En lokförares vardag

Ett pass på exakt 12 timmar och tretton minuter. Det är långt. Framför allt när det sträcker sig genom natten. Inställelsetid är 18.03. Jag kör ut ett tåg till Hagalund. Har rast. Klargör lok till tåg 251. Jag ska till Linköping via Nyköping. Det är så otroligt vackert denna väg, det är bara synd att det är mörkt när jag ska köra.

Tidigare i min lokförarkarriär körde jag denna sträcka så ofta att det kändes som om jag kunde varenda kurva, hastighet, fågelbo och invånare. Men sen gick åren. Nu är hastigheten höjd och det är inte längre som mammas gata att köra här.

Framme i Linköping växlar jag ut tåget till bangården. Ska ut på spår 26 och ställa av. Kopplar av loket. Får hjälp av ombordansvarig att lägga växlarna. Kör runt loket till andra änden, kopplar ihop igen. Kör fram så att jag står vid tågvärmeposten. Tar ner på loket. Jag har en Rc3:a idag och ovan som jag är att ställa av en 3:a så dubbelcheckar jag mig själv genom att titta i fordonspärmen.

När jag lämnar tågsättet ska jag koppla ur spänningen i kontaktledningen till spår 26. Tidigare tyckte jag det var läskigt, man står på marken och sköter 16.000 volt. Första gången jag gjorde det så sprakade det så konstigt i ledningen så det är klart att man inte vill att det ska hända igen. Men ikväll är det lugnt.

Jag traskar iväg till hotellet. Jag har uppehåll nu på två timmar. Det ska bli skönt att sluta ögonen en liten stund. Klockan har blivit 01.00. Klockan 03.00 ska jag vara tillbaka igen. Jag får min nyckel. Jag har min stegmätare och brukar ta trapporna upp och just inatt är det en extra våning upp mot vad det brukar vara. Jag pustar mig upp för fyra trappor. Väl på rummet stinker det cigarettrök och jag får syn på askkoppen. Fanns det inget annat rum? Här vill jag inte stanna. Åter i receptionen är det fullt. Då ber jag om min frukostpåse och går istället ner till vårt uppehållsrum på centralen i Linköping. Lägger mig en stund på soffan där istället.

Nattåg 2 hem. Jag tycker om att köra nattåg. Tillåten hastighet är 160km/h. Men tidtabellen är väl tilltagen och det verkar räcka med 90-100km/h. Jag får stopp in i Kimstad. Förlorar några minuter och får sedan hålla en 110km för att sakta men säkert köra ikapp tiden. Det är lugnt och behagligt att hålla lite lugnare tempo. Extra långa bromssträckor får mig att hoppas på att folk sover gott.

Strax före 06.00 rullar jag in på centralen och avslutar mitt pass med att lämna över tåget till nästa förare som ska köra ut det till Hagalund när resenärerna klivit av.

Herregud! Hur bra kan man ha det? En kopp te, mina melodifestivalsfavoriter i högtalarna och på väg till Falun! Detta är mitt jobb, jag älskar det!

Fast på hemväg försöker jag höja fotpallen. Det sitter ett handtag under bordet på höger sida. Det sitter som berg och jag sliter som en galning för att försöka dra ut det. Trampar samtidigt på fotpallen, det kan hjälpa. Jodå, handtaget far ut och snurrar runt. Aj! Där försvann en skinnbit på knogen. Det rinner blod och ner på tidtabellen. Fram med papper och snurrar runt fingret. Det snurrar i knoppen också. Andas djupt! Titta inte ner på blodet!

Fatta, nu får jag köra hela vägen hem med blod på tidtabellen! Vilken hit!

Får mig att minnas att jag gjorde en ordentlig cykelvurpa häromdagen. Mörbultad och med tiden full med blåmärken men utan en enda skråma.

Är det alltså mer riskfyllt att köra tåg?

Två klargöringar av X2:or efter varann. 90519 och 90521. Det är bra motion. Och en ordentlig övning för mig och min stresstålighet som kanske inte alltid är den bäst utvecklade. Minsta lilla avvikelse och tiden drar iväg.

