En lokförares vardag

Idag tar Trafficare över växlingen på Centralen. Det känns som en epok går i graven. Alla ´´hustomtar´´ försvinner ut till Hagalund. Jag kommer att sakna er!!!

Detta skulle vara på prov under sommaren. Ja, vi får väl se vad det blir.

Jag kör till Västerås, och ska göra rundgång med lok där för första gången. Och det känns som om det är rundgång i mitt huvud också. Har läst alla sidor som finns att läsa om Västerås och växling, och det stod ingenting speciellt. Då undrar jag ju ännu mer förstås.

Jag tänker att jag måste vara uppmärksam, uppmärksam, uppmärksam.

När jag står still i Västerås kopplar jag av loket och det funkar ju som vanligt. Ringer till fjärren och vill ha växlingsväg för rundgång. Han är inte där. Hämtar kaffe. Ska återkomma. Under tiden studerar jag signaler med hök-ögon. Långt där borta ser jag baksidan av den signal där jag antar att jag ska vända om. Bra!

Ringer igen till fjärren. Rundgång? Han ska bara släppa in ett tåg först. Tåget rullar in på spår 1 och sen får jag signal, stannar och byter ände på loket en hundra meter bort. Signal igen fram via spår 2. Stopp i slutet av spår 2 för att resandetåget nu ska avgå från Västerås. Väntar en stund, får ingen växlingssignal. Ringer och påminner om min existens. Javisst, ja! Får rulla en bit till innan det är dags att byta ände igen på loket. Jag ser att växlarna går om in till vagnarna, men signalen visar fortfarande stopp. Väntar tålmodigt en stund. Jag har ju i alla fall ganska gott om tid. Nehe, inget händer, ringer igen. Fjärrtågklareraren ber om ursäkt och frågar mig om jag tycker han skött sitt jobb bra? Jag skrattar och svarar nej! och tänker att jag i alla fall, till nästa gång, har lärt mig telefonnumret till fjärren utantill vid det här laget.

Jag älska mitt jobb!!!!

Får köra till Gävle idag, får en kopp te i Uppsala, en timme att koppla av på hotellrum i Gävle, en kort promenad utmed ån, åter med X2 till Stockholm som resenär, tid att läsa. Klart, slut.

Det är Uppsala igen. Allt går på rutin. Man tänker på annat. Rätt som det är så undrar man om man gjort allt ordentlig. Har jag verkligen tagit ner främre strömavtagaren? Solen står lågt och lyser klart, det är ännu tidiga morgon, det är stora tydliga skuggbilder i gräset av tåget på höger sida när vi far fram mot Knivsta, jag tittar ut på ängen och det avtecknas endast en strömavtagare. Vad skönt, då funkade autopiloten idag.

Kommer tidigt till Hagalund för att hämta min Uppsala-pendel. Jag klättrar upp på loket, och där får jag syn på något som kommer att uppta mina tankar och fascinera mig hela dagen, nämligen ett par kalsonger. De ligger hopvikta på fotpallen under biträdessidan. Jag kan inte låta bli att titta lite noggrannare på dem, tänker att jag ska fråga ut och skoja med personalen i Hagalund när jag kommer tillbaka. Svarta, rätt urtvättade i färgen, boxermodell, storlek XL, med en liten seriefigur mitt i midjan, troligen ur serien 88:an, en kille med neddragen keps i pannan och en större arg typ som hoppar på högra sidan. Vems, är nu den stora intressanta frågan, och ännu intressantare är ju givetvis frågan: varför? Sen går ju fantasin igång. Jag läser på lappen vem som klargjort loket, känner inte igen namnet, det får jag luska i när jag kommer åter.

Vad som helst kan nog hända idag, men inget intressantare än detta!

Skickar ett mess till de jag tror skulle roas: ´´Varje dag har sin charm och sin spänning, på loket idag fann jag ett par kalsonger, boxermodell, storlek XL, undrar vems, och varför, ja, livet har många viktiga frågor, men svaret på denna får man nog dikta ihop ett själv. Detta mess skickas med en önskan om en lika intressant dag! Lf Marie´´

Roliga och underhållande svar, jag tackar!

Tar upp det till diskussion när jag kommer åter med tåget till Hagalund. Vi har olika sett att se på den ´´skyldige´´. Alla växlarna utgår från att det är en lokförare, det är bara jag som tror att det är en växlare som lämnat dem där!

Kul hade vi, men något svar fick vi inte. Så, hör gärna av dig om du känner igen dem så vi kan lösa gåtan!

