16/4-07

Två klargöringar av X2:or efter varann. 90519 och 90521. Det är bra motion. Och en ordentlig övning för mig och min stresstålighet som kanske inte alltid är den bäst utvecklade. Minsta lilla avvikelse och tiden drar iväg.

På 521 är det stopp i handfatet i köket i första klass. Jag ringer och vill att någon ska åtgärda stoppet, men det finns inte personal. Jag lägger mig på alla fyra och glor in i skåpet under handfatet för att se om jag hitta något att rucka på, något att klämma på eller knapp att trycka på så att det skulle försvinna, men ack nej! Jag tänker på tågpersonalens arbetsmiljö. Den som ska servera och hålla rent i förstaklassvagnen. Han är ju beroende av att det är helt och fungerar. Jag kommer att göra honom besviken med min information.

Senare ska jag ett varv på Uppsala. Framme i mitt lok går inte bromsen loss. Det första man tänker på är att bromsen sitter till på bakre loket. Börjar med att gå/jogga bak dit. Allt är ok där och bromsen indikerar loss som den ska. Åter på mitt lok får jag höja trycket och innan jag kan göra ett bromsprov måste trycket sjunka först. Det tar tid. Jag ser att jag fått utfartssignal, och strax efter får jag avgång också. Hur har detta gått till, för jag har inte sagt att varken bromsen är klar till personalen eller blinkat klart för avgång från loket som jag ska, när jag är klar att avgå. Jag får ringa fjärren, som tar tillbaka signalen igen och säger att jag ska ringa och säga till när jag klar att avgå. Jag gör ett utrop i tåget om att vi kommer bli ett antal minuter sena från centralen. Under bromsprovet kontaktar en av personalen mig via telefon och den andra ur personalen kommer fram till loket. Jag känner att jag skäller på dem lite. Vilket jag senare givetvis får dåligt samvete för. Åtta minuter sena lämnar vi centralen.

I Uppsala ska vi åter till centralen. Där kollar personalen med mig att bromsen är klar. Och jag passar på att säga att det inte varit mening att förstöra deras dag med att vara irriterad.

  

14/4-07

Jag skulle ha kört till Gävle idag, men utskrivningen ringde och frågade om jag kunde tänka mig att ta ett annat jobb. Det behövdes en förare till en filminspelning. Jaaaaaaaa!!!!! Jag vill vara med på film!!!!  Vad skulle jag göra då? Jag skulle köra en X2:a till Flemingsberg där filmteamet väntade med statister och skådespelare. Jaha, var det inte mig de skulle filma? Nehe, snopet. Njaaaaaaaa, då tyckte jag det nog verkade roligare och köra till Gävle och få tid att gå i affärer och ta en promenad istället för att sitta och häcka en hel dag i Flempan. Jag skulle få fundera en timme, för jag kunde inte bestämma mig. Tillslut tog jag Flempan i alla fall, för jag skulle vara hemma så mycket tidigare på dagen.

Jag kommer till Hagalund 4.30 på morgonen och under klargöringen av tåget märker jag att det inte är städat. Ska de bli filminspelning i den här röran? Jag kollar med driftstöd i Hagalund. Det är ingen städning beställd till tåget. Men utvändig tvätt hade beställts och det var tvättat t.o.m. två gånger. Det finns heller inga andra lediga tågsätt. Jag tar beslutet att ringa ansvarig på SJ och fråga om jag ska åka ändå. Klockan är nu 5.15 och jag hoppas hon inte sover för hårt. Hon svarar och säger att vi har inget annat val än att städa själva. Hon ska ta med sopsäckar och trasor.

Jag kommer till Norra Bantorget där restaurangvagnen skall fyllas på. Vis av min erfarenhet så kollar jag direkt med fourneringen om det är beställt till tåg 33321. Ingen beställning finns. Jag ringer deras arbetsledare och får det bekräftat. Jag undrar om det går att göra en beställning nu. Jo, en del skulle han kunna plocka ihop. Jag ringer ansvarig på SJ ännu en gång med den nya informationen. Hon ringer och beställer. Jag får helt enkelt stå kvar och invänta på varorna. Att jag blir sen är uppenbart. Under tiden jag väntar så plockstädar jag restaurangvagnen, sopar golv och torkar rent bänkarna. Hinner plockstäda första klass också. Andra klass gör jag inte. Det finns tre vagnar och jag vet inte vilken de kommer att använda. Har ingen lust att städa i onödan, för det är verkligen för skitigt. Papper på golvet, utvälta drickor, matrester, fulla soppåsar, ja usch!

