En lokförares vardag

Idag under klargöringen av min X2000 blir jag vid något tillfälle skitig. En liten svart lort-prick i ansiktet. Troligen uppstår den när jag gräver mig runt i verktygsskåpet för att försöka hitta hammaren. Inte för att jag behöver den, men för att den ska finnas där. Sen tar jag med min skitiga hand i ansiktet. Utan att veta. Och ingen säger något. Det blir faktiskt lite genant när man ser skiten själv i spegeln och undrar hur länge man sett ut sådar?

Stopp i handfatet i förstaklassvagnens lilla kök. Ja, det börjar nästan kännas som rutin att ringa och fråga om någon kan komma och åtgärda det. Det bukar sällan vara någon som har tid, men idag dyker faktiskt någon upp. Det känns ju bra att kunna lämna Hagalund med ett avlopp som fungerar. Vattnet rinner ut och vi slipper ett vågskvalpande i handfatet!

Klockan är runt 06.00, men klockorna i X2-vagnarna visar på variationer, det är bara att välja, antingen på 03.00 eller 23.30. Jag skulle aldrig lyckas förklara för någon hur jag bär mig åt när jag får tiden rätt igen. Men jag trycker lite här och där i mobitecen medan jag lyssnar till Fröken Ur. Ja, och tillslut brukar klockan visa rätt. Mot Falun! Jag får två S16 på vägen, den ena berättar att V-försignalen till Kyrkogatan mellan Avesta-Krylbo och Snickarbo kan vara släckt. Den andra berättar att vägskyddsanläggningen vid Älvbrogatan är felaktig. Bevakning ordnad. Ser jag vägvakt får jag passera med 40 km/h. Jag slår upp i linjeboken var dessa ligger. De är båda två precis efter uppehållet i Avesta Centrum. Herregud, hur ska jag komma ihåg allt? Jag skojar!

På hemvägen får jag en S10, angående det trasiga vägskyddet, av tågklareraren i Borlänge. En som jag får skriva under. Kommer ni ihåg kollegor, hur det var? Det känns ju som stenåldern att någon kommer ut med en S10 för underskrift. Men samtidigt mycket mysigt med lite personlig kontakt.

Tåg 593 som jag kör Falun-Stockholm central är ofta sen till centralen, men idag var vi bara 3 minuter sena! Jag pratade med tågmästaren och vi sa att det får vi vara nöjda med!

Med tåg 425 till Göteborg idag.

Ja, just det, förra gången jag körde 425 tror jag att jag fick äran att köra Svante Thuresson. Men idag när jag kommer ner till plattformen och ser mig omkring ser jag inga kända ansikten alls.

Våren är kommen, och utmed järnvägen finns tydliga vårtecken, kalvar hoppar och skuttar, ett föl diar, gula ängar, härligt gröna träd, solen skiner. Ja, det är bara att njuta! Detta är första parkett. Jag tjatar gärna om hur mycket jag älskar att köra tåg!

Väl framme i Göteborg så byter jag ände. Vid täthetsprovet så läcker det precis på gränsen till det tillåtna. Innan jag ringer och anmäler felet tänker jag, att det är väl bäst att gå ett varv runt tåget och lyssna. Någonstans borde det kanske pysa/blåsa. Bakom luckan med luftstativet på manövern så låter det. Jag öppnar och känner runt med handen, där!, det står Tryckgivare Atc, men kan den verkligen få trycket att minska så mycket? Jag fortsätter runt hela tåget. Hittar inget annat så jag anmäler detta till driftstöd.

I Göteborg så fortsätter våren. Jag strosar på Avenyn och tittar på folk som njuter av glass.

På hemväg får jag tågsätt 2006. På pappret ser det lugnt ut, men så fort jag lämnar Göteborg börjar det blinka. Fel på hastighetssignal från reg.utr 2517, alltså den vagn jag sitter och kör i. Jag vet inte riktigt vad det egentligen har för innebörd, men min hastighetsmätare verkar i alla fall fungera. Kort därefter blinkar: felet åtgärdat, kvittera. Jag får också indikering: Fel på hjuldiameterkomp. 2006, axel 1 och emellanåt på axel 2. Dessa indikeringar följer mig hela vägen från Alingsås till Älvsjö. De blinkar och blinkar, och jag kvitterar och kvitterar. Och när jag som bäst sitter och förbereder mig för avbytet, hur jag ska berätta och förklara för nästa förare som ska ta över, så försvinner alla indikeringar. Men vad i hela fridens namn! Bra för avbytande föröare, men varför har de följt mig hela vägen? Olika äro ödets lott.

