En lokförares vardag

"Sista natten med gänget"

Det kanske är lite svårt att bilda ett "gäng" på endast två personer. Men vi jobbar i alla fall en natt, en Linköpingsnatt, och sen är denna övningsperiod slut.

Men det känns lagom att "släppa iväg" min elev. Han känns rätt färdiglärd vad gäller tågföring.

Lycka till i framtiden, och tack för sällskapet!

Det går så himla bra för min elev att köra. Så när vi kliver av tåg 24 i Falun på eftermiddagen sprätter jag runt som en stolt tupp. Eller blir det höna?

Ja, den här dagen är gjord i ett nafs.

Hämta tåg i Hagalund. Kör ner det till centralen. Växlar runt loket. Kör till Gävle, med endast tre uppehåll inklusive Gävle.

Det finns inget tåg att köra hem så vi hoppar på första bästa tåg som går tillbaka. Yes! Så var det gjort! Bye-bye vi ses imorrn!

Uppsala är ju inte min favoritsträcka precis, men att ha elev där tycker jag är jättebra. Eftersom sträckan inte blir så lång, och man hinner åka några gånger fram och tillbaka, gör ju att eleven har goda chanser att lära känna linjen och köra därefter. T.ex:

1. Här kommer ju 130-växeln, där man kan sänka farten till 120 istället för att hålla 130, för att det skakar rätt mycket i vagnarna.

2. Hur stationerna ser ut där vi ska stanna.

3. Var metertavlorna sitter.

4. Att man inte behöver bromsa överallt där det är hastighetsnedsättningar, för att det kommer en uppförsbacke som man kan använda sig av att minska farten med.

5. Detsamma gäller om ATC´n piper för att man kör för fort. Kommer en uppförsbacke framöver kan man vänta in den och hastigheten minskar per automatik.

Det mest dramatiska som hände idag var att det gick i ganska hög fart mot en stoppsignal. Det som förvånar mig är:

1. Att håret inte ställer sig på ända.

2. Att jag inte flyger upp och drar i bromsen själv.

3. Att jag sitter lugnt kvar.

Hur det gick? Jo, tåget stannade en loklängd från signalen. Så det var lugnt!

Idag uppstår en konstig känsla. Idag ska vi till Ljusdal. Min elev ska köra hela sträckan, även Bollnäs-Ljusdal som jag inte ens en gång själv har kört ännu.

En bra övningsdag för min elev: många stopp på linjen, många utrop i tåget och många samtal till fjärrtågklareraren, passage av stoppsignal och växling i Ljusdal.

Väl framme i Ljusdal, tågets slutstation, är det dags att ringa fjärren och få tillstånd för rundgång av loket. Jag ber att min elev ska fråga hur lång tid vi har på oss. Till 20.37. Oj, det var inte mycket tid, men det säger jag inte högt, utan det får ta den tid det tar. Vi, eller rättare sagt, min elev, ska lägga växlarna själv, byta hytt ett ental gånger, klättra upp och ner på loket och vi ska ta en extra titt på växlarna i söder.

Jag tror vi ringer ganska exakt 20.37 till fjärren och lämnar stationen åter. Så om det var gott eller ont om tid är väl bara en tolkningsfråga.

Vi kopplar tågvärmen, och jag berättar att man kan höra på vagnarna och loket om allt fungerar som det ska. På vagnarna hörs brummandet jättetydligt men på loket hörs inget från utsidan. Vi klättrar in och jag säger att någonstans ska oscillatorn höras. Vi går runt och lyssnar, och där, där hörs den. Vi lägger öronen mot skåpet och lyssnar. Det är inte mycket till ljud.

När vi står där och lyssnar så undrar jag om någon annan körlärare/handledare/instruktör skulle stå där med öronen mot skåpet. Än en gång inser jag att jag är jag, och att jag lär ut på mitt egna sätt.

Idag ska jag möta upp med en ny elev. Jag måste säga att det är super-duper-spännande, och pirrigt.

Vi börjar med en klargöring av en X2:a ute i Hagalund. Jag tycker jag pratar och pratar. Jag undrar om jag är tydlig och pedagogisk. Han fattar snabbt och hakar på med kontroll av dörrar, öppnar skåp, trycker på knappar. Hans uppfattningsförmåga är då 100 gånger snabbare än min. Jag som har gått här månad efter månad och tragglat klargöring för att det ska fastna.

Vi kör in X2:an till centralen. Efter rasten får vi ett loktåg att köra till Norrköping. Allt går bra. Norrköping är slutstation. Jag vet att det blir växling av loket, och eftersom jag aldrig växlat här förut så har jag hört mig för med kollegor hur det går till, vad jag ska tänka på, är det något speciellt att uppmärksamma, osv.

