En lokförares vardag

Börjar dagen med ett varv på Uppsala. Jag överlever eftersom det bara är ett varv och det vankas bättre sträcka sedan.

Ska till Linköping. Dit flyter allt på som det ska. De mest filosofiska tankarna rör sig kring flugan som flyger runt i fönstret på passagerarsidan. Jag undrar hur det känns att köra i 200 och ha flugan surrande i mitt eget fönster. Kan man verkligen koncentrera sig på körningen eller kommer man sitta och titta på flugan? Eller om den börjar surra runt kring huvudet och i värsta fall försöka krypa in i örat. Intressanta tanke.

På återresan flyter allt på till strax före Katrineholm. Då ringer fjärren och säger att de stoppar oss i Katrineholm. De har stillbild och all trafik står still just nu. Vi kommer att bli stående minst en halvtimme. Stillbild betyder, att de som kontrollerar alla signalerna utmed vägen inte längre har någon kontroll och att allt är svart på deras skärm. Jag frågar så att det är ok att vi stannar vid plattformen.

Det är lite gulp-känsla att göra utrop av den här typen. Jag tar ett djupt andetag innan jag trycker in knappen på för att tala i mikrofonen. Försöker tala tydligt, ge all information jag har fast den är ytterst liten, trycka lite extra på det lilla positiva vi har, vi har en plattform, man kan gå ut och hämta luft eller röka, att man återkommer med information så fort man vet något, och att det faktiskt är minst en halvtimme som gäller, att inte dölja detta faktum. Jag pratar med personalen och kollar att meddelandet gått ut ordentligt. Nu får jag i alla fall tid att hämta en kopp te.

Jag förblir i hytten eftersom det kan komma information under tiden och jag måste kunna svara i telefonen. Jag har min dörr och mitt fönster öppna. Några resenärer kommer fram och ventilerar sina tankar och undringar. Det kommer också en herre som är mycket tekniskt intresserad och gärna tittar in i hytten. Javisst får han titta in men han har kommit till helt fel lokförare om han vill tekniska förklaringar till fordonet. Min huvudsyssla är körning och för övrigt försöker jag göra så gott jag kan. En resenär undrar om han hinner till bankomaten. Det skulle han troligtvis göra, men jag rekommenderar inte det.

Men titta, ganska prick 30 minuter efter stoppet får vi faktiskt grön signal. Vi startar vår färd mot Stockholm. Men kommer bara till Flen. Sen är det stopp igen. Jag ser att stationen har tåg på alla spår som bara står stilla och anar att signalsystemet inte har kommit igång som det ska. Jag ringer och får vänta länge på svar, för vid det här laget försöker vi ju alla att ringa samtidigt. När jag väl kommer fram så är han optimistisk nog och säger att vi ska åka inom några minuter. Men minuterna går, jag ringer igen, får vänta länge, nej de fick det inte att fungera, det är en banverkare utskickad att veva växlarna i rätt läge. Jag gör några utrop under tiden. Det är klart att denna situation är stressande. Att inte ha några klara besked, att se att allt står stilla, att det tar lång tid innan någon svarar, att fundera över resenärerna, vad de skulle göra, att de blir försenade, kanske de skulle bytt tåg på centralen. I kontakten med tågmästaren så säger han att resenärerna hade tyckt att jag gjorde så lugna utrop. Hur är det möjligt? Själv känns det som om kroppen är spänd som en fiolsträng och håret står på ända!

Konstaterar att en katt går över spåret och är tacksam för att den inte är svart.

Tillslut slår signalen faktiskt om till grönt. Det går hyffsat ända fram till centralen. Det är bara det att vi har ett loktåg framför oss och deras maxfart är 160, så jag får anpassa mig efter det. En timme och fyrtio minuter sena rullar tåget in på centralen.

Jaha, tre varv på Uppsala. Om någon läst tidigare vet ni att Uppsala inte är min absoluta favorit. Tre varv, vad gör man, biter ihop och hoppas dagen tar slut någon gång, suck.