På 521 är det stopp i handfatet i köket i första klass. Jag ringer och vill att någon ska åtgärda stoppet, men det finns inte personal. Jag lägger mig på alla fyra och glor in i skåpet under handfatet för att se om jag hitta något att rucka på, något att klämma på eller knapp att trycka på så att det skulle försvinna, men ack nej! Jag tänker på tågpersonalens arbetsmiljö. Den som ska servera och hålla rent i förstaklassvagnen. Han är ju beroende av att det är helt och fungerar. Jag kommer att göra honom besviken med min information.

Senare ska jag ett varv på Uppsala. Framme i mitt lok går inte bromsen loss. Det första man tänker på är att bromsen sitter till på bakre loket. Börjar med att gå/jogga bak dit. Allt är ok där och bromsen indikerar loss som den ska. Åter på mitt lok får jag höja trycket och innan jag kan göra ett bromsprov måste trycket sjunka först. Det tar tid. Jag ser att jag fått utfartssignal, och strax efter får jag avgång också. Hur har detta gått till, för jag har inte sagt att varken bromsen är klar till personalen eller blinkat klart för avgång från loket som jag ska, när jag är klar att avgå. Jag får ringa fjärren, som tar tillbaka signalen igen och säger att jag ska ringa och säga till när jag klar att avgå. Jag gör ett utrop i tåget om att vi kommer bli ett antal minuter sena från centralen. Under bromsprovet kontaktar en av personalen mig via telefon och den andra ur personalen kommer fram till loket. Jag känner att jag skäller på dem lite. Vilket jag senare givetvis får dåligt samvete för. Åtta minuter sena lämnar vi centralen.

I Uppsala ska vi åter till centralen. Där kollar personalen med mig att bromsen är klar. Och jag passar på att säga att det inte varit mening att förstöra deras dag med att vara irriterad.

Jag skulle ha kört till Gävle idag, men utskrivningen ringde och frågade om jag kunde tänka mig att ta ett annat jobb. Det behövdes en förare till en filminspelning. Jaaaaaaaa!!!!! Jag vill vara med på film!!!!  Vad skulle jag göra då? Jag skulle köra en X2:a till Flemingsberg där filmteamet väntade med statister och skådespelare. Jaha, var det inte mig de skulle filma? Nehe, snopet. Njaaaaaaaa, då tyckte jag det nog verkade roligare och köra till Gävle och få tid att gå i affärer och ta en promenad istället för att sitta och häcka en hel dag i Flempan. Jag skulle få fundera en timme, för jag kunde inte bestämma mig. Tillslut tog jag Flempan i alla fall, för jag skulle vara hemma så mycket tidigare på dagen.

Jag kommer till Hagalund 4.30 på morgonen och under klargöringen av tåget märker jag att det inte är städat. Ska de bli filminspelning i den här röran? Jag kollar med driftstöd i Hagalund. Det är ingen städning beställd till tåget. Men utvändig tvätt hade beställts och det var tvättat t.o.m. två gånger. Det finns heller inga andra lediga tågsätt. Jag tar beslutet att ringa ansvarig på SJ och fråga om jag ska åka ändå. Klockan är nu 5.15 och jag hoppas hon inte sover för hårt. Hon svarar och säger att vi har inget annat val än att städa själva. Hon ska ta med sopsäckar och trasor.

Jag kommer till Norra Bantorget där restaurangvagnen skall fyllas på. Vis av min erfarenhet så kollar jag direkt med fourneringen om det är beställt till tåg 33321. Ingen beställning finns. Jag ringer deras arbetsledare och får det bekräftat. Jag undrar om det går att göra en beställning nu. Jo, en del skulle han kunna plocka ihop. Jag ringer ansvarig på SJ ännu en gång med den nya informationen. Hon ringer och beställer. Jag får helt enkelt stå kvar och invänta på varorna. Att jag blir sen är uppenbart. Under tiden jag väntar så plockstädar jag restaurangvagnen, sopar golv och torkar rent bänkarna. Hinner plockstäda första klass också. Andra klass gör jag inte. Det finns tre vagnar och jag vet inte vilken de kommer att använda. Har ingen lust att städa i onödan, för det är verkligen för skitigt. Papper på golvet, utvälta drickor, matrester, fulla soppåsar, ja usch!