Filmteamet ringer och frågar om bistrons fönster är på rätt sida. Hur ska jag veta det? De ska filma på spår fem. Jag ringer fjärren och frågar mer exakt vart jag kommer att stå. Jo, fönstrena är på rätt sida. På väg till Flempan ringer de igen och vill att jag ska stanna ganska tidigt på perrongen. Det är två helt olika världar som möts i detta samtal. De har ju redan riggat upp sitt arbetsmaterial, men jag måste ju köra så att jag står innanför signalen!!!!

När jag rullar in i Flempan står en man och viftar stopp enligt våra föreskrifter. Men jag tänker att det kan ju inte han veta, han ville bara att jag skulle uppmärksamma honom. Efter många olika varianter av viftningar och tecken så stannar jag när jag tror de menar stopp. Det blev rätt! Jag får en egen liten radio så att de ska kunna tala med mig.

De första de ber om är att jag ska släcka ner klockan. Har ingen aning om hur man gör. Försöker i hytten, men där finns inget. Jag får ringa driftstöd och fråga. Jodå, det sitter en dvärgbrytare i skåp K80 i varje vagn. Går till bistron och hittar rätt. Sen får jag stänga av brandlarmet i alla vagnar för de ska använda rökdetektor.

Det är jätteintressant att gå runt och titta. Där står en man och viftar in rök i bistron. Ventilationen gör att röken går sin egen väg så jag får stänga av den också. De ska ha röken för att ge filmen lite mjukt skimmer. De finns de som jobbar med make-up, de som jobbar med kläderna, de som jobbar med ljuset, det finns även ett foto-team med, det finns ett gäng statister, utanför tåget på perrongen finns två bord uppställda enkom med förtäring. Något av själva filminspelningen ser jag inte, men jag sitter en stund i en av vagnarna där jag lyssnar på radion hur de startar och avbryter filmningen och en statist framför mig reser sig om och om igen för övning och nya tagningar.

Runt klockan 11 löser Conny av mig. Det är samtidigt lunch för filmteamet och vi blir inbjudna. Vi hittar en plats att njuta den goda maten och jag bubblar av mig dagens händelser.

Jag är jätteglad att jag valde Flempan, Gävle står ju kvar till en annan gång!


5/4-07

Skulle sitta jour på fredagen. Men en extratur hade dykt upp på torsdagen. Blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att byta arbetsdag. Jag säger att det är ok så länge det inte är körning på Uppsala. Njaaaaa, det var det ju, men bara ett varv. Bara ett varv? Det bytte jag!


När jag väl kom ner till Uppsalapendeln och skulle köra mitt enda varv, så var vi två lokförare om jobbet. Ja, så då fick jag sitta jour istället denna lilla tid. Helt ok!


4/4-07

Det skulle ha varit en Uppsala-tur idag men det fungerade inte med de nya EU-reglerna. Ingen är gladare än jag! Det blir Falun idag igen, men med ett loktåg. Det är mysigt med loktåg. Jag kör tåg 20 till Borlänge. Sedan kliver en ny förare på, och jag sitter kvar hos honom till Falun. Det är trevligt att få en pratstund. Vi är inte bortskämda med det, vi lokförare.