Det mest spännande som hände denna dag, ja egentligen det enda som hände idag: precis när jag börjat mitt pass så ringer trafikkontoret upp mig och säger att båda strömavtagarna är uppe på det bakre loket. Att jag måste gå och ta ner den ena när jag gör uppehåll i Märsta. Men det menar han väl inte? Jag tycker det är överdrivet och tycker inte att det är värt att försena tåget för den skull. Jag ska ju bara till Uppsala. Jo, det finns ökad risk för att jag river kontaktledningen. Då påpekar jag att tåget är 300meter långt, och det blir det dubbla om jag ska gå fram och tillbaka. Det kommer att ta lite tid. Det hjälper inte, och han är fortfarande bekymrad över den ökade risken för att tåget ska riva en kontaktledning. Ja, det är bara att göra ett utrop om att uppehållet kommer att bli lite längre än vanligt, och traska iväg när jag stannat i Märsta.

Vi på SJ har alla fått en stegmätare, och jag tänker att det blir i alla fall några extra steg på den!

Härom veckan hände samma sak, fast då var det fjärren som ringde. Då hade någon anmält att båda strömavtagarna var uppe på det bakre loket. Jag suckade, men sa att det inte var värt att försena tåget för det, och att jag fortsätter till Uppsala med båda. Då fick jag ta beslutet.

Idag ska det vara två lok att ta hand om i Hagalund, ett i vardera ände på tåget. Men det visade sig ha varit utbildning på fordonen så de anmäldes klara till mig. Man tackar och bockar.

Jag lämnar Hagalund. Jag tycker det rullar lite trögt, men eftersom jag har ett lok på släp längs bak så tror jag det är orsaken. MEN! Väl framme vid Norra Bantorget så blir jag uppringd av fjärren. En kollega som jag kört förbi i Karlberg har anmält att bromsen ligger till på bakre loket. Ja, det är bara att stanna, kliva ur mitt lok, gå utmed spåren i makadammet och klättra upp på det bakre. Ja, mycket riktigt, parkeringsbromsen ligger till. Lossa den, gå ett varv runt loket på utsidan för att kontrollera att det ser ok ut runt hjulen. Traska tillbaka igen. Fem minuter sen kommer jag till centralen.

När avgångstiden är inne har jag fortfarande inte sett till tågmästaren. Går ut och söker honom. Det har inte kommit några varor till restaurangvagnen så vi kommer uppenbart att bli sena. Han har ringt och sagt till, så vi ska invänta fourneringen. Jag ringer fjärren för att de ska veta att vi blir kvar på spår 12 ett tag till. Enligt planen ska ett tåg rulla in där vi står så fort vi lämnat perrongen men nu blir det spårändringar och utrop för att upplysa resenärerna till det andra tåget. Samtidigt som jag gör ett utrop till våra resenärer i vårt tåg om anledningen till att vi blir försenade. När jag väl ser bilen med varorna komma utmed plattformen gör jag ett nytt utrop om att det nu bara bör ta ett par minuter till. Tjugo minuter sena lämnar vi perrongen.

Jag ser inte hela tåget i backspegeln när vi åker iväg, men när jag har alla vagnar i sikte ser jag att det lyser en lampa utvändigt på en av vagnarna. Det betyder att alla dörrar på den vagnen inte är i kontroll. Ropar i högtalarna på tågmästaren, som går för att kontrollera. Jag har nu stannat tåget bara 200meter från plattformen, blockerar all tågtrafik som skulle ner genom tunneln. Jag ringer fjärren, upplyser om att jag står still och anledningen. Tågmästaren låser den trasiga dörren. Jag ringer igen till fjärren igen för att få klart att fortsätta min färd. Ytterligare försenade håller vi våra tummar att det inte ska bli fler anledningar till stopp, och det rullar faktiskt vidare utan problem.

Idag går färden till Bollnäs. Det blir inte ofta man kör sträckan Gävle-Bollnäs, och jag har verkligen sett fram emot att få köra den. Att köra Stockholm-Gävle påminner om hur det är att köra på motorvägen, och att sen fortsätta norrut blir som att köra på en liten skogsstig. Det är endast ett spår, nära naturen, över flera forsar, vackra bygder med vackra hus, upp på höjder med utsikt som ger gåshud och vi passerar genom stationer med så vackra namn som Döljebro, Mo Grindar och Holmsveden. Väl framme i Bollnäs önskade jag att färden skulle gå vidare.