Jour, jour och jour hela dagen. Jag hinner med massagestolen, jag hinner med lite Internet, jag hinner med en pratstund och kort promenad, jag hinner läsa lite men framför allt hinner jag med att dricka te och te och te och te och te och.....

Idag är någon slags klämdag vad gäller även tågtrafik. På väg till Falun, med tåg 10, bortfaller tågmötena både i Järlåsa och Isätra och vi är nästan 5 minuter tidiga till Sala. Det har jag aldrig varit med om förut, trots att jag sista biten kör lite saktare. Jag gör ett utrop så att passagerarna vet att vi står still en stund, samtidigt som jag hinner hämta mig en kopp te.

Tänk att dagarna kan skilja sig så åt. Förra gången jag körde tåg 10 kom vi ju bara till Uppsala Norra innan jag fick backa tillbaka det till Uppsala och diverse äventyr uppstod. Och idag flyter allt! En del av charmen med lokföreriet, eller?

Ett varv Uppsala, sen en timme rast, följt av ytterligare ett varv på Uppsala, suck. Sen får jag, gud vare tack, köra ut ett tåg till Hagalund för omväxlings skull. Och jag överlever denna dag också!

Har Linköpingsnatt igen!

Tåg 251 från Hagalund, via Norra Bantorget, Centralen, Flemingsberg, Södertälje, Vagnhärad, Nyköping, Kolmården, Norrköping och slutligen framme i Linköping 23.59. Eller skulle ha varit. Vi var några minuter sena.

Jag kliver i den stora orange-färgade regnrocken och gör mig beredd att växla. Tågmästaren visar klart med armen och har då synat tåget och stängt dörrarna. Nu ringer jag fjärren och begär växlingsväg ut till bangården. Jag rullar iväg och vet att jag ska ställa mitt tåg på spår 26 under natten. Flera växlar ligger in till andra spår och jag får stanna tåget, klättra ur och lägga om växlarna. Det är bastanta klotväxlar. Undrar hur mycket de väger egentligen? Jag klättar upp och ner ett par gånger och tänker att det blir bra gymnastik. Framme på spår 26 kopplar jag av loket, växlar runt loket, kopplar ihop igen. Tänk att jag inte fixar att koppla isär slangarna med bara händerna, jag har inte den tekniken, jag måste använda knäet till hjälp, men det fungerar ju det också. Jag är bara så stolt över att jag lärt mig tekniken att sätta i tågvärmekabeln. Det går ikväll också, yes!

Knallar iväg till hotellet. Bara två timmar uppehåll, gäsp. Klockan ringer 02.55. Upp och hoppa, gäsp. Går i trötthetens dis till station, gäsp. När tåget rullar in runt 03.15 brukar jag ha slutat att gäspa och gruset i ögonen bruka ha försvunnit. Möter en morgonpigg kollega från Linköping som ska till Stockholm. Han väljer att hålla mig sällskap istället för att sätta sig i tåget. Det uppskattas! Resan går fortare när man har någon att prata med.

Cykeln står kvar utanför centralen och jag kan cykla hemåt när natt-passet är över.

Idag på schemat ingår Bollnäs med loktåg fram och tillbaka.

Upp till Gävle kör jag och sedan åker jag pass(=åker som resenär) till Bollnäs. Jag frågar den lokförare som kliver på i Gävle om han vill sitta ensam eller vill ha sällskap i hytten upp till Bollnäs. Han tycker att jag gott kan sitta kvar.

Jag ser fram emot en trevlig pratstund, men precis när tåget avgår ringer hans telefon, och det samtalet var uppenbart mer prioriterat än ett samtal med mig. Det känns som att ha hamnat mitt i hans privatliv, som att sitta i hans vardagsrum och lyssna och ta del av hans liv. Jag börjar önska att det ska bli en stoppsignal någonstans, så jag kan klättra ur loket och in i första vagnen. Det var inte detta jag önskat, tänk om jag ändå fått suttit med en kopp te i tåget istället, tittat ut genom fönstret, filosoferat och njutit av den vackra naturen. 