Väl framme i Falun står en X2:a på spåret bredvid och är trasigt. Jag funderar om jag ska gå dit eller om jag ska ta min rast. X2:an ser avställd ut och jag måste ha mat, så jag vandrar in mot stan. Jag köper mat, går till hotellrummet, slår mig ner och äter. Jag ska precis lägga mig ner och vila tills det är dags att möta upp det tåget jag ska köra tillbaka till Stockholm igen. Då ringer telefonen. Det är driftstöd som vill att jag ska vara behjälplig vid den trasiga X2:an. Visserligen hade de önskat att det varit en stor, stark karl, men de får hålla tillgodo med mig för jag är den enda som finns i Falun. Jag ska nämligen hjälpa lokföraren från den trasiga X2:an att lyfta det 90 kilo tunga övergångskopplet. Den ska krokas på ett lok som sedan kopplas ihop med X2:an för att den ska kunna dras därifrån.

Jag får numret till föraren som kommer med loket. Det visar sig vara han som även kört det trasiga tåget. Han har felsökt i två timmar. Har sedan fått tagit ett tåg till Borlänge för att hämta loket han nu sitter på. Jag tänker att jag är glad för jag fick i alla fall tid för att äta!

Jag går ner mot station i Falun. Hinner undersöka hur man ska få loss luckan framtill på fordonet, letar efter sexkantsnyckeln som behövs men hittar ingen.  Då går jag på övergångskopplet som finns i maskinrummet istället. Hittar en skiftnyckel och lossar den. Först ska hela klumpen upp en liten bit först, sen ner på golvet och fram till dörren. Det funkar faktiskt, trots att det väger bly. Jag inser att detta kommer bli varmt och tar av mig jackan.

Det är en intresserad herre som finns där och tittar. Jag är glad för då har jag någon att förklara allt för. Det går lättare att tänka då.

Nu kommer loket. Med gemensamma krafter lyfter vi denna 90-kilos klump. Jag blir förvånad, det går bra! Lokföraren är utrustad med en egen sexkantsnyckel, mycket driftigt! Så vi får loss nosen på trasan. Sen körs loket ihop med X2:an. Vi kopplar luften. Det pyser i maskinrummet. Så låter det alltid när sifan blåser, springer dit och stänger av den. Vi lossar parkeringsbromsen på drivmaskinen. Loket står just nu precis på övergången och medan andra föraren går ner och lossar parkeringsbromsarna i andra änden försöker jag vara behjälplig för trafikanterna att försöka ta sig runt loket och ner i spåret för att komma till andra plattformen. Nu rullar också mitt tåg in i Falun.

Innan jag går till mitt tåg så gör vi ett bromsprov med X2:an och sedan verkar det ok för mig att lämna det trasiga sättet.

Ja, nu är det bara att fortsätta jobba. Mitt lok skall kopplas av, jag ska växla runt loket till andra änden av tåget, koppla ihop och förbereda bromsprovet.

Jag får tid att fundera på hemvägen. Jag överraskade mig själv med att tycka att det varit himla kul och spännande att få ha varit med om att hjälpa till med den havererade x2:an. Jag undrar hur extrem, udda, underlig man är. Skulle det kunna finnas en till lokförare som skulle tycka det varit spännande? Ja, inte vet jag!

Nu har jag också packat ner en egen sexkantsnyckel i min lokförarväska. Så nästa gång jag kör en X2:a ska jag kolla om den möjligtvis passar.

På väg hem med tåg 35 kör jag förbi det trasiga tåget och vinkar till föraren.


3/4-07

Klockan 5.43 börjar klargöringen av en X2:a. Ett varv runt fordonet först utomhus, kontrollerar strålkastare, dörrar, indikeringslamporna för dörrarna, att vattenpåfyllningen lyser grönt, luckorna, att bromsindikatorerna har rätt färg. När jag går varvet inne är det meningen att jag ska kontrollera att min mikrofon i hytten hörs ut till samtliga vagnar. Man krämar på radion, om det finns en, och lägger mikrofonen med dess talarknapp intryckt och fastpressad under plastskivan som ligger på förarbordet. Det hörs ingenting i högtalarna när jag går igenom de första vagnarna. Tillbaka i förarhytten så tryker jag in talarknappen med ett kontaktdon istället. Det hörs fortfarande ingenting i vagnarna. Åter i förarhytten, suck, låter jag bromstryckvakten ljuda istället för radion. Ett hemskt, tjutande ljud som brukar vara svårt att missa i högtalarna. Det hörs inget i högtalarna nu heller så jag fortsätter genom tåget och gör klart allt annat. Dock tjuter det i en och annan högtalare som finns på toaletterna. 