På schemat ingår att resa hemåt igen som resenär. Jag sitter klistrad vid fönstret och fortsätter fascineras av den vår vackra natur.

SÄO-dagar...hua.... lika läskigt som viktigt.

Säo är förkortning på säkerhetsordning. Det är 86 paragrafer för vår säkerhetstjänst. Vi har varje år ett skriftligt test som vi måste bli godkända på för att få tillstånd att köra tåg ett år till. Jag var lite frustrerad för jag tyckte att jag fått de bästa arbetspassen efter säo´n. Tänk om jag inte blev godkänd...då skulle jag ju inte få köra varken till Bollnäs eller Göteborg......hmmmmm.

Men man oroar sig lite i onödan. Det har ju gått hitintills. Det konstiga är att man blir nervösare för varje år trots att man för varje år har mer och mer erfarenhet.

Som lokförare är det inte självklart att bli satt i en grupp av människor. Vi sitter ju alltid ensamma på jobbet, timme efter timme, och pratar med oss själva. Hur gör man när man är social och ska prata med andra människor?

I vår grupp fanns förare från Stockolm, Tierp, Eskilstuna och Västerås. En tjej till förutom jag! Detta är en manlig värld och för varje tjej förvånas man.

Ja, det gick vägen detta år också. Så Bollnäs, here I come tomorrow!

Att växlingen har kört ut mitt lok till tåget och kontrollerat alla vagnars bromsar redan när jag dyker upp i Hagalund är otroligt tacksamt. Jag får lite "lyx-tid" och tar mig en kopp te innan jag själv går ut för att klargöra loket. Sedan kör jag från Hagalund till centralen.

Söndag morgon finns ingen växlare på centralen, så jag får koppla av loket själv. Jag tar på mig den stora, stora orange-färgade regnrocken för att skydda kläderna från olja och smuts. En man med asiatisk ursprung stannar upp och tittar vad jag håller på med. Tjej, i kjol, med en stor regnrock över, hoppar ner mellan lok och vagn och fixar och donar. Sedan kör jag runt till andra änden av tåget och kopplar ihop igen.

Jag ser på föraruppgiften, som jag får av ombordansvarig, att sex av sju vagnar är blockbromsade, bara en är skivbromsad. Blockbromsade vagnar är lite svåra att bromsa mjukt med. De nyper till så hårt. När jag bromsar på loket så tar det ett par sekunder innan alla vagnars bromsar gått till, en slags dominoeffekt. Likadant är det när man ska lossa, jag lossar lokets broms och sedan tar det tid innan allt är loss vilket gör att man hela tiden måste vara förutseende. Jag lossar alltså lokets broms ungefär 15-40meter innan jag ska stå still. Vilket är lite svårt. Skivbromsade vagnar är lite smidigare. Principen är densamma bara det att de inte nyper till lika hårt. Och jag som vill stanna mjukt!

Idag bär det av till Hallsberg, norra vägen = via Enköping, Västerås och Örebro. Jag tycker det är så fantastiskt vackert denna väg. Vi stannar även i Köping. Vet ni hur det är att ropa ut i högtalarna orter med ping i? Det lockar till ordlekar som Köping-pong, Köping-pong-pang, Köping-pong-ping-pong, Köping-pang-ping-ping-ping-pang, o.s.v. Kan det vara att jag har för mycket tid i min ensamhet?

Nästa Örebro, jaha vi ska in på högra spåret, jaha, vi ska allra längst till höger, faktiskt har jag aldrig kört på just detta spår, jag saktar in och saktar in och ATC´n piper att jag ska bromsa mer, men jag kör ju redan så sakta, jag bromsar mer och den fortsätter pipa envist, ännu saktare.... men det går ju så sakta redan....då pyser det rejält i maskinrummet och bromsarna går till och tvärnit....men vad pinsamt...jag som hade tänkt hämta te i bistron, nu bör man väl inte visa sig där.....hukande går jag in...kan man få ta sig en kopp te? Jag ber om ursäkt för bromsningen.....jo, jag kände den, svarar han i bistron....jag frågar om allt står kvar på hyllorna.....jodå, så skrattar han.....

När jag kör hemåt mot Stockholm igen är det gott om tid i Örebro att hämta en ny kopp te. Då är det samma kille i bistron igen! Jag frågar om han nu tänkt på att jag gjort mjukare stopp!!!!