Det normala är att loket kopplas av, man växlar runt, kopplar dit loket och backar sedan ner tåget mot lokvärmeposten, c:a en loklängd, med hjälp av tågmästaren som signalgivare.

Hos oss börjar det med att tågmästaren ringer och säger att hon ska åka pass med ett tåg, så hon går så fort hon synat och låst tåget. Ok. Vi kopplar av loket, växlar runt, kopplar dit det. Visst tar det lite extra tid för att vi också ska öva, men så lång tid tar det verkligen inte. Vi klättrar upp på loket, får upp strömavtagaren, men brytaren vill inte gå i. Är batteriet urladdat på denna korta tid? Jag tycker det verkar något konstigt. Jag ringer driftstöd för att få handledning. Han suckar, de verkar vara överbelastade med arbete och problem. Jag får avvakta min tur. Under tiden går vi ut och kollar tågvärmeposterna. Där finns två stycken på vårt spår, men kablarna är för korta på båda två för att räcka fram för att ladda upp batteriet. Det slutar i alla fall med att driftstöd säger åt oss att lämna tågsättet som det är, så ska han under natten försöka få ner ett lok till Norrköping som kan skjuta vårt tåg till rätt plats och där föraren får koppla värme så batteriet laddas upp igen så vi kan köra tillbaka tåget i trafik nästa morgon till Stockholm som det var tänkt. Jag sover inte många timmar. Jag grunnar och grunnar. Och undrar om jag verkligen hade så fel i min känsla av att det var något annat som kunde ha åtgärdats.

När vi kommer tillbaka till tågsättet tidigt nästa morgon, kvarstår samma fel. Ringer driftstöd igen! Som säger att vi ska stänga av felindikeringssystemet och försöka igen. Javisst, pang, så går brytaren i.

Jag kommer alltid hävda att vi skulle ha gjort detta redan kvällen innan, men att min begränsade tekniska kunskap inte alltid klarar av att förstå vad som ska göras. Och han på driftstöd i sin tur alltid kommer hävda att batteriet var urladdat. Så där står vi och kommer aldrig få svar.

Jag lärde mig i alla fall något viktigt om mig själv: att jag inte fixar att ta den plats jag borde, och att jag ska kunna lita mer på min känsla.

DET BÄSTA ÄR I ALLA FALL ATT MIN ELEV LÄRDE SIG EN HEL MASSA!

Jag har lärt mig hitta till Ljusdal idag.

Själva linjen verkade inte ha några märkvärdigheter, förutom att man ska vara observant på att när man rullar in mot Järvsö så gör man det i full fart. Så ha ordentlig bromssträcka!

På Ljusdal station var det lite att anteckna om. Nästa vecka ska jag hit med ett tåg, vars slutstation är just Ljusdal. Då ska jag veta var jag kopplar värmen, hur det ser ut med signaler, växlar och växelställare.

Jag har hört flera historier om växlarna i södra änden av stationen. Att loket står på växeln som läggs om, vilket innebär både trasiga växlar och urspårade lok. Och det vill jag helst inte vara med om.

Jag traskar iväg dit. Läser noggrant på växelställare och märkning på växeldrevet. Växlar och ställare är lite ologiskt placerade. De är placerade omlott. Närmaste växeln har den bortersta ställaren och bortersta växeln har närmsta ställare. Antecknar, antecknar. 

Jag har 40 minuter för lunch nu. Hittar det mysigaste kooperativ jag besökt. Tre mindre bord, en doft av rökelse, fina exotiska varor från hela världen och en god macka. En härlig känsla av äventyr infinner sig. En av anledningarna till varför jag älskar mitt jobb!

Mina varv på Uppsala flyter på som vanligt. Jag kör ut till Hagalund efter midnatt med tåget. Loket som jag sitter och kör i, ska till verkstan, så växlaren finns på plats och kopplar av. Jag kör framåt efter signal, jag byter hytt när jag får stopp. Men jag uppfattade inget "klart" från växlaren så jag hänger ut genom fönstret och hojtar om det är klart att rulla? Jajamänsan! Jag börjar rulla loket samtidigt som jag säger nåt mer till honom. När jag sen tittar ut genom framrutan så ser jag den, cykeln, står inte den för nära spåret? Men hinner tänka, att herregud, växlaren som kopplat av loket och ställt sin cykel där, har ju jobbat i 100 år, så han måste ju veta att avståndet räcker.

KRASCH!

Ojsan!

Cykeln fastnar under vänstra sidan av loket och sitter där tills jag stannat. Växlaren kommer fram och lyfter bort cykeln. Hjulen är faktiskt fortfarande runda. Men cykelkorgen är något tillbucklad och stänkskärmen på framhjulet är ordentligt nertryckt.