Han pratar länge. Och ingen stoppsignal i sikte. Skit också. Jag sitter där jag sitter. Ja, det är bara att sitta kvar och jag börjar tycka att det är pinsamt att sitta där.

Han slutar prata i telefonen tillslut. Vi får en stunds trevligt prat, medan jag inombords förbannar mig själv hur jag kunde vara så dum. Nästa gång blir det allt en kopp te i vagnen.

Kliver av i Bollnäs, och kryper in i min parkas så gott det går. Det är kallt och jag fryser. Ja inser att det absolut inte kan bli en promenad idag hur gärna jag än vill. Jag äter en tidig lunch, redan 10.30, jag är jättehungrig. Förser mig med en stor påse godis på väg till hotellrummet. Tittar på termometern framme vid hotellet, 11 grader. Det låter ju inte så kallt som det känns. Mumsar godis till TV´n, och vilar sedan en stund.

Åter på station inväntar jag tåget i blåsten. Jag kliver upp på loket och känner igen lokföraren som kommer med tåget från Östersund. Han var utlånad till Stockholm i somras. Han och hans kollega åkte linjekännedom med mig två sträckor, både Linköping och Uppsala.

Han ska vidare till Gävle och frågar om jag vill köra eller sätta mig på passagerarstolen och bara prata. Eftersom jag inte är så hemma på sträckan, så tycker jag det är jättebra att han kör vidare, så kan jag bara koppla av och prata medan tåget rullar. Men vad konstigt att han ska åka pass till Gävle. Det känns ju lustigt onödigt för mig att ha tagit mig ända upp till Bollnäs, när det finns lokförare till hands. Ja,ja, men nu får jag min önskade pratstund i alla fall. Han börjar fundera på om han läst fel i sitt schema, men då är vi redan på väg. Han kör och funderar vidare.

Väl framme i Gävle sätter jag mig tillrätta och min kollega kollar upp sitt schema, och inser att han skulle ha klivit av i Bollnäs. Ska man skratta eller känna medlidande? Undrar hur han ska sysselsätta sig fram till sitt tågs avgång. Nu har han ju inget hotellrum, det fanns ju i Bollnäs. Ja, jag får väl fråga nästa gång vi råkas. Trevligt sällskap hade jag i alla fall!

Klargör en X2:a på morgonkvisten. TVÅ vagnar utan fungerande vatten(=toaletter och köksdelen i förstaklassvagnen). Tåget har ju precis kommit ut från verkstaden! Jag ringer driftstöd, frustrerad, och frågar vad jag fått för skit? Med handledning får jag i alla fall i gång den ena. Tyvärr inte förstaklassvagnen vilket innebär att personalen där får klara sig ändå.

Låser dörren till toaletten i vagn 1 och hittar en trasig ur funktion-lapp.

Informerar personal som ska jobba i vagn 1 när jag möter honom. Jo, han vet, och verkar något luttrad.

Kör till Linköping, allting flyter. Kör hemåt, allting flyter.

Tillbaka på Centralen kör jag upp 530 till Norra Bantorget för städning. Vänder ner tillbaka med tåget som 539 vid avgångstid.

Möter den som svarade på driftstöd i morse på perrongen. Frågar hur han tar när man är så frustrerad och påpekar att jag använde ordet skit om X2:an. Han svarade att man hör bara vad man vill höra, det har han lärt sig. Sen påtalade han att mitt ordval, trots allt, tydde på ett visst engagemang. Vad snällt sagt! Så har jag aldrig sett det!

Till Göteborg!

Ska göra stopp i Södertälje, Katrineholm och Skövde innan Göteborg. Hinner slå upp i linjeboken vad sista signalen före Skövde heter. Väring N11. Det är nämligen en bra måttstock för en plats att börja bromsa på. Då är det c:a tre km kvar till plattform.

Södertälje och Katrineholm är som mammas gata. Jag känner linjen utan och innan och vet var det blir lagom att påbörja inbromsningen. Varje krök, varje backe, varje skyddssektion, ja man har åkt några gånger där. Det är som roligast att köra när man väl passerat Hallsberg.