I Arboga fokuserar jag på att få till ett super-duper-mjukt stopp, målet är att det inte ska kännas när tåget går från rörelse till att stå helt still. Var någon i hytten skulle det höras hur jag väser Yes! Yes! när tåget stannat.

Vi far genom Stäket, där är huset vi bott i, vad har de gjort på taket?

Vi far genom Barkarby, där har jag bott nästan hela min uppväxt!

Oj, där då, ett träd med toapapper i??..

Suck, tre varv på Uppsala idag. På värstingskalan från 1-5 är detta 4,9.

5,0 på skalan är fyra varv. Fler kan det inte bli på ett pass. Jag tycker det är så gräsligt trååååkigt att köra på Uppsala. Det blir bara samma sak hela tiden. Och det finns inga pass som jag hinner sucka så många gånger. Jag tänker 1000 gånger, "ååååh, är inte den här dagen slut snart?".....

Jaha, där mötte jag ett grått lok, jaha, han kan lyssna på radio han, medan jag sitter här och liiiider....orättvist....

Men till slut är dagen, mot alla odds, faktiskt slut!

 Imorse kom jag ut på bangården och fick syn på mitt lok, gråmålat, vet ni vad det innebär.... jo det finns radio i hytten, det jag allra helst vill då är att bara sträcka upp armarna i luften, tjoa och skutta högt.....

Idag är riktningen Falun igen, med rast i Borlänge.

En bit norrut springer en liten ekorre över spåret....ja, just det, var det inte här den nakna mannen stod.....ofta flyter arbetet på, men ibland kan man få sina överraskningar....det mest förvånande var att han inte hade några skor på sig, och kallt var det ute...

Jag plockar fram en av mina skivor.....in i radion....och vrålar med i låten......"se mig, håll mig, äääälska mig ömt, jag faller i dina häääänder"..... en frihet man kan ta sig som lokförare i sin ensamhet...... ibland leker jag med tanken att tänk om mikrofonknappen fastnat i "tal"-läge....och alla hör mig....kanske mest för deras skull hoppas jag att detta inte inträffar under hela min lokförarkarriär.....

Rullar in i Avesta-Krylbo, ja där står han och hejar, en kille i luva och solglasögon som jag både sett och kört förut.....hejar tillbaka, det kan man kosta på sig......

Ta det sakta in på station nu Marie, för sist kom jag snäppet för fort och då "hjälpte" tåget mig att bromsa, vilket innebär näst intill tvärnit, kör under 10km/h, känner hur folk i och utanför tåget trampar av otålighet....

Från Avesta-Krylbo och norrut åker vi parallellt med Dalälven...där har jag paddlat.....jag fick muta min dotter med godis för att hon skulle följa med.....och jag paddlade......medan hon satt med fötterna i vattnet och mös....ja, ja det var det värt....för sällskaps skull.....

Jag kliver av i Borlänge, har min rast, fortsätter senare med tåg 20 mot Falun. Där kopplar jag av loket, växlar runt det, kopplar på det igen, bromsprovar, hämtar en kopp te, och kör mot Stockholm igen. Har tagit tid på själva växlingsrörelsen, 8 minuter.....

Jaha, allt flyter på till Morgongåva. Sen kom vi inte längre. Det är totalstopp i tågtrafiken i Uppsala. De stoppar oss just i Morgongåva för att det finns en perrong här. Jag informerar om att det är ett preliminärt stopp på en halvtimme och att det enda positiva är att det faktiskt är en perrong här för den som vill röka eller inhämta luft.

Det kommer besked om en lokalbuss som strax ska avgå mot Uppsala. Folk stressar av och givetvis går bommarna ner rakt framför dem, de står tålmodiga en stund men när inget tåg kommer börjar de gå under och runt bommarna. Det lyser grönt på spåret bredvid och nackhåren reser sig på mig, jag böjer mig ut genom fönstret och vrålar så högt jag kan att de ska stå kvar. Det hjälper bara delvis. Men till min lättnad ser jag i backspegeln att tåget som var på väg in i Morgongåva har stannat. Men hur kan han ha grön signal undrar jag. Jag tittar ut och vill ha kontakt med honom. Han står precis så att han inte ser mig i något fönster. Kan jag kasta något på rutan, nej jag har inget jag vill bli av med, jag tar min halsduk och viftar och han ser mig! Jodå, trafiken har börjat rulla så sakta.