Jag får sedan ringa driftstöd och kolla med dem att det är ok att lämna Hagalund trots att jag inte kan garantera att högtalarna är ok, utan vill ta personalen till hjälp vid Norra Bantorget när de kommer till tåget, och att vi gör en kontroll tillsammans muntligt. Det är ok.

Jag kör x2:an till Norra Bantorget där personal kliver på. Jag ber befattning 2 om hjälp. Vi testar högtalarna vagn för vagn. Allt hörs. Vad bra!

Sen kör jag bara ned fordonet till centralen där en kollega ska fortsätta söderut. Själv kliver jag av och har rast. Ska sedan ta över ett fordon för färd till Falun.

Jag kollar på dataskärmen, mitt tåg är i rätt tid. Jag går ner till spår 18b. Jag väntar och väntar. In rullar ett pendeltåg. Har de spårändrat? Jag ringer och kollar. Det är kö in till centralen och mitt tåg står just nu i Södertunneln och väntar. Och jag fortsätter att vänta. Om det bara inte var så himla kallt ute. Dääääääär kommer den, snabbt in i värmen!

Det tar lite extra tid med avgångsproceduren och jag hinner tänka att det kanske är elever med som övar. När jag hör välkomstutropet av befattning 2 så känner jag igen hennes röst och har mött henne flera gånger tidigare med elever. Hon kommer sen in i hytten och säger hej och hon bekräftar att hon har elever med.

Vi far till Falun, med tåg 592. Vad jag inte vet i detta läge är att tåg 592 kommer att haverera i Falun nästa dag och att jag kommer få göra en liten insats då, men det blir nästa dag det. Oss händer det i alla fall ingenting. Allt flyter på hela dagen.


28/3 och 29/3-07

På den här turen är man på jobbet i 22 timmar, har betalt för 12 timmar och en kvart. Jag säger att lokförarsläktet är speciellt. Man måste helt enkelt tycka så mycket om sitt jobb att man klarar av att vara borta så mycket på sin fritid.

Jag börjar jobba 20.32 med att hämta tåg 86 i Hagalund, kör in det till centralen, går runt med loket. Detta är nattåget till Duved. Max hastighet är 160 km. Men eftersom detta är ett nattåg brukar tidtabellen vara generösare än annars så att man ska kunna hålla igen lite. Så att det blir lite bekvämare för dem som vill sova. Men eftersom jag inte kört detta tåg förut så få jag pröva mig fram med det där med hastigheten. 130 km verkar bli ganska bra.

01.51 kliver jag av i Bollnäs och går till hotellet. Jag ska inte vara i tjänst förrän imorgon 13.30. Jag kan verkligen uppskatta dessa timmar jag får på hotell. Duscha länge, få gå upp och äta frukost på hotellets frukostbuffe´, slippa bädda, slippa diska. Att få njuta frukosten i långsamt tempo, nästan helt ensam och en kopp te på det. Sedan tar jag en promenad utmed vattnet, solen skiner, vattnet forsar, bara att lyssna på ljudet av forsandet är härligt, två pimplare sitter på den lilla isfläck som ännu inte smält. En tur på centrum i affärer. Hur det är så går tiden fort och jag har ännu inte läst i boken jag haft med.

13.30 står jag åter på station. Tåget rullar in och jag får avgång. Jag är lite osäker på om min klocka går exakt rätt och ringer fröken ur. Då har vi börjat rulla en hel minut för tidigt, jag stannar till, och vill ha ny avgång. En minut inom SJ är en enorm tid. Tänk om någon skulle komma springande i sista minuten, det skulle vara mycket pinsamt att bli uppringd och påtalad detta.

Jag kör i normal fart men upptäcker att jag har väldigt gott om tid enligt tidtabellen, får minska rejält på farten. Jag blir glad eftersom det är som vackrast just när man lämnar Bollnäs. Jag antar att den generöst tilltagna tidtabellen bara gäller fram till Gävle. Och mycket riktigt, från Gävle är det full fart för att hålla tiden.