Jag är knappt 2 ½ timme i Göteborg, men det är inte mycket till rast. När jag kommit fram med tåg 425 får jag byta ände på tåget och invänta avbytande lokförare. På schemat står det att jag ska sitta där en timme. Sen har jag min egentliga rast, bara 30 minuter lång, sen ska jag lösa av det tåget jag sedan själv kör upp till Stockholm.

Ylva, en kompis, är gullig och kommer och håller mig sällskap. På så vis kan vi umgås trots att jag bara blir kvar på centralen.

På hemväg får jag stopp i Sköldinge och det visar sig vara signalfel. Det är en signal mellan Sköldinge och Flen som är släckt. Vilket medför att resterande signaler fram till Flen står i stopp. Ett tåg framför mig håller på att passera sträckan, så jag får stå still tills det blir min tur. Jag kollar i linjeboken och ser att det fram till Flen är 8 km.

Efter 10 minuters väntan ringer fjärren upp mig och jag får tillstånd att passera signalerna Sköldige 32 och Sköldinge U42 i stopp, växlarna ligger rätt, jag antecknar tillståndet och repeterar det. Jag kör med begränsad hastighet förbi signalerna. Första signalen är fortfarande inom stationen Sköldinge, vilket innebär max 30km/h. När jag passerat andra signalen med hela tåget får jag hålla 40km/h, för att jag nu är utanför stationen, på linjen. Denna hastighet gäller nu fram till nästa signal som också står i stopp. Jag stannar tåget, ringer upp, får nu tillstånd att passera Sköldinge U4 i stopp. Samma hastighet gäller. Likadant scenario förbi signalen Sköldinge U6 och framme vid Sköldinge U8 sitter en kille uppe i stolpen och ska åtgärda den trasiga signalen. Det känns lite lustigt, jag får tillstånd att passera som tidigare, och när jag passerar honom sitter han i samma höjd som mitt fönster och vi kan vinka.

Detta är sista signalen på sträckan och jag kan skönja Flen där framme och tänker att snart kan jag öka farten. Men precis då får jag balisfel(=säkerhetssystemet som övervakar vad jag gör försvinner tillfälligt), vilket i sig innebär sänkt hastighet, vilket i sin tur just nu innebär att jag inte kan öka farten. Kör några hundra meter, får ännu ett balisfel. Håller begränsad fart genom Flen. Ser folk springa över spåret långt där borta vid övergången trots att bommarna är nere. Tutar, det låter högt och hoppas att folk har tillräcklig med överlevnadsinstinkter så att de nu står kvar på rätt sida av bommarna.

Först förbi genom Flen får jag upp information som gör att jag nu kan öka hastigheten upp till det normala. Jag är överraskad för vi blev faktiskt inte mer än 30 minuter sena. Det kändes som om det tagit mycket längre tid.

Äventyret är inte riktigt över. I norra änden av Björnlunda finns en viadukt där spåret kröker och överraskande nog ligger något rakt över spåret. Det går fort och jag uppfattar inte riktigt var det är men ser ut som en timmerstock eller en rejäl trädstam. Det finns en på motsatta spåret också. Innan jag hinner reagera kör jag rakt över det och det försvinner in under tåget. Peppar, peppar höll allt och jag rullar vidare i samma höga fart. Ringer direkt och anmäler till fjärren, möter samtidigt ett tåg som jag inser kommer köra rakt över det som låg i andra spåret. Det är troligt att någon/några placerat ut det, eftersom det låg så perfekt tvärs över spåret, tyvärr. De som gör något liknande har ingen aning om vilka skador som kan uppstå. Bitar kan flyga iväg vart som helst, mötande tåg, förbipasserande trafik, eventuellt på dem själva. Det kan ju bli otroligt dyra materiella skador. Plåten, luftslangar, bromssystem, ja, vad som helst!                                                                                                                               

Hämtar tåg 80 i Hagalund. Kör till centralen. Kopplar av loket själv, kör runt, kopplar ihop, gör ett bromsprov med ombordansvarig på tåget. Allt är ok. Det bästa var i alla fall att jag hittade en regnrock i verktygsskåpet så jag slipper smutsa ner min vita skjorta när jag kryper ner mellan lok och vagn.

Tågmästaren sa uppmuntrande att han tyckte jag varit snabb i min växling. Det är jag inte, men kanske jämfört med honom, vad vet jag, i alla fall var det snällt av honom att bjuda på det! Jag växte några centimeter!