Filmteamet ringer och frågar om bistrons fönster är på rätt sida. Hur ska jag veta det? De ska filma på spår fem. Jag ringer fjärren och frågar mer exakt vart jag kommer att stå. Jo, fönstrena är på rätt sida. På väg till Flempan ringer de igen och vill att jag ska stanna ganska tidigt på perrongen. Det är två helt olika världar som möts i detta samtal. De har ju redan riggat upp sitt arbetsmaterial, men jag måste ju köra så att jag står innanför signalen!!!!

När jag rullar in i Flempan står en man och viftar stopp enligt våra föreskrifter. Men jag tänker att det kan ju inte han veta, han ville bara att jag skulle uppmärksamma honom. Efter många olika varianter av viftningar och tecken så stannar jag när jag tror de menar stopp. Det blev rätt! Jag får en egen liten radio så att de ska kunna tala med mig.

De första de ber om är att jag ska släcka ner klockan. Har ingen aning om hur man gör. Försöker i hytten, men där finns inget. Jag får ringa driftstöd och fråga. Jodå, det sitter en dvärgbrytare i skåp K80 i varje vagn. Går till bistron och hittar rätt. Sen får jag stänga av brandlarmet i alla vagnar för de ska använda rökdetektor.

Det är jätteintressant att gå runt och titta. Där står en man och viftar in rök i bistron. Ventilationen gör att röken går sin egen väg så jag får stänga av den också. De ska ha röken för att ge filmen lite mjukt skimmer. De finns de som jobbar med make-up, de som jobbar med kläderna, de som jobbar med ljuset, det finns även ett foto-team med, det finns ett gäng statister, utanför tåget på perrongen finns två bord uppställda enkom med förtäring. Något av själva filminspelningen ser jag inte, men jag sitter en stund i en av vagnarna där jag lyssnar på radion hur de startar och avbryter filmningen och en statist framför mig reser sig om och om igen för övning och nya tagningar.

Runt klockan 11 löser Conny av mig. Det är samtidigt lunch för filmteamet och vi blir inbjudna. Vi hittar en plats att njuta den goda maten och jag bubblar av mig dagens händelser.

Jag är jätteglad att jag valde Flempan, Gävle står ju kvar till en annan gång!

Skulle sitta jour på fredagen. Men en extratur hade dykt upp på torsdagen. Blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att byta arbetsdag. Jag säger att det är ok så länge det inte är körning på Uppsala. Njaaaaa, det var det ju, men bara ett varv. Bara ett varv? Det bytte jag!

När jag väl kom ner till Uppsalapendeln och skulle köra mitt enda varv, så var vi två lokförare om jobbet. Ja, så då fick jag sitta jour istället denna lilla tid. Helt ok!

Det skulle ha varit en Uppsala-tur idag men det fungerade inte med de nya EU-reglerna. Ingen är gladare än jag! Det blir Falun idag igen, men med ett loktåg. Det är mysigt med loktåg. Jag kör tåg 20 till Borlänge. Sedan kliver en ny förare på, och jag sitter kvar hos honom till Falun. Det är trevligt att få en pratstund. Vi är inte bortskämda med det, vi lokförare.

Väl framme i Falun står en X2:a på spåret bredvid och är trasigt. Jag funderar om jag ska gå dit eller om jag ska ta min rast. X2:an ser avställd ut och jag måste ha mat, så jag vandrar in mot stan. Jag köper mat, går till hotellrummet, slår mig ner och äter. Jag ska precis lägga mig ner och vila tills det är dags att möta upp det tåget jag ska köra tillbaka till Stockholm igen. Då ringer telefonen. Det är driftstöd som vill att jag ska vara behjälplig vid den trasiga X2:an. Visserligen hade de önskat att det varit en stor, stark karl, men de får hålla tillgodo med mig för jag är den enda som finns i Falun. Jag ska nämligen hjälpa lokföraren från den trasiga X2:an att lyfta det 90 kilo tunga övergångskopplet. Den ska krokas på ett lok som sedan kopplas ihop med X2:an för att den ska kunna dras därifrån.

Jag får numret till föraren som kommer med loket. Det visar sig vara han som även kört det trasiga tåget. Han har felsökt i två timmar. Har sedan fått tagit ett tåg till Borlänge för att hämta loket han nu sitter på. Jag tänker att jag är glad för jag fick i alla fall tid för att äta!

