolig yrkesstolthet och att vara kvinna och köra tåg tycker jag är häftigt. Jag gillar utmaningen att försöka framföra ett tåg mjukt och behagligt. Jag tycker om att göra utrop i mikrofonen vid trafikstörningar, det känns lite socialt, där i min ensamhet…..

Idag skulle jag ha kört Uppsala igen. Dock bara ett varv! Tåget var inställt, varför vet jag inte. Skulle ha börjat i Hagalund med att hämta mitt tåg, men fick åka till centralen istället och ta emot en en timmes försenad 77-an. Gå runt med lok… resten av tiden jour…det är trevligt med jour för omväxlings skull tycker jag….man kan eventuellt få lite tid att umgås med kollegor….Hasse till frukost till exempel…..

Vi har ju ett extremt ensamjobb, där man pratar mycket med sig själv, men ibland är det faktiskt trevligt att få svar…

Efter jobbet hälsade jag på växlingen i Hagalund, med två sockerkakor. Där fick jag prata! Jag älskar er!

Fyra urbota tråkiga varv på Uppsala. Hur jag fick tiden att gå hyfsat snabbt är för mig en gåta.

Fram och tillbaka, fram och tillbaka, rast, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det är nästan man hoppas på något litet signalfel…….

Börjar morgonen med att möta både trötta och utsövda sovvagnsresenärer. Ska köra ut tåg 77 till Hagalund. Stannar hos tm och pratar med henne medan vi väntar ut de sista resenärerna. Det hade varit kallt uppe runt Åre och Östersund, vilket tydligen får till följd att vissa vagnar tömmer sig själva på allt vatten. Tänk att ha bokat en bädd med dusch och toalett. Jag frågade aldrig hur man löser ett sånt problem. Det hade varit riktigt kallt i en del vagnar, själv hade hon fått ha filt runt sig när hon suttit ner en stund.

I sista stund kommer en resenär fram och säger att hon glömt en jacka i vagnarna som rullat vidare söderut. Tm letar reda på telefonnumret till personalen, får kontakt, personalen söker i tåget och hittar den, gör upp om att jackan skickas med ett tåg tillbaka som är i Stockholm på em.

Jag har i alla år som lokförare ständigt fascinerats av ombordpersonalens service, tålamod och vana att lösa alla sorters problem. Jag hoppas tjejen som tappat jackan var glad och belåten över den återfunna jackan.

Senare ska jag med X2000 till Linköping. När bef. 2 får se att det är jag som ska köra kommer ett stort leende och så säger han att då är han lugn. Lite paff blir jag, hur tänker han nu? Men han påminner mig om ”Aneby-dagen”, en riktigt strulig dag med nedriven kontaktledning i Nässjö, då vi hade ett tåg ihop. Jag berättade då för honom att mina arbetspass brukar vara så lugna, sällan något utöver det vanliga, så jag var så förvånad över att hela den dagen var så händelserik.

Aneby-dagen: jag kommer till Linköping och ska bli avbytt för en två timmars rast. Jag har en lista på vad jag ska hinna uträtta rent privat. Men där fanns ingen lokförare så långt ögat nådde. Ringer Tass. Oj, oj….den lokföraren som skulle kört vidare sitter fast på ett tåg söder om Nässjö. Oj, oj igen……det finns ingen som kan köra vidare förutom jag….suck…jag vet ju att jag inte bara kan gå av……jag ska nu fortsätta med tåget till Aneby, där bussar ska möta upp trafikanterna….

Jag har varken tidtabell eller linjebok för fortsatt färd. Medan bef. 2 gör utrop om anledningen till fördröjningen så springer jag in till datorrummet för att plocka ut tidtabell, hur i hela fridens namn förkortas Aneby…..det löser sig, jag får skriva Nässjö. Åter på tåget får jag tillstånd att köra utan linjebok. Samt får en mer exakt beskrivning av var Aneby ligger. Tankar under färden till Aneby är om det finns perrong, eller blir det avstigning med stege, och om det finns perrong, är det då bara en kort eller räcker det till hela tåget, kommer bussar finnas där, när kommer jag att få åka tillbaka, vilka trafikanter ska jag vänta in, kommer personal finnas där??????????