En kollega passerar förbi lokhytten och vi börjar prata. Prata och prata och prata. Där visslar tågmästaren i sin visselpipa, men hjälp har tiden gått så fort? Snabbt på plats är jag och vi rullar mot Gävle.

Framme i Gävle har jag en halvtimme på mig innan x2:an kommer som jag ska åka hem med. Jag reser som resenär hem och när jag intagit min plats så somnar jag som en stock.

Tillbaka i Stockholm har jag en timme på mig innan jag ska lösa av en x2:a som kommer från Malmö.

Vid tåget är allt som normalt. Jag och lokföraren som kom med tåget diskuterar ev. fel på fordonet, städpersonalen kliver på, ombordpersonalen talar om när de synat tåget och går av, och sen får jag körsignal. Jag ska som vanligt till Norra Bantorget och invänta att städpersonalen städar klart. Det är bara det att min tågväg som jag får, inte passerar plattformen. Jag kör i sakta fart medan jag ropar på städpersonalen och frågar dem om något annat gäller idag för jag är just nu sakta på väg till Karlberg. Inget svar. Nehe, är de inte intresserade av att de ev. kommer att hamna fel, är de inte intesserade av att ha en god kommunikation med oss lokförare?

När jag stannat i Karlberg, och går genom tåget för att byta ände, frågar jag personalen om mitt utrop inte hörts? Jodå, men inget har orkat svara. Va fasiken! Irriterad blir jag. De är så vana att sånt här händer. Men jag vet ju inte det!

När jag bytt ände och tittar i tidtabellen så ser jag att det är tänkt att jag ska stå med tåget i Karlberg i 40 minuter, vilket innebär att städpersonalen inte kommer av på ett tag. Jag gör det mitt samvete säger. Eftersom det var fjärren som lagt fel tågväg från början så ringer jag och frågar om vi får plats vid plattformen redan nu, eftersom det inte getts en möjlighet för städpersonalen att kliva av där de skulle ha klivit av. Jovisst och vi får körsignal. Jag ropar ut i tåget till städpersonalen att jag bett om signal långt innan vi skulle ha haft den egentligen. Jag får faktiskt ett tack för det. Så då kanske vi kan vara vänner igen?

Jaha, ibland känns det lite tjatigt, men det är Uppsala igen. Två varv. Kunde det inte räckt med bara ett? Jo, enligt mig hade det gjort det!

Efter rasten tar jag emot en X2000. Kör upp den först till norra bantorget för att det ska städas. Städpersonalen har redan klivit på tåget på centralen, vi står still en femton minuter och sen ropar de att de är klara och stiger av. Jag ringer fjärren och anmäler mig klar att lämna Norra Bantorget för Karlberg, dit jag ska åka för att byta riktning.

Rullar ner till andra plattformen vid Norra Bantorget, där personal som ska med tåget söderut kliver på samt att bistro och första klass får sina varor påfyllda.

I sifo-listan står det att strömavtagare B är frånskiljd för att den är sårig. När jag traskar genom maskinrummet ser jag att den inte alls är frånskiljd(avstängd). Jag går ut och tittar på kolskenorna, när jag står vid plattformen, och ser inger anmärkningsvärt. Jag kontrollerar med driftstöd som säger att jag måste byta strömavtagare och stänga av den som är uppe. De menar att det finns en anledning till att det är anmält och att verkstadspersonalen får ta ett beslut om den ska justeras eller ej. Ok, jag byter. Jag tar mig en titt på den som är uppe nu. På ena sidan ser den jättefin ut men på den andra ganska sårig. Jag undrar om det inte är fel strömavtagare anmäld? Jag bestämmer mig i alla fall att ringa den lokförare som ska ta över tåget på centralen och ber honom om att vi ska titta på dem tillsammans när jag rullat ner till plattformen där han väntar. Han håller med, men menar att den inte är så sårig att det inte går att köra med den. Vi förutsätter att verkstadspersonalen tar sig en titt på båda!

Fyra timmar och femtiotvå minuter lång var min arbetsdag idag. Då fick jag också en kort rast inkluderad.

