En lokförares vardag

Jag säger ÄNTLIGEN, jag säger ÄNTLIGEN en gång till. ÄNTLIGEN är det någon som har sett mig och frågar om jag kan tänka mig att bli intervjuad för en artikel? JAAAAA!

Utbildningsenheten ska göra en informationsbroschyr för högstadiet och gymnasiet, främst för att uppmuntra tjejer att i framtiden söka till lokförare. Jättekul!

Jag frågar om jag ska vara med på bild, jo, de tänkte skicka ut en fotograf. JAAAAA!

I mitt huvud går tankar hela tiden som att, vet de verkligen att jag är 46, vet de att jag har rynkor, vet de att jag inte är underskön, vet de att det finns mycket snyggare kvinnliga lokförare. Ja, så i två dagar går jag och väntar på att de ska ställa in allt.

Men det dyker upp en fotograf vid tåget, och intervjuaren ringer som hon sagt. Jag nyper mig i armen och tror inte det är sant. Men en lyckligare lokförare får de nog leta efter.

Det känns som om jag har en lång tur framför mig. Den börjar 13.04 och slutar 12.26 imorgon! Inte bara känns inser jag, den är ju lång.

Tåg 24 upp till Falun och för första gången på länge har vi en växlare på plats när vi ankommer slutstation. Han hjälper till med avkoppling av loket, begär tillstånd för växling och lägger växlar. Jag måste säga att det känns väldigt smidigt. Växlarna i Falun som varit av med sitt jobb en längre tid, vi har ju fått växla själva, har nu fått tillbaka det jobb som de verkligen vill ha. Och det gick inte att missta sig på den glädje och yrkesstolthet som bara strålade ut från honom som hjälpte mig just idag. Jag är jätteglad för deras skull.

Vänder tillbaka med mitt tåg till Borlänge, där jag får göra rundgången själv och sen ha rast i knappt 2 timmar. När jag kopplat dit loket och gjort bromsprov så tänker jag ge mig ut på stan, klockan är nu strax efter 18, och jag tänker ge mig ut på jakt efter godis. Ingenting verkar öppet. Det slutar med att jag efter en promenad genom hela centrum tillslut köper mig en dammsugare på tåget.

Tillbaka i Falun med tåget vid 20.30. Växlaren finns kvar. Vad allt går smidigt nu!

Så har vi då, tågmästarna och jag, natten i Falun. Jag får för första gången under hela min lokförarkarriär en fråga om jag vill gå med ut en sväng. Jag blir bara så glad. Det blir dryga timmen i samtal. Vad härligt att få vara lite social!

Somnar sött på hotellet. Upp till frukosten som jag ser fram emot så mycket. Om man nu ska vara borta så länge hemifrån, och spendera natt på hotell, då tycker jag det är lyx att få gå upp till en hotellfrukost. Jag går sakta runt buffén och tittar noga vad som finns för att sen välja det gottaste.

Kör hemåt med tåg 19 på söndagen och allt rullar på.

Linjekännedom till Kil idag. Jag ska införskaffa så mycket info som möjligt om sträckan Laxå-Kil medan jag sitter bredvid den ordinarie lokföraren som kör tåget. Jag antecknar och antecknar. Allt som är bra att veta. Skyddssektion, lövhalka, allt som jag kunde komma på att fråga om i Karlstad eftersom det sker växling med loktåg där, m.m.

Det är sådana här dagar man älskar sitt jobb extra mycket, bara för att det är så fantastiskt vackert. Ser fram att få köra sträckan själv framöver. Dock blir nog växlingen i Karlstad en utmaning.

Njuter mer än jag trodde av att få vara den som kör idag. Till Gävle fram och tillbaka går färden idag.

Otroligt, men jag fick en elev redan dagen efter. En elev som ska åka med mig i tre dagar. Jätte, jätte, jättespännande.

Det här med självkännedom. Oj, vad jag upptäckte mycket om mig själv.

1. Att jag gillade att sitta bredvid mycket bättre än jag förväntat mig. Jag trodde att jag skulle vilja ta över spakarna hela tiden.

2. Att man får ont i magen när man närmar sig en stoppsignal och inte har kontroll själv över inbromsningen.

3. Att det går mycket fortare när man sitter på stolen bredvid, än när man kör själv.

4. Att jag var mycket lugnare än jag trott om mig själv.

5. Att jag tyckte om att diskutera olika situationer som dök upp under vägen.

6.Att jag inte kan allt, och fick själv lära mig genom de frågor som kommer från eleven. Lite snopet men nyttigt.