Jag går ner mot station i Falun. Hinner undersöka hur man ska få loss luckan framtill på fordonet, letar efter sexkantsnyckeln som behövs men hittar ingen.  Då går jag på övergångskopplet som finns i maskinrummet istället. Hittar en skiftnyckel och lossar den. Först ska hela klumpen upp en liten bit först, sen ner på golvet och fram till dörren. Det funkar faktiskt, trots att det väger bly. Jag inser att detta kommer bli varmt och tar av mig jackan.

Det är en intresserad herre som finns där och tittar. Jag är glad för då har jag någon att förklara allt för. Det går lättare att tänka då.

Nu kommer loket. Med gemensamma krafter lyfter vi denna 90-kilos klump. Jag blir förvånad, det går bra! Lokföraren är utrustad med en egen sexkantsnyckel, mycket driftigt! Så vi får loss nosen på trasan. Sen körs loket ihop med X2:an. Vi kopplar luften. Det pyser i maskinrummet. Så låter det alltid när sifan blåser, springer dit och stänger av den. Vi lossar parkeringsbromsen på drivmaskinen. Loket står just nu precis på övergången och medan andra föraren går ner och lossar parkeringsbromsarna i andra änden försöker jag vara behjälplig för trafikanterna att försöka ta sig runt loket och ner i spåret för att komma till andra plattformen. Nu rullar också mitt tåg in i Falun.

Innan jag går till mitt tåg så gör vi ett bromsprov med X2:an och sedan verkar det ok för mig att lämna det trasiga sättet.

Ja, nu är det bara att fortsätta jobba. Mitt lok skall kopplas av, jag ska växla runt loket till andra änden av tåget, koppla ihop och förbereda bromsprovet.

Jag får tid att fundera på hemvägen. Jag överraskade mig själv med att tycka att det varit himla kul och spännande att få ha varit med om att hjälpa till med den havererade x2:an. Jag undrar hur extrem, udda, underlig man är. Skulle det kunna finnas en till lokförare som skulle tycka det varit spännande? Ja, inte vet jag!

Nu har jag också packat ner en egen sexkantsnyckel i min lokförarväska. Så nästa gång jag kör en X2:a ska jag kolla om den möjligtvis passar.

På väg hem med tåg 35 kör jag förbi det trasiga tåget och vinkar till föraren.

Klockan 5.43 börjar klargöringen av en X2:a. Ett varv runt fordonet först utomhus, kontrollerar strålkastare, dörrar, indikeringslamporna för dörrarna, att vattenpåfyllningen lyser grönt, luckorna, att bromsindikatorerna har rätt färg. När jag går varvet inne är det meningen att jag ska kontrollera att min mikrofon i hytten hörs ut till samtliga vagnar. Man krämar på radion, om det finns en, och lägger mikrofonen med dess talarknapp intryckt och fastpressad under plastskivan som ligger på förarbordet. Det hörs ingenting i högtalarna när jag går igenom de första vagnarna. Tillbaka i förarhytten så tryker jag in talarknappen med ett kontaktdon istället. Det hörs fortfarande ingenting i vagnarna. Åter i förarhytten, suck, låter jag bromstryckvakten ljuda istället för radion. Ett hemskt, tjutande ljud som brukar vara svårt att missa i högtalarna. Det hörs inget i högtalarna nu heller så jag fortsätter genom tåget och gör klart allt annat. Dock tjuter det i en och annan högtalare som finns på toaletterna. 

Jag får sedan ringa driftstöd och kolla med dem att det är ok att lämna Hagalund trots att jag inte kan garantera att högtalarna är ok, utan vill ta personalen till hjälp vid Norra Bantorget när de kommer till tåget, och att vi gör en kontroll tillsammans muntligt. Det är ok.

Jag kör x2:an till Norra Bantorget där personal kliver på. Jag ber befattning 2 om hjälp. Vi testar högtalarna vagn för vagn. Allt hörs. Vad bra!

Sen kör jag bara ned fordonet till centralen där en kollega ska fortsätta söderut. Själv kliver jag av och har rast. Ska sedan ta över ett fordon för färd till Falun.

Jag kollar på dataskärmen, mitt tåg är i rätt tid. Jag går ner till spår 18b. Jag väntar och väntar. In rullar ett pendeltåg. Har de spårändrat? Jag ringer och kollar. Det är kö in till centralen och mitt tåg står just nu i Södertunneln och väntar. Och jag fortsätter att vänta. Om det bara inte var så himla kallt ute. Dääääääär kommer den, snabbt in i värmen!