Jag tar över tåg 8 som redan anlänt centralen. Jag sitter där och väntar på resenärerna ska få sova klart. Till min glädje har alla vaknat och klivit av tåget tidigare än väntat. Rullar ut till Hagalund, genom vakuum och ut på bangården. Loket kopplas av och jag kör det till verkstan. Jag hann upp till växlarnas fikarum och fick en liten pratstund.

Iväg till pendeln för att ta mig in till stan, och ett varv på Uppsala väntar.

På Uppsala-pendeln försöker jag att aktivera telefonen i min lokhytt, men får ingen reaktion, trots att den lyser. Sedan får jag syn på de två små bokstäverna DK i telefonen. Oj, är den inställd på Danmark, då är det inte konstigt att en inte reagerar som normalt. Jaha, hur var det man gjorde nu då? Fick lära mig för 16 år sedan, hmmmmmmm, en gång i min lokförarkarriärs början begagnade jag mig av den lärdomen. Hmmmmmmm, ja, jag trycker väl på lite knappar. Ingen kontakt. Ok, jag försöker kombinera två knappar. Där! Gick den om till N = Norge. Hur gjorde jag nu då? Jodå, det lyckas till slut. Stolt ser jag hur S dyker upp i telefonen. Det är bra att man har förmåga att glädjas åt de små ting för jag känner mig jättenöjd! Att jag överhuvudtaget prövade!

Men samtidigt tänker jag lite krasst: jaja, har man inget bättre för sig så??.

Jag gör uppehåll i Märsta som vanligt. Vi gör hela avgångsproceduren klar, jag och tågpersonalen, innan jag reagerar över att bommarna fortfarande är nere. Det står trafikanter och trampar. Jag lutar mig ut och ropar om de skulle med vårt tåg? Jo, två stycken. Då klättrar jag ut ur loket, får kontakt med ombordansvarig via gester, går fram till bommarna, kollar att inga tåg är på gång på spåret bredvid, säger åt dem att de får gå under bommarna. Det krävs lite gymnastiska övningar av dem för bommarna ligger rätt så lågt. Men de kommer med. Sen avgår vi och jag anmäler felet. Detta kan hända om man inte rullat tillräckligt långt fram eller stannat för tidigt, jag kollar det men jag står där jag ska stå!

När jag blir avbytt på centralen senare och det är dags att avsluta mitt pass, så delger jag avbytande förare att jag tycker det är så himla kul att köra tåg. Jag undrar hur störd jag är på en poängskala från ett till fem, men han tycker inte det är så farligt, för han gillar också sitt jobb!

Jag har vetat i flera dagar att jag har fyra varv på Uppsala just idag. Jag har gått och önskat att de ska ringa och överraska mig från utskrivningen med en annan tur. Kanske någon vill köra Uppsala? Men ack nej. Önska kan man ju alltid men det har inte hjälpt.

Igår satt jag vid köksbordet och for upp från stolen, hojtade till min dotter att nuuuuu ska jag köpa mig en Mp3. Kan hon hjälpa mig att få låtar på den? Då kanske jag överlever Uppsala. Sagt och gjort.

Med hörluren i ena örat har jag farit fram och tillbaka idag mellan Stockholms central och Uppsala och tänk att tiden gått fortare än vanligt.

Strax före Uppsala, nedanför Ekebybacken finns en å. I den ån brukar det stå en häger, Olle har jag hört att den heter. Men Olle har inte funnits där på superlänge. Det har varit ganska strömt i ån och han med sina smala rangliga ben har kanske inte kunnat stå still där. Men idag! såg jag den stå på ett lugnare ställe i samma å fast på andra sidan järnvägen. Från sju på morgonen finns Olle där till tidig e.m. innan han faktiskt, när jag far förbi för sista gången, har flyttat över till sitt eget ställe igen, men nog strömmar det om de pinniga benen.

Det är Valborg idag och jag bjöds på en överraskning. En av tågmästarna kom fram och sjöng en strof för mig om vårsolen, så jag också skulle kunna få en känsla av Valborg.

Morgonen började också bra. Muggarna för te var slut vid fikahörnan så jag beskrev mina omständigheter för växlaren på centralen, som sedan kom körandes med varmt vatten och te till mig i sin bil. Vilken extra, gullig, suverän omtänksamhet och service!