27/3-07

Jag tror det här är min dröm-tur. Att få kliva på en X2000 på centralen, köra till Göteborg, rast i tre timmar, köra tillbaka, sedan kliva av på centralen och sluta. Ingen klargörning, ingen vändning med tåg i Karlberg, eller i slutet av turen köra ut till Hagalund för att lämna tåget där.

När vi lämnar centralen med tåg 423 får jag fram till Södertälje gå ner i fart till 70km/h två gånger, vilket genast sinkar tåget. Vi blev fem minuter sena. Vid en normal körning där allt flyter på kan man hålla 10-20km under max hastighet, för att ge maximal komfort, framför allt till personalen i första klass som serverar sina resenärer. Nu kontaktar jag personalen och säger att jag inte tänker hålla igen på farten eftersom jag vill ta igen tiden. Blir det för obekvämt i tåget får de säga till mig att sakta ner lite. Kollar att det är ok med dem.

Tre härliga timmar i Göteborg. Fika med Katarina och hennes ganska nyfödda dotter. Bor man så långt ifrån varandra som hon och jag gör så är det här jobbet perfekt.

Solen skiner så mycket den bara kan, och när jag ska hem igen med tåg 436 pratar jag med tågmästaren. Jag är glad att jag älskar mitt jobb så mycket annars skulle man ju vara frustrerad över att behöva gå inomhus. Man kan ju njuta av det vackra vädret, även från tågfönstret.


26/3-07

Börjar dagen med ett varv på Uppsala. Jag överlever eftersom det bara är ett varv och det vankas bättre sträcka sedan.

Ska till Linköping. Dit flyter allt på som det ska. De mest filosofiska tankarna rör sig kring flugan som flyger runt i fönstret på passagerarsidan. Jag undrar hur det känns att köra i 200 och ha flugan surrande i mitt eget fönster. Kan man verkligen koncentrera sig på körningen eller kommer man sitta och titta på flugan? Eller om den börjar surra runt kring huvudet och i värsta fall försöka krypa in i örat. Intressanta tanke.

På återresan flyter allt på till strax före Katrineholm. Då ringer fjärren och säger att de stoppar oss i Katrineholm. De har stillbild och all trafik står still just nu. Vi kommer att bli stående minst en halvtimme. Stillbild betyder, att de som kontrollerar alla signalerna utmed vägen inte längre har någon kontroll och att allt är svart på deras skärm. Jag frågar så att det är ok att vi stannar vid plattformen.

Det är lite gulp-känsla att göra utrop av den här typen. Jag tar ett djupt andetag innan jag trycker in knappen på för att tala i mikrofonen. Försöker tala tydligt, ge all information jag har fast den är ytterst liten, trycka lite extra på det lilla positiva vi har, vi har en plattform, man kan gå ut och hämta luft eller röka, att man återkommer med information så fort man vet något, och att det faktiskt är minst en halvtimme som gäller, att inte dölja detta faktum. Jag pratar med personalen och kollar att meddelandet gått ut ordentligt. Nu får jag i alla fall tid att hämta en kopp te.

Jag förblir i hytten eftersom det kan komma information under tiden och jag måste kunna svara i telefonen. Jag har min dörr och mitt fönster öppna. Några resenärer kommer fram och ventilerar sina tankar och undringar. Det kommer också en herre som är mycket tekniskt intresserad och gärna tittar in i hytten. Javisst får han titta in men han har kommit till helt fel lokförare om han vill tekniska förklaringar till fordonet. Min huvudsyssla är körning och för övrigt försöker jag göra så gott jag kan. En resenär undrar om han hinner till bankomaten. Det skulle han troligtvis göra, men jag rekommenderar inte det.