7. Att det var trevligt med sällskap.

8. Trots lugnet, spände jag mig ju en del, och insåg att jag kommer nog att ha träningsvärk i kroppen. Jajamänsan, i rumpan satte den sig!

Efter tre dagar med elev är jag supertaggad och ser fram emot att möta en ny elev!

Pirrigt, pirrigt. I två dagar ska jag öva som körlärare. Jag känner mig lätt skakis och lite extra svettig. Hur är det upplagt? Hur ska jag gå in i min roll att handleda en "expert"?

Jag började öva redan i fredags, skickade ett mess till instruktören som ska spela vår elev, där jag (med glimten i ögat) frågade om han hittade till Klarabergsviadukten 49(vår arbetsplats), om vi skulle ses utanför, och där jag hälsade honom välkommen till SJ.

Men, gud vare tack, han kunde inte spela teater, han tyckte det var lite pinsamt. Han tyckte att det var mycket bättre att vi samtalade så mycket vi kunde om rollen som handledare, om olika situationer man kunde hamna i, vad vi skulle tänka på, och tänka lite extra på. Jag tyckte detta var en superidé, nu blev ju allt lugnare, behagligare, och jag fick tid att ställa alla frågor som gick runt i huvudet.

Två intressanta, trevliga och givande dagar blev det.

Jag blev i alla fall godkänd. Han var gullig nog att peppa mig att jag skulle kunna passa som körlärare. Själv har jag ingen aning. Själv ser jag det som en otroligt intressant utmaning och på sätt och vis ett experiment i självkännedom. För hur ska jag veta om jag passar eller ej innan jag prövat? 

Till Göteborg! Yippie! Jag älskar det!

Men lite, eller rättare sagt, ganska mycket, huvudbry har jag denna gång. Det står att jag efter överliggning i Göteborg, dag 2, skall hämta min X2000 i vagnhallen, i Olskroken för återfärden till Stockholm. Jag har tidigare aldrig varit till Olskroken själv. Jag har frågat flera kollegor vad som gäller, vad jag ska tänka på, hur det går till, ja, alla frågor jag bara kunnat komma på. Och det finns ju lite att tänka på och vara medveten om.

Åker taxi ut till Olskroken. Jag är glad att taxichauffören hittar, i mina ögon, denna kluriga väg som inte alls är självklar. Portkoden jag fått till grinden funkar, jag kommer in på området. Jag ringer om mitt fordon, spår 5, ok. Jag ska koppla från tågvärmeposten själv. Kliver in och ska ta upp strömavtagaren, fordonet reagerar inte, vad gör jag för fel!? Sticker ut mitt huvud utanför fordonet, och sänd som från himlen, kommer en växlare förbi och frågar om jag behöver hjälp. Ja, jättemycket! Han kliver in och gör precis det jag gjort innan: trycker på tillknappen, hjälpkompressorn startar och strömavtagaren går upp. Vad var det för magiska händer han hade? Varför dög det inte när jag gjorde likadant? Tacksam av stora mått är jag i alla fall!

Nu ska jag gå ett varv runt fordonet på utsidan vilket jag är van med. Jag ska nu kontrollera att allt ser ok ut och samtidigt öppna alla dörrar och kontrollera att de fungerar som de ska. Det är bara det att golvet är så lågt, fordonet står så högt, så jag får stå på tå för att komma åt dörrhandtaget. Jag föreställer mig att jag i framtiden har en elev med mig, och hoppas att han/hon inte är kortare än jag.

Pust, allt fungerar.

Jag ringer först Euromaint för att anmäla mig klart. Portarna öppnas. Då är det tänkt att jag sen ska ringa tågklareraren för att få lodrätt i dvärgen(=signalen), men när portarna öppnas har jag redan fått signal för att rulla ut. Hur är det möjligt? Han vet ju inte att jag är jag. Alltså tåg 428 på spår 5. Jag åker ingenstans utan att kontrollera att han har info. Jodå, Euromaint har informerat, och han berättar också att tåget som ska avgå före mig är försenat, så jag kommer att få rulla ut till "57:an" och vänta där. Jaha, för honom är detta ju självklart men själv har jag ju ingen aning vart det är men eftersom jag inte kan göra annat än att följa mina signaler, så kommer jag så småningom fram till en dvärg(=signal) som heter 157 och där får jag stoppsignal, jag väntar, uppåt 25 minuter, på att det ska bli min tur att rulla ner till Göteborg central.

Vi avgår i tid, och hela resan flyter på så bra att vi faktiskt är 5 minuter tidiga in på Stockholms central!