Till Gävle idag. Jag får lok Rc6 1363. Jaha, det var det jag körde på Uppsala häromdagen och blev så irriterad på, för när det gick som bakre lok så styrde det inte upp utan låg bara och släpa efter med sina 91 ton. Det tog så lång tid att få upp farten. Jag ringde driftstöd då och ifrågasatte varför det här loket överhuvudtaget gick i Uppsalatrafik, när felet var inskrivet och allt. >I alla fall, summan av kardemumma så stod det nu i dagens sifo-lista att loket inte fick gå som sms-lok (= på tåg där det finns ett lok i vardera ände). Bra!

Något som förvånar mig är hur jag kan komma ihåg numret på loket. Som ensamt lok rullade det nu i alla fall fint till Gävle.

4 ½ timme i Gävle. Letade skor för att ha på jobbet. Går fortfarande runt med stövlar. Lite varmt med tanke på att det kändes som om det var 20 grader ute.

Till dagens äventyr hör också att jag bestämt träff med Marita till lunch. Vi gick i årskurs 9 tillsammans och har bara setts en gång sen dess. Kan det vara en 20 år sedan? Skulle vi känna igen varandra? Javisst, det är hur häftigt som helst!

Kommer till jobbet och tror att allt ska bli som vanligt. Men det har varit ett trasigt tåg på linjen, tågbyte, och till följd en försenad lokförare. Jag får som förslag att jag skulle kunna köra hans tåg till Linköping och han tar mitt eftersom det går två timmar senare.

Jaaaa, det ska nog gå. Men det svåraste för mig är att ställa om mig och min hjärna. Helt plötsligt ska jag köra en X2000 istället för loktåg och det känns som om jag aldrig har kört en X2:a till Linköping förut. Hur är det ställt i hjärnbalken egentligen? Jag har ju kört där 700 gånger innan. Loktåget skulle gå via Nyköping och nu ska X2:an gå via Katrineholm och det är ju den vanliga vägen.

Och så skulle jag ju ställa av den på bangården, och det kan jag ju i alla fall ärligt säga att jag aldrig har ställt av en X2:a där förut, men är det något att oroa sig för? Jag gör det. Vilket spår ska den ställas av på, vad gäller, tar jag ner strömavtagaren eller ska den stå med spänning på, vem låser dörrarna, i vilken ände finns tågvärmeposten, hur långt fram ska jag köra, ska det få plats fler tåg än mitt på spåret, ska jag frånskilja strömmen i kontaktledningen? Jag tycker att jag ställer mina frågor till massor av kollegor, men den jag pratar med allra sist är en lokförare från Linköping. Men varför tänkte jag inte på det från början? Det är ju han som har svaren på alla mina frågor. Han lovar att jag kan ringa honom när som helst om jag har fler frågor.

Väl framme i Linköping går ju allting bra och jag är där två timmar tidigare än beräknat. Himmel vad gott. Jag får en extra sovstund!

Sedan blir det nattåg 2 hem från Linköping. När allt är normalt möter jag nattåget som går söderut i Linköping, men inne i uppehållsrummet sitter föraren som skulle ha kört det till Malmö och berättar att det är 4 1/2 timme sent p.g.a. lokskada. Ja, för honom finns det inte mycket att välja på mer än att vänta. Tåget möter jag sent omsider i Flen. Jag vinkar och undrar hur lokföraren känner sig. Det var han som var trevlig nog att ta sig tid att berätta om bangården i Linköping. Han måste ju vara jättetrött.

Exakt samma arbetspass som igår. Klockan ringer lika o-humant som igår. Gäääsp!

Enda skillnaden är att jag släpar runt på en sockerkaka jag bakade igår för att ha med till växlingen i Hagalund. Men först får jag en fikastund med växlaren på centralen runt 04.00 så vi hugger in på kakan redan så här dags.

Väckarklockan ringer 01.55. Är det mitt i natten eller är det morgon? Det känns helt onaturligt att gå upp denna tid. Är man normal som valt detta jobb? Jag tar nattbussen till centralen. Arbetspasset består av att jag växlar tåg 77 på Stockholms central. Halva tåget fortsätter till Göteborg och jag får ta hand om det som blir kvar på centralen, där resnärerna forfarande ligger och sover. Sen blir det taxi ut till Hagalund där jag får en kortare rast innan jag tar 90804 och kör till centralen igen, och nu har jag ett varv på Uppsala med detta tågsätt. En rast på centralen innan jag kör ut tåg 283 till Hagalund igen. Lätt dåsig får man nog säga att man är när det börjar närma sig att man får gå hem.