Men titta, ganska prick 30 minuter efter stoppet får vi faktiskt grön signal. Vi startar vår färd mot Stockholm. Men kommer bara till Flen. Sen är det stopp igen. Jag ser att stationen har tåg på alla spår som bara står stilla och anar att signalsystemet inte har kommit igång som det ska. Jag ringer och får vänta länge på svar, för vid det här laget försöker vi ju alla att ringa samtidigt. När jag väl kommer fram så är han optimistisk nog och säger att vi ska åka inom några minuter. Men minuterna går, jag ringer igen, får vänta länge, nej de fick det inte att fungera, det är en banverkare utskickad att veva växlarna i rätt läge. Jag gör några utrop under tiden. Det är klart att denna situation är stressande. Att inte ha några klara besked, att se att allt står stilla, att det tar lång tid innan någon svarar, att fundera över resenärerna, vad de skulle göra, att de blir försenade, kanske de skulle bytt tåg på centralen. I kontakten med tågmästaren så säger han att resenärerna hade tyckt att jag gjorde så lugna utrop. Hur är det möjligt? Själv känns det som om kroppen är spänd som en fiolsträng och håret står på ända!

Konstaterar att en katt går över spåret och är tacksam för att den inte är svart.

Tillslut slår signalen faktiskt om till grönt. Det går hyffsat ända fram till centralen. Det är bara det att vi har ett loktåg framför oss och deras maxfart är 160, så jag får anpassa mig efter det. En timme och fyrtio minuter sena rullar tåget in på centralen.

 

23/3-07

Jaha, tre varv på Uppsala. Om någon läst tidigare vet ni att Uppsala inte är min absoluta favorit. Tre varv, vad gör man, biter ihop och hoppas dagen tar slut någon gång, suck.

Det mest spännande som hände denna dag, ja egentligen det enda som hände idag: precis när jag börjat mitt pass så ringer trafikkontoret upp mig och säger att båda strömavtagarna är uppe på det bakre loket. Att jag måste gå och ta ner den ena när jag gör uppehåll i Märsta. Men det menar han väl inte? Jag tycker det är överdrivet och tycker inte att det är värt att försena tåget för den skull. Jag ska ju bara till Uppsala. Jo, det finns ökad risk för att jag river kontaktledningen. Då påpekar jag att tåget är 300meter långt, och det blir det dubbla om jag ska gå fram och tillbaka. Det kommer att ta lite tid. Det hjälper inte, och han är fortfarande bekymrad över den ökade risken för att tåget ska riva en kontaktledning. Ja, det är bara att göra ett utrop om att uppehållet kommer att bli lite längre än vanligt, och traska iväg när jag stannat i Märsta.

Vi på SJ har alla fått en stegmätare, och jag tänker att det blir i alla fall några extra steg på den!

Härom veckan hände samma sak, fast då var det fjärren som ringde. Då hade någon anmält att båda strömavtagarna var uppe på det bakre loket. Jag suckade, men sa att det inte var värt att försena tåget för det, och att jag fortsätter till Uppsala med båda. Då fick jag ta beslutet.

 

22/3-07

Idag ska det vara två lok att ta hand om i Hagalund, ett i vardera ände på tåget. Men det visade sig ha varit utbildning på fordonen så de anmäldes klara till mig. Man tackar och bockar.

Jag lämnar Hagalund. Jag tycker det rullar lite trögt, men eftersom jag har ett lok på släp längs bak så tror jag det är orsaken. MEN! Väl framme vid Norra Bantorget så blir jag uppringd av fjärren. En kollega som jag kört förbi i Karlberg har anmält att bromsen ligger till på bakre loket. Ja, det är bara att stanna, kliva ur mitt lok, gå utmed spåren i makadammet och klättra upp på det bakre. Ja, mycket riktigt, parkeringsbromsen ligger till. Lossa den, gå ett varv runt loket på utsidan för att kontrollera att det ser ok ut runt hjulen. Traska tillbaka igen. Fem minuter sen kommer jag till centralen.

När avgångstiden är inne har jag fortfarande inte sett till tågmästaren. Går ut och söker honom. Det har inte kommit några varor till restaurangvagnen så vi kommer uppenbart att bli sena. Han har ringt och sagt till, så vi ska invänta fourneringen. Jag ringer fjärren för att de ska veta att vi blir kvar på spår 12 ett tag till. Enligt planen ska ett tåg rulla in där vi står så fort vi lämnat perrongen men nu blir det spårändringar och utrop för att upplysa resenärerna till det andra tåget. Samtidigt som jag gör ett utrop till våra resenärer i vårt tåg om anledningen till att vi blir försenade. När jag väl ser bilen med varorna komma utmed plattformen gör jag ett nytt utrop om att det nu bara bör ta ett par minuter till. Tjugo minuter sena lämnar vi perrongen.