Det tar lite extra tid med avgångsproceduren och jag hinner tänka att det kanske är elever med som övar. När jag hör välkomstutropet av befattning 2 så känner jag igen hennes röst och har mött henne flera gånger tidigare med elever. Hon kommer sen in i hytten och säger hej och hon bekräftar att hon har elever med.

Vi far till Falun, med tåg 592. Vad jag inte vet i detta läge är att tåg 592 kommer att haverera i Falun nästa dag och att jag kommer få göra en liten insats då, men det blir nästa dag det. Oss händer det i alla fall ingenting. Allt flyter på hela dagen.

På den här turen är man på jobbet i 22 timmar, har betalt för 12 timmar och en kvart. Jag säger att lokförarsläktet är speciellt. Man måste helt enkelt tycka så mycket om sitt jobb att man klarar av att vara borta så mycket på sin fritid.

Jag börjar jobba 20.32 med att hämta tåg 86 i Hagalund, kör in det till centralen, går runt med loket. Detta är nattåget till Duved. Max hastighet är 160 km. Men eftersom detta är ett nattåg brukar tidtabellen vara generösare än annars så att man ska kunna hålla igen lite. Så att det blir lite bekvämare för dem som vill sova. Men eftersom jag inte kört detta tåg förut så få jag pröva mig fram med det där med hastigheten. 130 km verkar bli ganska bra.

01.51 kliver jag av i Bollnäs och går till hotellet. Jag ska inte vara i tjänst förrän imorgon 13.30. Jag kan verkligen uppskatta dessa timmar jag får på hotell. Duscha länge, få gå upp och äta frukost på hotellets frukostbuffe´, slippa bädda, slippa diska. Att få njuta frukosten i långsamt tempo, nästan helt ensam och en kopp te på det. Sedan tar jag en promenad utmed vattnet, solen skiner, vattnet forsar, bara att lyssna på ljudet av forsandet är härligt, två pimplare sitter på den lilla isfläck som ännu inte smält. En tur på centrum i affärer. Hur det är så går tiden fort och jag har ännu inte läst i boken jag haft med.

13.30 står jag åter på station. Tåget rullar in och jag får avgång. Jag är lite osäker på om min klocka går exakt rätt och ringer fröken ur. Då har vi börjat rulla en hel minut för tidigt, jag stannar till, och vill ha ny avgång. En minut inom SJ är en enorm tid. Tänk om någon skulle komma springande i sista minuten, det skulle vara mycket pinsamt att bli uppringd och påtalad detta.

Jag kör i normal fart men upptäcker att jag har väldigt gott om tid enligt tidtabellen, får minska rejält på farten. Jag blir glad eftersom det är som vackrast just när man lämnar Bollnäs. Jag antar att den generöst tilltagna tidtabellen bara gäller fram till Gävle. Och mycket riktigt, från Gävle är det full fart för att hålla tiden.

Jag tror det här är min dröm-tur. Att få kliva på en X2000 på centralen, köra till Göteborg, rast i tre timmar, köra tillbaka, sedan kliva av på centralen och sluta. Ingen klargörning, ingen vändning med tåg i Karlberg, eller i slutet av turen köra ut till Hagalund för att lämna tåget där.

När vi lämnar centralen med tåg 423 får jag fram till Södertälje gå ner i fart till 70km/h två gånger, vilket genast sinkar tåget. Vi blev fem minuter sena. Vid en normal körning där allt flyter på kan man hålla 10-20km under max hastighet, för att ge maximal komfort, framför allt till personalen i första klass som serverar sina resenärer. Nu kontaktar jag personalen och säger att jag inte tänker hålla igen på farten eftersom jag vill ta igen tiden. Blir det för obekvämt i tåget får de säga till mig att sakta ner lite. Kollar att det är ok med dem.

Tre härliga timmar i Göteborg. Fika med Katarina och hennes ganska nyfödda dotter. Bor man så långt ifrån varandra som hon och jag gör så är det här jobbet perfekt.

Solen skiner så mycket den bara kan, och när jag ska hem igen med tåg 436 pratar jag med tågmästaren. Jag är glad att jag älskar mitt jobb så mycket annars skulle man ju vara frustrerad över att behöva gå inomhus. Man kan ju njuta av det vackra vädret, även från tågfönstret.