Jag ser bussen rulla iväg med de flesta som klivit av men tillbaka kommer två molokna trafikanter som missat bussen, däribland en herre jag pratat lite tidigare med. Han är lite äldre och verkar stressad, jag tyckte hemskt synd om honom och kände oro för att han skakade så. Måtte han klara detta. Det är ju inte bara att gå av eller på, det är ju alltid bagage att släpa på.

Tågmästaren har kontrollerat anslutningar för resenärerna och har beställt en taxi till dem som ska till Arlanda. Så fyra blir kvar på perrongen när vi så småningom får lämna Morgongåva. Det blir några stopp till under vägen men en timme efter tidtabell ankommer vi Uppsala, sen flyter det på.

Under hela tiden har jag undrat hur informationen tagits emot, har det hörts, har det varit tydligt, ibland måste man ju ropa något fast man egentligen inte vet så mycket, och jag tror jag ibland pratar lite för fort, det blir ju också uttryckt spontant. Till min enorma förvåning är det en trafikant som kostar på sig att berätta att hon varit nöjd med informationen. Då går det inte att vara varken irriterad eller frustrerad själv.....

Klippor i sammanhanget är tågmästarna och fjärrtågklarerarna!

Hemma väntar dottern med middag på en mamma som är en timme sen.....

Började med att klargöra ett X2000 i Hagalund imorse. Utan problem och då drar jag alltid en lättnadens suck. Blir det minsta problem drar det direkt ut på tiden, man blir sen och adrenalinet pumpar....  Kör den först till Norra Bantorget där personal kliver på och restaurangvagnen och förstaklassvagnen fylls på med varor. Söker alltid upp servicechefen i personalen för att informera om, att antingen allt är ok eller meddelar om de brister som finns, t.ex. trasiga toaletter, avstängda dörrar, icke fungerande ventilation i någon vagn, m.m. Rullar sedan ner till centralen där en annan lokförare tar över för fortsatt färd söderut med resenärer.

Själv ska jag till metropolen Falun idag. Ska möta upp ett ankommande X2000 söderifrån, men av någon anledning blir det inställt, och jag får invänta ett X2000 från Sundsvall istället. De är 35 min. sena, vilket gör att jag redan vet att jag också kommer att bli sen till Falun. Alla resenärer ska av, de nya ska på, men det som tar lite tid är restaurangvagnen som ska fyllas på med nya varor. Vi lämnar Stockholm central 20 min. sena. Jag uppmärksammade på perrongen flera resenärer som talade i sin mobil och verkade stressade, de ska till jobbet, på möten.....jag gillar de resenärer bäst där man känner att de tar det lugnt, att en halvtimme hit eller dit inte spelar någon roll....jag skänker alltid personalen en tanke att de nu ska gå ut och möta de resenärer som blir försenade... de måste ta emot den frustration och stress som dessa biljettköpare bär på....vara trevliga, tillmötesgående, vänliga och vara SJ´s ansikte utåt....skulle jag klara det......njaaaaa....det finns nog en anledning till att man blivit lokförare....

35 min. sena ankommer vi Falun, och nu är det "min" tid..och jag får ta en tur på centrum! Jag har tänkt på att personalen passar på att vila tills hemresan....vilket är logiskt....medan jag som suttit ensam i min hytt i flera timmar njuter av att komma ut bland folk....det är klart man kan vara trött också, särskilt när man börjat passet en tidig morgon och då är det underbart att ha ett hotellrum att gå till....

14.39 avreser vi från Falun. Normalt ska tåget fortsätta till Malmö från Stockholm, men eftersom vi fått "fel" tågsätt från början har detta X2000 en vagn för lite för att få fortsätta söderut. Platserna räcker inte till för resenärerna. Vi får besked om att tåget, i Stockholm, ska vända norrut igen.

Gör uppehåll i Borlänge, mycket folk, gör uppehåll vid den lilla, lilla perrongen i Avesta Centrum, jag tror där väntade 4 stycken, där fick jag samtidigt en kopp te att njuta av som personalen kom med....TACK!!!!!!!