Stannar tåget i Uppsala. Har några minuter i stillhet och tittar på folk. Tycker det är jätteintressant med människor, helt fascinerande faktiskt. Sist jag var i Uppsala satt jag och studerade ett kärlekspar i lagom mogen ålder. De hade placerat sig mitt på övergången, där det hela tiden passerar en strid ström av resenärer. De skulle skiljas och höll på att ta farväl. Pussades och kramades, och pussades och kramades igen. Det var helt uppenbart att de hade svårt att slita sig från varandra. Men det otroliga var att de stod precis mitt i vägen för alla resenärer. Alla fick gå runt dem. Vilket de var helt omedvetna om. Därtill hade killen i sällskapet en cykel med sig och den stod precis på tvären där alla ville fram. Ingen sa något utan lät dem vara helt uppslukade av varandra tills de med utsträckta händer och armar tog ett sista farväl av varandra.

Visst är människor underbara?

Väl framme i Falun ska jag klättra ut ur loket. Det är 4 enkla fotsteg att kliva ner på. Hur det går till vet jag inte riktigt, men jag missar sista fotsteget. Har aldrig hänt på alla mina år som lokförare. Håller som tur i ledstången när det händer, och rutschar nerför loket och står förvånad stadigt på marken strax därefter. Måste det vara fullt av banverkare i spåret precis just idag, precis just här och som precis tittar? Yrkesstolthet är ett ord jag normalt håller väldigt högt, men inte just nu.

Efter rasten ska loket kopplas av. Tågmästaren kommer fram och är behjälplig. Han är redan beredd och iklädd en gammal härligt blå rock. Ser nästan antik ut. Jag tycker ju själv det är rätt kul att gå mellan lok och vagn men han är så behjärtansvärd i sin vänlighet att hjälpa till att jag inte vill ta det ifrån honom. Han utstrålar en sådan otrolig yrkesstolthet, och ser en möjlighet att praktisera sina kunskaper. Han följer med på loket och lägger växlar, vi blir ett litet ´´team´´ som jobbar ihop.

Efter alla dagar jag skrivit här på bloggen har jag verkligen kommit att inse vilken central plats ´´en kopp te´´ har. Viktiga frågor under passet blir: ska jag ta med en kopp te till tåget eller ej, finns det någon möjlighet att hämta en kopp te själv på tåget, är det troligt att jag får en kopp te under resans gång?

Idag far jag till Gävle. Tåget gör bara uppehåll på Arlanda och i Uppsala, och resan går fort till Gävle. På 1 ½ timme är vi framme. Jag vet inte att jag varit med om att någon gång fått en kopp te på denna resa. Så förstå min förvåning när tågmästaren ringer på Neumann och frågar om ´´fröken vill ha kaffe?´´, ´´njaa, jag tar gärna en kopp te med mjölk om det går bra´´, ´´ någon speciell sort?´´, men gud vad gulligt! Han får ett jätteleende på perrongen när jag hämtar upp min te-kopp, och han blir förvånad över att jag är förvånad inför denna lyx.

Min dotter ska göra ett skolarbete. Det ska vara något med en teknisk beskrivning. Hon vet inte vad hon ska hitta på. Jag föreslår Rc-lok, för jag har nog några gamla pärmar kvar hon kan titta i. Men, nja, någon i klassen har redan tagit ånglok. Min kompis föreslår Mp3. I alla fall åker jag till stan. När jag kommer hem igen har hon letat bland mina pärmar och hittat pärmarna på X2000 och gjort en jättefin ritning och beskrivning. Jag blev jättestolt. Idag kom betyget. Mvg minus. Jag är ännu stoltare!

Kör till Linköping med en X2:a utan missöden.

I måndags var det omledning av tågsträckan söderut, idag med, fast hemåt. Istället för att gå via Katrineholm så får jag köra via Nyköping. Detta innebär en försening på mellan 10 till 20 minuter. När vi lämnar Norrköping gör jag ett utrop för att informera om ny resväg, förlängd tågresa och talar om att det beror på en solkurva.

Jag slår upp i linjeboken för att kolla sth(=hastigheten) för X2000 på Nyköpingsbanan, har aldrig kört här förut med en X2:a och kontrollerar även ATC överskridande. Vet faktiskt inte hur viktigt det är egentligen men tycker det är bra att anstränga mina lokförar-hjärnceller lite. Och att det faktiskt blir rätt!