Man vaknar på morgonen och tror att allt ska bli som vanligt.

Ska köra loktåg till Falun är det tänkt. Tåg 10. Hela vägen till norr om Uppsala går allt som på räls. Sen försvinner spänningen i kontaktledningen. Jag rullar in till stationen Uppsala Norra. Vi blir stående tills vidare, för ingen vet vad det beror på. Medan vi väntar funderar jag över biltrafiken. Jag hade ju kör i signalen ut från Uppsala Norra, vilket innebär att vägbommarna hunnit gå ner. Jag står ju still nu och har fortfarande grönt vilket innebär att bommarna givetvis fortfarande är nedfällda. Min andra fundering är hur länge batteriet på loket håller innan det laddar ur.

Jag känner att jag måste kolla upp det här med batteriet och ringer driftstöd. Ja, det kan hålla allt mellan 15 minuter upp till flera timmar. Ja, men det här loket då? Man kan ha koll på voltmätaren för batteriet. Det krävs minst 40 volt för att kunna starta upp loket. För säkerhets skull kan man slå av batteriet vid 45 volt. Det är bara det att det inte går att göra utrop efter att batteriet är av så det gäller att fundera över informationen till resenärerna. I alla fall fick jag lära mig något nytt, tack driftstöd! Jag kollar också upp i maskinrummet att jag säkert hittar voltmätaren. Jodå, den satt ungefär där jag trodde.

Ett nytt samtal till fjärren. Jag fick tillbaka spänningen. Nu vet de att det är en nedriven kontaktledning mellan Brunna och Morgongåva och vi kan inte fortsätta med tåget norrut. Vi måste vända om tillbaka till Uppsala. Jag fick två val. Antingen backar jag tillbaka tåget med tågpersonalen som signalgivare, eller så kopplar jag loss loket, växlar runt det och kör tillbaka tåget med loket främst. Fjärrtågklareran tillägger att han ställer min signal till stopp så bommarna kan gå upp för bilarna.

Jag väljer att gå runt själv. Det känns bättre att loket sitter i den riktning som tåget åker i samt att jag själv har full kontroll på växlingsrörelsen, samt att jag tänker att tågmästaren vid det här laget har fullt upp med att kolla upp hur resenärerna nu ska kunna ta sig vidare mot Falun.

Det är pirrigt och spännande att få växla där man aldrig växlat förut. Var sitter signalerna exakt, hur blir det med vägbommarna, hur långt kör jag loket innan jag ska stanna för att byta riktning. Efter växling och bromsprov får jag tillstånd att backa tillbaka tåget till perrongen i Uppsala. Trots att loket nu sitter i körriktningen blir det backning för tåget skulle ju egentligen ha gått norrut.

Under tiden får vi, personalen, information om att vi ska följa med resenärerna i ersättningsbussarna. Det finns ett annat tåg som har fastnat på andra sidan den nedrivna kontaktledningen. Vi ska ta över det, och ta oss och resenärerna vidare mot Falun. Ok. Vid bussterminalen är det något kaos-artat, tycker jag. Tre bussar kommer. Jag frågar vad bussförarna fått för information. Jo, de ska ta med personalen till Morgongåva och resenärerna till Sala. Det låter väl konstigt. Tågmästaren ringer Stockholm för att få information om vad som gäller. Jag snappar upp telefonnumret till den förare som jag ska byta tåg med. Jag ringer och frågar var tåget står. Jo i Morgongåva, så då vet vi det i alla fall.

Två timmar sena kommer vi till det väntande tåget. Det går snabbt för alla att klättra ombord och vi rullar snart. Nu är vi en timme och femtiofem minuter försenade.

Under vägen får vi besked om att p.g.a. förseningen låter de oss inte fortsätta hela vägen till Falun, utan vi får vända i Borlänge. Det blir bra för oss, för efter att ha växlat runt loket igen och gjort bromsprov får vi en knapp timme rast. Vi hinner äta. Jag sitter en stund hos personalen och vi pratar av oss både om denna tripp och tidigare erfarenheter.

Hemåt rullar det på och kontaktledningen är lagad. Yes!