Såååååååååå....passerar jag genom Sala....och dåååååååååå.....börjar dagens "äventyr"......

Fjärrtågklareraren ringer upp och säger att det är tvärstopp i tågtrafiken i Norrviken och jag kommer inte att kunna åka så långt till innan det blir stopp, så de vill att jag stannar tåget, kör tillbaka till Sala och kör via Västerås istället. Ok....jag informerar ombordpersonalen, och frågar vem som ska göra ett utrop, hon eller jag. Hon tar på sig det eftersom jag måste byta hytt och sätta mig i andra änden av tågsättet. Jag gillar inte att gå igenom tåget för jag är alltid rädd att jag ska få en massa frågor av resenärerna, och så är jag för snäll och artig och vill bemöta dem väl trots att jag har bråttom. Man måste försöka ta på sig en mask av fokusering, riktning, bråttom och målmedvetenhet. Kanske kan de se då att jag är upptagen.....jag kom på att tar jag på mig ryggsäcken kanske jag ser mer upptagen ut.....så då gör jag det...vilka klippor!!!!!!! Inga frågor!!!!!!! Jag går genom hela tåget utan att bli stoppad.....

Väl i andra hytten får jag tillstånd att backa. Det blir backning eftersom tåget går åt "fel" håll, trots att jag sitter i framänden nu. Nu gäller strikta regler. En hastighet av max 30 km/h. När jag kommer till vägbommar kan de inte gå ner. Första vägövergången har jag fri sikt, åkrar åt alla håll, bilen som kommer stannar. Nästa vägövergång är mindre gynnsam, hus har börjat poppa upp längs järnvägen, hela vägen som når till bommarna är inramade i en alle´, det kurvar åt ena hållet. Det är bara att stå still och hänga sig på tutan, flytta en meter framåt, signalera, en meter framåt, signalera, där kommer en bil, jag inväntar att den ser tåget och har stannat innan jag kör en meter till, signalerar o.s.v. Tillslut når jag perrongen i Sala, och somliga går av för att ta en buss till Uppsala, vilket i nuläget skulle vara snabbare för dem dit. Då byter jag hytt igen. Driftstöd ringer och vill veta om det är klart att åka via Västerås, trafikkontoret ringer och undrar hur långt vi kommit och sen ringer också fjärrtågklareraren för att säga att det finns ett tidsperspektiv på hur långt stoppet i Norrviken blir och man har insett att det är bättre för oss att köra ordinarie väg. Jag drar en lättnadens suck, just för att det  blir så mycket pappersskrivande om jag ska åka en annan väg än den ordinarie. Vi kommer inte komma så långt till att börja med och kommer att få stå i Uppsala och vänta. Då bestämmer vi att vi lika bra kan kolla upp de resenärer som gått av för att ta bussen om de vill följa med tåget istället och jag ska få hinna gå på toa....en till lättnadens suck....

Jag skickar Miche en tanke.....han ska ju hälsa på hos oss ikväll...han skulle komma kl. 18... och det har jag insett att den planeringen redan i nuläget spruckit....

Min dotter ringer när alla andra ringer, "jag får ringa dig senare älskling...."

Så går då färden vidare från Sala, ända till strax före Uppsala. I Uppsala står så många tåg att vi inte får plats, vi får vänta tills ett tåg lämnat Uppsala.....och väl inne på station står två tåg till som ska få avgå före oss. Vi kollar vilket av dem som går först och försöker få Arlanda-resenärerna att byta tåg. Jag var inställd på lång väntan, men inom 20 min. hade vi alla tre lämnat Uppsala.

Under hela denna tid har fjärrtågklarerarna i denna stressade stund varit otroligt lugna, tillmötesgående, informerande, tydliga, vilka jag skickar en tacksam tanke!!!!!!!!!

Nu flyter mitt arbete på, men jag tänker på ombordpersonalen som nu går runt och tar reda på vart alla ska för att kolla upp tågbyten och informera om det....vi anlände kl.18.20 istället för 17.00 på centralen......

Jag sänder Miche ytterligare en tanke.....han har väntat tålmodigt.....jag är glad att jag har energi kvar att både handla, laga mat och vara social....