Växlarens kommentar är obetalbar: "Va bra! Jag försökte få loss cykelkorgen förut men den satt för hårt!", och lyfter bort det som en gång var en cykelkorg.

Kör jag tåg 815 så säger inte vi tåg "åttahundrafemton", vi säger tåg "åtta femton". Ska jag ta emot 452 och sen köra det vidare till Norra Bantorget som 91452, så heter tåget inte nittioentusenfyrahundrafemtiotvå, utan jag kör "nio fjorton femtiotvå".

Och just idag är jag försenad med min Uppsalapendel så mycket att jag inte hinner lösa av mitt nästa tåg. Jag ringer till Riksledningen för att anmäla det. Jag tittar på mitt schema och informerar att jag ska lösa av tåg 759(sju femtionio) klockan 7.59, men att ankomsttiden för 759 egentligen är 7.54. Det blir tyst i andra änden av luren, och själv säger jag, ´´vänta jag måste kolla en gång till´´, det lät ju för konstigt. Men faktum är att det faktiskt stämde. Han i andra änden i luren säger "ta om det där".

Jag inser att jag kan korta ner informationen. De måste ändå skicka ut en lokförare som har jour, så det gör inget att han kommer 5 minuter tidigare än jag skulle ha gjort. Den nya meningen blir ´´jag hinner inte lösa av tåg 759 med ankomsttid 7.54´´. I andra änden av luren kommer ´´uppfattat´´.

Efter att ha kört ut just 91452 till Hagalund går jag på höstlov!

Stannar mitt tåg framför en stoppsignal. Ringer upp fjärren för att fråga varför jag har stopp. Vad bra att du ringer, svarar de, vi har fått tjuvbromslarm på ditt tåg. På mitt tåg? Pratar de verkligen med rätt lokförare? Skulle jag ha tjuvbroms på mitt tåg? Det är ju jag som kört. Ja, där ser ni vad jag har för bild av mig själv som lokförare.

Ska bara förklara att tjuvbroms innebär att bromsarna ligger till på hjulen utan att jag bromsar. Utmed linjen finns olika detektorer för att läsa av läget på hjulen. För att varna om något skulle vara fel. Och just nu gällde det just det här tåget.

Vilken axel gäller det undrar jag? Ja, om det vore så enkelt svarar fjärrtågklareraren. Hon börjar rabbla, axel 14, 16, 17, 18, 19, 22, 23 och 24. Voine, voine, tänker jag. Till råga på allt har två av dem högnivålarm. Det låter snarare som om jag hade bromsat tåget, men jag vet inte exakt vart detektorn sitter så jag kan inte påvisa det. Hon upplyser om att det är på högra sidan i tågets färdriktning. Det är på den sidan alla tåg drar förbi i allt från 130 till 200. Jag måste ut och kontrollera samtliga bromsar. Jag undrar om jag ska be att hastigheten sänks på de tåg som ska passera förbi mig, men bestämmer för att ha ordentlig uppsikt och ta skydd mellan mina vagnar när det nalkas ett tåg.

Jag pratar med tågmästaren och han tar på sig att göra utrop. Jag är tacksam för det, det blir så mycket mer effektivt då. Så kan jag fokusera på bromsarna.

Börjar traska i makadammet och räknar axlar, loket har fyra axlar, första vagn axel fem till åtta, andra vagn axel nio till tolv, på tredje vagnen börjar alltså bromsarna som larmat. Sparkar på dem, allihopa, och kontrollerar att de är loss. När jag gått igenom dem ska de kontrolleras på andra sidan också. Tar ett djupt andetag och kryper under tåget. Trots att jag jobbat på växlingen ett år och lärt mig mycket så har jag då aldrig lärt mig att vara under en vagn och vara avslappnad.

På andra sidan upptäcker jag en helt nedsliten och trasig blockbroms, dock loss. Detta har inget med tjuvbromslarmet att göra, men bromsen på vagnen måste dock stängas av.

Allt annat är ok. Tågmästaren sticker ut huvudet och frågar hur det går. Jo, jag måste be om hjälp med ett nytt bromsprov eftersom jag stängt av en broms. Han klättrar ut direkt och hjälper till med bromsprovet.

Jag ringer fjärren igen när allt är klart igen. Jag anmäler att ingen tjuvbroms fanns och får kvittera muntligt med mitt namn.

Vi blir sena givetvis. Men krångligast är nog att det är så trångt med tåg i Uppsala att vi blir ytterligare försenade på att vi måste invänta andra tåg. Tillbaka på Stockholms central är vi runt 20 minuter sena. Avbytande förare står redan beredd i andra änden och är snabb och jag tror de bara blir ett par minuter sena iväg mot Uppsala.