Perrong finns och den räcker till hela tåget = några problem mindre….

Jag kliver av för att byta ände, då kommer en kvinna fram till mig och frågar intensivt om det är jag som kört…..jag bekräftar det……”Du är vår hjältinna! Jag tänkte att du kanske skulle ha hämtat barn på dagis eller nåt……jag måste få ta ett foto….(klick)….vad heter du?..” Jag tänkte att nu hamnar jag nog i någon lokaltidning någonstans i Sverige. Jag undrade också över vad tågmästaren egentligen hade ropat ut till resenärerna när jag varit och hämtat tidtabeller. Trevligt var det i alla fall, att hon tog sig tid att säga att jag var en hjältinna, det har jag aldrig varit förut.

Personalen lämnar tåget med resenärerna när bussarna så småningom dyker upp. De fortsätter nu till Nässjö där tåg inväntar. Jag blir kvar ensam. Bussarna som anlänt Aneby hade ganska många resenärer med sig, men ingen personal. Jag går ett varv genom tåget och blir medveten om att resenärerna börjat länsa restaurangvagnen. Hjälp….jag ringer och frågar vad jag ska göra…fäll ner jalusierna, får jag till råd…..men jag hittar inga jalusier….jag lämnar restaurangvagnen……jag klarar inte av att se på hur allt försvinner…..alla känner sig ha rätt att ta något för förseningen…..men det blir ju väldigt orättvist för det räcker ju bara till ett fåtal resenärer…….och de som kom först….

Jag gör utrop på utrop……ovan som jag är i denna situation….mitt ständigt återkommande mantra är att vi väntar på personal och ett ungerfärligt tidsperspektiv. Så småningom får jag kontakt med dem när de sitter på bussen. När de tillslut anländer med de sista resenärerna har jag stått med X2:an i ungefär två timmar i Aneby.

Jag är rätt slut faktiskt och vrålhungrig! Jag skulle ha lunchat i Linköping. Själv tog jag två små runda knäckebröd från första klass som jag bredde smör på, och ett litet äpple. Jag kunde bara inte ta något ur bistron, det kändes som att jag skulle vara ett extremt dåligt föredöme inför de andra resenärerna, som jag redan sagt till att de endast fick ta kaffe och te. Ja, himmel vad magen skrek…….

Ja, alert måste man dock fortfarande vara. Eftersom vi byter körriktning mitt på linjen, så blir det att ”gå mot stopp” = tillstånd att passera stoppsignaler, med begränsad hastighet.

Jag får en kort pratstund med tågmästaren. Personalen är van vid oregelmässigheter. De ska nu ta hand om och serva ett överfullt tåg med resenärer. De är så tålmodiga och håller humöret uppe. De ropar och informerar under hela resan till Stockholm. Klippor!

Slutet orkar jag knappt ta…. flera timmar försenade så ska jag inte få avbyte. Det finns ingen personal. ÄR DET MITT FEL!!!!!! Trött men framför allt en HUNGRIG!!!!!!!!! lokförare får till slut avbyte…….

Tåg 40 brukar vara ett lagom långt tåg. Idag var det 11 vagnar! Jag trodde först jag läste fel i sifo-listan.

Hämtar tåget i Hagalund. Vid bromsprov blir det problem med bromsen på en vagn. Den stängs av. Lämnar vagnhallen 17 min. sen. Jag vet nu att det kommer bli tight om tid på centralen för att kunna avgå i rätt tid. Ringer och förbereder tågmästaren på att en broms är avstängd, inför den föraruppgift han ska skriva till mig. Ringer fjärren och talar om att tåget är 301 m långt. Jag ska in på spår 5. Växlaren är på plats. Rundgång med lok. I norra änden ser jag att loket kommer att ”hänga” utanför dvärgsignalen. Ringer fjärren igen. Det får ju bli så här nu, vi ska ju ändå strax avgå.

Växlaren hänger på loket, tm är där med föraruppgiften, bromsprov, slå upp i linjeboken vilken hastighet som gäller nu med en broms avstängd, mata in värdena, tm ringer när resenärerna är på, jag informerar honom om en sth på 140 km/h, jag ringer till fjärren för signalens skull, jag ringer tillbaka till tm och säger att jag fått signal, han ger muntlig avgång. Det var mycket som fungerade på kort tid. Jag tackar växlaren och tm! Vi avgick ett par minuter sena.