Stannar som jag ska vid Södertälje. När jag drar upp i fart får jag ett strömavtagarsläpp vilket framkallar ´´överlast. överspänningsschopper modul 1 och modul 2´´. Det låter ju jätteavancerat, men tåget rullar och jag har motorström som fortsätter att öka tågets fart. Pust! Bestämmer mig för att fortsätta ett tag till för att se om det möjligtvis försvinner eller om det får några följder, innan jag ringer driftstöd.

Nästan framme vid Flemingsbergs station där jag också ska göra uppehåll, så börjar kontaktledningen svänga något grymt. Jag får hjärtat i halsgropen. Har aldrig sett något liknande. Nä, nu jäklars har jag nog rivit ledningen. Tar ner strömavtagaren med en jäkla fart, vilket får tågsättet att nödbromsa, trycker in knapp nollsektion vilket jag tror ska få tåget att fortsätta rulla, men icke sa nicke. Jag är ju alldeles, alldeles strax framme vid 150-tavlan där jag ska stanna för att resenärerna ska gå av. Jag bestämmer mig för att trycka upp strömavtagaren igen, det får bära eller brista. Det bär!!!!!! Luften fylls på och bromsarna släpper och jag rullar dit jag ska. Gör ett utrop för att förklara den konstiga inbromsningen och lägger till att jag vill ha hjälp av personalen att kontrollera strömavtagare och kontaktledning. När tåget står still springer jag bak för att syna, och allt ser ok ut. Ringer samtidigt fjärren för att tala om att jag blir några minuter fördröjd och vill fråga honom om han fått några indikeringar på försvunnen spänning men de har han inte. Och mitt i alltihopa påminner jag mig själv om att jag måste fråga min X2-handledare varför inte tåget rullade som jag trodde det skulle när jag tryckte in o-sektion-knappen.

Jag lämnar Flemingsberg i sakta mak för att se till kontaktledningen, men den sitter kvar där den ska. Ringer driftstöd och rådgör. Tåget ska ju senare vända och gå söderut igen.

Om jag ska ta beslut och ansvar så vill jag stänga av strömavtagaren. Vilket jag också gör i Karlberg när jag vänder tåget. Samtidigt som jag kopplar in en avstängd korglutning i vagn ett, samtidigt som brandlarmet går i vagn ett flera gånger, vilket gör att det blir en del springande fram och tillbaka. Jo, just det, jag glömde bort att berätta om den numera pensionerade flygvärdinnan som kom fram till mig på centralen. Hon tyckte det var häftigt att den fanns kvinnliga lokförare, det hade hon ju hört på utropen, men hon undrade vad en solkurva är?

Vad dum jag kände mig, man är ju så uppe i sitt eget, det är klart att jag tror att alla vet vad en solkurva är, men hur ska folk veta det egentligen? Det gav mig en intressant insikt om mig själv!

Idag började dagen lyxigt. Tågmästaren frågade redan på centralen vid vilken station jag ville ha mitt te, eller ville jag ha te vid flera stationer så var det bara att säga till! Med tanke på att jag inte fick något alls på väg till Falun sist så blev jag nästan rörd av hans omtanke! På detta enkla sätt skiljer sig den ena dagen från den andra. Ena dagen sedd och bekräftad, den andra bortglömd och ensam, och utan te.

Det var så varmt på loket, så jag klättrade ut en liten stund vid uppehållet i Borlänge. Jag tar bara några få steg och tror ni inte att jag lyckas trampa rakt på ett kasserat tuggummi. Helt färskt och ny-utspottat. Det satt mjukt och säkert fast under dojan! Hur jag en drog med skon på asfalten eller försökte peta med fingrarna, så blev det mesta kvar. Vad irriterad jag blev. Detta gjort av en resenär, som kanske jag, troligen jag, har kört till Borlänge! Jag ger upp och inser att jag får leva vidare med ett tuggummi under högra dojan. Tjipp, tjipp hörs det vid varje steg. Och mellan sko och mark bildas vid varje steg långa vita trådar. Hoppas ingen ser.

På hemvägen är det så hett i hytten att jag har fönstret öppet hela vägen från Falun till Sala. Man blir alldeles dåsig. Det är så mycket ljud, buller och vinande runt huvudet och öron så man blir helt matt. Först i Sala börjar kylningen i hytten att fungera. Äntligen kan jag dra igen fönstret.