Kommer med Uppsalapendeln och kör förbi Karlbergs station. En bra bit framför mig kör ett pendeltåg på spåret bredvid mot Sundbyberg. Jag undrar varför bara en slutsignal lyser(skall vara två). Tycker mig se något som är svart och fladdrar där den andra ska vara. Hinner och fundera mycket på vad det kan vara. En plastsäck över en trasig lykta, eller?

Mitt tåg kör något fortare och jag kommer närmre. Då först ser jag att det är en människa som klamrar sig fast längst bak, på utsidan av fordonet, det är hans svarta jacka som fladdrar i vinden, herregud, hur kan man "leka" så med sitt liv. Ena foten står på fotsteget, den andra på kopplet, ena handen håller i handtaget på sidan medan den andra ser ut att bara försöka balansera upp kroppen för att inte trilla av. Jag ringer så fort jag kan till fjärren. De i sin tur kontaktar föraren av det aktuella tåget.

Pendeln fortsatte ju till Sundbyberg medan mitt tåg svängde av mot Uppsala. Funderar hela dagen på hur det gått. Får veta att tågtrafiken rullat hela dagen som vanligt vilket innebär att han som desperat såg ut att ha klamrat sig fast borde ha överlevt.

Är uppsatt på jour idag mellan klockan 6 till 14. Personalfördelaren ringde igår och undrade om jag kunde tänka mig att ta en halv tur idag istället och jobba till 15, men då börja först klockan 10.27. Det verkade ju som ett superbyte, så man tackar och bockar!

Jag har fått förmånen denna månad att få tre! linjekännedomsturer. Jag åker med i hytten hos en lokförare på sträckor jag aldrig kört tidigare och antecknar sådant som är speciellt för just denna sträcka. Jag lär mig att hitta, och känna till linjens egenheter med andra ord.

Idag blev det Jönköping. Hittar ju till Nässjö. X2000 är fullsatt så jag får sitta längst bak i manöverhytten. Det går bra till att börja med att läsa. Men senare blir jag så åksjuk av att sitta längst bak. Och mår jätteilla när jag väl kliver av i Nässjö. Har en halvtimme på mig att hämta frisk luft och fokusera på åkningen jag har framför mig.

I mina anteckningar på sträckan Nässjö-Jönköping finns: skyddsektion strax utanför Nässjö, Göteborgs-fjärren gäller, risk för lövhalka, varmgångsdetektor vid Äng, ljudsignaltavlor(=man tutar) finns på sträckan, från Tenhult fram till Jönköping går det rejält utför, vilket givetvis blir tvärtom på återvägen, låg fart in i Jönköping, i Jönköping finns bara ett spår med perrong, 2a och 2b, på bangården i Jönköping(där jag ska ställa av min X2:a någon gång i framtiden) finns bara ett spår med tågvärmepost för en X2:a, de andra är för pendeltåg, en tavla med meterantalet 165 finns där jag ska stanna tåget och slutligen att tågvärmeposten finns i andra änden av tåget.

Jag åker i hytten tillbaka till Nässjö igen. Det blir en trevlig dag, där jag får träffa kollegor och se något nytt. Denna sträcka är fantastiskt vacker!

En veckas kurs. Jag blev godkänd för att deltaga i kursen för körlärare. Men jag är ännu idag inte godkänd helt. Jag har nämligen 2 pirriga dagar framför mig, där en instruktör ska åka med mig och "agera" elev. Först efter det kan det bli tal om handlederi. Jag undrar i mitt stilla sinne hur det är upplagt, hur det är tänkt, ska vi låtsas att det är hans allra första dag på SJ, eller har han övningskört ett par dagar?

Jag tänkte förbereda lite enkelt med schema och tidtabell, men det kanske är helt inaktuellt. Jag vet ju att instruktören som tilldelats uppgiften är lugn och lätt att prata med. Men kan han spela teater? Ska han vara en frågvis elev, en jobbig elev, eller vad? Vad har jag att vänta mig?

Jag har tillbringat en del av min fritid med att läsa ATC. Det hade jag aldrig trott mig vara kapabel till. Att ta min dyrbara fritid till det. Men ansvarsfull som jag känner mig har jag inte haft något val tycker jag. Om jag nu ska försöka lära någon annan hur det fungerar där framme i hytten med vårat övervakningssystem så gäller det ju att vara påläst. Jag har faktiskt efter alla år på spåret lärt mig att det piper först 13 sekunder innan ATC tar över och bromsar, sen piper det 8 sekunder innan, och till sist 3 sekunder innan, t.o.m. med dubbla pip. Har jag då inte börjat bromsa själv, inför en stoppsignal, så tar ATC över och bromsar tåget. Det ni, men den som är mest förvånad över inlärd kunskap är väl jag själv.