Knappt fyra timmar rast i Borlänge. Vad gör man? Det lustiga är att jag ändå inte hinner allt jag vill. En tur till Kupolen, inget fynd idag, vilar en stund, tänkte läsa men har för mycket att fundera på, äter lunchbuffé på hotellet, sen är det redan dags att gå till tåget.

I restaurangen jobbar en kille jag tycker jag känner igen sen pendeltågen. Jag frågar om han jobbat på SJ tidigare, men han svarar att han är alldeles för ung för att ha hunnit jobba där. Hur ska jag tolka det? Att vi SJ´are bara är gamla stofiler? Ja, jag tror det var så han menade.

Jag byter av tåg 20 i Borlänge och kör till Falun. Där ska jag göra rundgång och jag får vara väldigt tacksam för att det inte finns is och snö runt kopplingsnävar, koppel eller tågvärmekabeln. Jag tar tid, åtta minuter tar det att göra rundgången, men då ingår inte av och tillkoppling utan endast växlingsrörelsen.

På hemväg igen kör jag på en älg. Jag tycker det är sorgligt. Upp i spåret kom två älgar men den ena får fortsätta sin färd här i livet ensam. Den som blev påkörd vände huvudet mot tåget och man kunde gissa sig till hans förvåning och undran över vad det var som kom lysande i mörkret. Trots att jag släckte lyset var han för nära för att hinna undan.

Innan Uppsala fick jag stoppsignal och fjärren bad mig gå ut för att titta hur loket såg ut, men det fanns inte mycket bevis för att en älg försvunnit in under tåget. Lite päls på ena bufferten. Jag tror det mesta låg kvar i spåret för det lät inte så mycket av själva smällen.

Fjärren = fjärrtågklareraren

Tm = tågmästaren

”Hänga ” utanför = tåget är helt enkelt för långt

Sth = största hastighet, i detta fall är sth normalt 160 km/h

Rundgång = att koppla av loket i ena änden av tåget, köra runt, och koppla på det i andra änden av tåget.

Kom rullande in i Uppsala. Byter ände för att åter åka mot Stockholm. På det andra loket saknas det kol på norra strömavtagaren, så jag får åka med den södra/främre strömavtagaren uppe. När jag lämnar Uppsala och möter första tåget och hejar på lokföraren blir jag plötsligt varse att enligt honom kör jag ju med ”fel” strömavtagare. Nu undrar jag om han tänker, där kommer Marie och hon kör med fel strömavtagare, eller tänker han, där kommer Marie och hon har fel på strömavtagaren. Eftersom jag tror att jag kan framstå som lite förvirrad så tror jag att det första antagandet stämmer bäst. Vilket nu får mig att fundera på om jag verkligen ska luta mig fram mot fönstret när jag hejar.

Senare kör jag en X2000 till Linköping. Jag trodde resan gått bra. När jag stannat tåget i Linköping och gått av, kommer tågmästaren i första klass frustrerat framrusande till mig. Jag hade bromsat med magnetskenbromsen så hårt att en vinflaska åkt i golvet. ”Hjälp, pratar han med mig?”. Hur ser det då ut i bistron? Finns det något kvar på hyllorna? Kanske sitter alla med sin vinpava i knä nu? Det var inte bara vinflaskan som gick i krasch där, utan även bilden av mig själv som en lokförare som kör mjukt och behagligt.

Trots kissnödighet in till panik får det vänta, jag måste ringa befattning två och höra mig för. Inget hade rasat ner ur hyllorna i bistron. Puh!

Åter på väg mot Stockholm och jag närmar mig Södertälje där jag har ett uppehåll. Jag tittar upp i Mobitecen och där står inget om uppehåll, tänk att det så ofta ska krångla med mobitecen! Tittar åter ner i tidtabellen. Inget uppehåll! Oj! Vilken tur att Mobitecen fungerade!

Får en stoppsignal in till Södertälje och måste bromsa hårt. ”Meddelande från lokföraren, håll i era vinflaskor nu!”.

Välkommen till min nya blogg!