Fjärren i Gävle ringer och säger att de fått lågnivålarm på tjuvbroms. Jag får rulla in till Avesta-Krylbo och göra en kontroll där. Axel 4, vänster sida. Jag tar med mig hammaren ut, lägger mig på knä. Känner runt hjulaxlar och hjul, försöker krypa in för att se hur hjulet ser ut på insidan. Känner på lagerboxen, den går att ta på, känner på hjulet, aj, vad varmt!!! Hjulet bredvid är lika varmt och ingen glödgande färg. Jag bedömer läget normalt. Smutsig om händerna, smuts på skjortan, öm i knäna efter små kantiga asfaltbitar som fanns precis där jag placerat knäna, klättrar jag åter upp för att ringa till fjärren. Får lämna mitt namn som intyg, innan jag får fortsätta färden mot Stockholm.

Fick en av våra nya telefoner på loket som ska placeras ut på samtliga lok framöver. Voine, voine. Mycket knappar och tecken. Med en kort instruktion av föraren som kom med tåget lyckas jag faktiskt ringa fjärren. Hallå, hallå, hörs jag? Ja, faktiskt! Får stora lokala för att gå runt med loket, på väg runt kör jag förbi föraren som just klivit av, och hojtar i triumf att jag lyckats ringa! Jag experimenterar vidare. Ringer tkl i Blg med snabbknappen, prövar senare direkt-knappen till fjärren, jag ringer fröken ur som talar direkt ut utan att jag behöver lyfta luren, ringer tågmästaren i ett ärende, knappar också in tågnumret! Jo, jag har en instruktion att följa och gör mitt bästa för att lära mig. Men jag tycker det verkar onödigt krångligt vissa gånger. Tryck en siffra, tryck samma siffra igen, tryck en bokstav, slå telefonnumret och tryck en bokstav igen, allt detta för att ringa ett nummer!

Ska köra 529 till Linköping. Idag känns det lite speciellt. Vi ska nämligen få köra den ´´gamla´´ sträckan mellan Flemingsberg och Järna. Den där pendeltågen går, via Tumba och Rönninge.

Den ordinarie sträckan, Grödingebanan, består mest av makadam och tunnlar och är verkligen inget märkvärdig att köra. Så jag blir positivt överraskad över hur vackert det är på den gamla banan. Hur grönt och pittoreskt det är vissa sträckor. Det är vid dessa tillfällen jag blir så lyrisk över att få vara lokförare. Jag njuter verkligen av utsikten. Det är också vid dessa tillfällen jag undrar över om det finns fler som jag, eller om jag är en alldeles egen art?

Framme i Södertälje bildas det en kö av tåg och jag får ge mig till tåls. Det är också nu jag får veta att omledningen beror på att ena rälen på Grödingebanan har spruckit.

Vi blir 20 minuter sena. Väl uppe i fart tycker jag det börjar lukta bränt i hytten. Jag ser mig omkring, öppnar båda dörrarna till maskinrummet, fäller ut backspeglarna och tittar utefter tåget, men ingenting. Och då ska ni veta att jag är snuvig, och trots det tycker jag mig ana en konstig lukt. Jag får hålla extra uppsikt men ingenting händer, peppar, peppar.

En stund senare försvinner korglutningen på restaurangvagnen p.g.a. för hög oljetemp. Jag pratar med serviceledaren. För bekvämlighets skull kan man hålla igen på farten, men vi är ju så sena nu, så det är bara att gasa på. Han föreslår att vi ska ´´reseta´´ vagnen i Norrköping, och vid dessa tillfällen blir jag så otroligt tacksam för personalens erfarenhet. Att de tar initiativ och jag inser med tydlighet att de faktiskt har varit med längre än jag. Han är aktiv och hjälper till när vi stannat i Norrköping, fort går det och tåget blev inget ytterligare försenat alls. Han är min hjälte!

Man kan inte säga att jag hållit igen på farten precis, och när vi närmar oss Linköping ser jag att vi har knappat in 5 minuter på tidtabellen. Då blir jag glad.

När jag stannat tåget och ska bli avlöst finns det inte en lokförare i sikte. Jag kliver ur hytten och långt där framme kan jag skönja en grå lokförarjacka. Han kommer strosande, jag pekar frågande om han ska ha tåget, han skakar på huvudet. Nehe, in i hytten igen för att ringa upp riksledningen. Då ser jag en annan förare i backspegeln. Jag kliver ur och förstår att det är han som ska ha tåget. Jag gestikulerar vilt, varför är han sen?  Jo, men på monitorn stod det att vi var 20 minuter sena. Ja, men det var ju då! Jag har ju kört som en idiot!!! (Jag tänker i mitt stilla sinne att det var ju förgäves, dessa minuter har redan gått till spillo, suck).

Kör Uppsala. Ja, det enda roliga man har är väl och titta efter hägern Olle. Jo, han står där på sin plats i bäcken. Jaha, så var det roliga över.

Inget speciellt händer under mitt pass idag, förrän jag rullar in med mitt sista tåg för dagen, 90283, till Hagalund. När jag står i vacuum försvinner spänningen i kontaktledningen. Ingen vet när den kommer åter så jag får ta ner på båda loken, lämna tåget precis där det står, halvtömt, och gå hem. Det känns lite konstigt. När jag kommit upp till lokalerna för växlingen och diskuterat läget, så ser jag hur dieselloket hämtar ´´mitt´´ tåg och kör ut det på bangården.

Ja, idag blev jag inte precis överansträngd. Min arbetstid är exakt fyra timmar och femtiotvå minuter. Åh, vad skönt, jag hinner göra något av fritiden!

(Visserligen ska jag till tandläkaren, vilket inte är någon hit i sig själv, men, men, några timmar hinner jag skatta mig lycklig).

Med dessa nya eu-regler återkommer tur 491/500 lite då och då, ibland lite ofta faktiskt. Jag var in till Roffe i Hagalund och försökte ´´beställa´´ en Rc6:a istället för att få den gamla vanliga Rc3:an som brukar bli till tåg 251. Jag såg nästan hur hans hår ställdes på ända, men snälla, snälla Roffe, jag ber.

I alla fall så fick jag en 6:a, yippie! Det är så mycket behagligare att köra. Jag levde i tron om att han faktiskt gjort detta uppoffrande för mig tills jag fick höra sanningen, och det var att det inte funnits några 3:or på bangården just då. Hoppas det är lika ont om dem nästa gång jag får köra 251:an!

Väl framme i Linköping, efter två timmars nattvila traskar jag ner till station. Ser på monitorn att tåg 2 är över tre timmar sent. Ringer upp lokföraren för att få det bekräftat och fråga hur läget är. Han har varit tvungen att hjälpa ett stillastående godståg och backa in det till närmsta station för att det helt enkelt stått i vägen för honom. Jag säger att jag går tillbaka till hotellet och han tar mitt mobilnummer och ska ringa och väcka mig när han är i Mjölby. Super-duper.

Tågets tidtabell är ju anpassat till en hastighet runt 100km/h, så om man nu kör maximal fart så finns det ju en hel del tid att köra in. När han rullar in på Linköpings station är tåget 2 timmar och 20 minuter sent. Ja, det är bara att fortsätta i samma tempo för min del. Upp i 160km/h som snabbast. Undrar om det går att sova. Hur känns det i vagnarna egentligen?

Jag tittar ofta på klockan och räknar minuterna jag kör in. Det är en tillfredsställelse att se att det ger resultat. Vi knappar in hela tiden, trots att vi givetvis kommer bli rejält försenade.

Nästan framme på centralen gör tågmästaren sitt utrop till resenärerna och beklagar att vi blivit 2 ½ timme sen.

2 ½ timme? Hur har jag tittat på klockan? Har jag inte kört in någonting alls? Har jag tittat helt galet på klockan? Men hur jag än tittar och tittar på min klocka blir mitt resultat ett annat än hans. Jag ringer upp tågmästaren och säger att vi faktiskt bara är 1 ½ timme sen!

Äter min frukost och dricker mitt vatten på väg till Uppsala. När allt är slut så sitter jag och suktar efter te. Närmar mig Uppsala, Gud vad gott det skulle vara med en kopp te. I det gamla uppehållsrummet i Uppsala kunde man hinna in och hämta en kopp te. Framför allt när man kom in på spår 1, vilket jag också gör nu. Men det är igenbommat numera och jag har inte förstått vad personalen tar vägen vid uppehållen i Uppsala. Kanske värt att forska i till en annan gång när suget är för stort.

På de flesta tåg finns det ju ändå servering och möjlighet till det där teet jag suktar så mycket efter just nu. Det första jag ska göra när jag kommer tillbaks till centralen är att gå raka vägen till te-maskinen. Ja, så här sitter jag alltså och filosoferar, suktar och längtar efter te.

Och dåååå, 30meter kvar tills jag ska stanna mitt tåg i Uppsala, då piper det i Neumann, ´´tågmästaren här, vill du ha en kopp te?´´ Jag tror faktiskt inte mina öron. Vad får han det ifrån? Jo de hade värmt lite vatten själva i deras egen kupe`. Jag skrattar stort och det känns som om ``Gud hör bön``!