Jag ser inte hela tåget i backspegeln när vi åker iväg, men när jag har alla vagnar i sikte ser jag att det lyser en lampa utvändigt på en av vagnarna. Det betyder att alla dörrar på den vagnen inte är i kontroll. Ropar i högtalarna på tågmästaren, som går för att kontrollera. Jag har nu stannat tåget bara 200meter från plattformen, blockerar all tågtrafik som skulle ner genom tunneln. Jag ringer fjärren, upplyser om att jag står still och anledningen. Tågmästaren låser den trasiga dörren. Jag ringer igen till fjärren igen för att få klart att fortsätta min färd. Ytterligare försenade håller vi våra tummar att det inte ska bli fler anledningar till stopp, och det rullar faktiskt vidare utan problem.

Idag går färden till Bollnäs. Det blir inte ofta man kör sträckan Gävle-Bollnäs, och jag har verkligen sett fram emot att få köra den. Att köra Stockholm-Gävle påminner om hur det är att köra på motorvägen, och att sen fortsätta norrut blir som att köra på en liten skogsstig. Det är endast ett spår, nära naturen, över flera forsar, vackra bygder med vackra hus, upp på höjder med utsikt som ger gåshud och vi passerar genom stationer med så vackra namn som Döljebro, Mo Grindar och Holmsveden. Väl framme i Bollnäs önskade jag att färden skulle gå vidare.

På schemat ingår att resa hemåt igen som resenär. Jag sitter klistrad vid fönstret och fortsätter fascineras av den vår vackra natur.


20/3 och 21/3-07

SÄO-dagar...hua.... lika läskigt som viktigt.

Säo är förkortning på säkerhetsordning. Det är 86 paragrafer för vår säkerhetstjänst. Vi har varje år ett skriftligt test som vi måste bli godkända på för att få tillstånd att köra tåg ett år till. Jag var lite frustrerad för jag tyckte att jag fått de bästa arbetspassen efter säo´n. Tänk om jag inte blev godkänd...då skulle jag ju inte få köra varken till Bollnäs eller Göteborg......hmmmmm.

Men man oroar sig lite i onödan. Det har ju gått hitintills. Det konstiga är att man blir nervösare för varje år trots att man för varje år har mer och mer erfarenhet.

Som lokförare är det inte självklart att bli satt i en grupp av människor. Vi sitter ju alltid ensamma på jobbet, timme efter timme, och pratar med oss själva. Hur gör man när man är social och ska prata med andra människor?

I vår grupp fanns förare från Stockolm, Tierp, Eskilstuna och Västerås. En tjej till förutom jag! Detta är en manlig värld och för varje tjej förvånas man.

Ja, det gick vägen detta år också. Så Bollnäs, here I come tomorrow!


13/3-07

Tåg 437 , "Here i come Göteborg". Jag älskar att köra dit. Det är hela "paketet" jag får, fordonet är X2000, vacker färdväg, ur-mysig stad att strosa runt i, möjlighet att uträtta ärenden, äta gott, oftast är rasten dagtid på 3 timmar, perfekt, ibland en fika/lunch med en kompis.
Hemåt igen med tåg 446. Jag får ta över en X2000 med en hel del tekniska problem. Voine, voine!!! Jag har inte blivit lokförare för att jag är någon tekniker, inte minsta intresserad heller, men jag älskar att köra tåg! Fast jag försöker lära mig ett och annat ändå! Det kan ju vara bra att slippa bli ståendes på linjen någonstans.
På flera ställen utmed linjen finns skyddssektioner = kortare sträckor utan el i kontaktledningen och då finns ingen elförsörjning till fordonen. De finns för att skulle problem uppstå på kontaktledningen kan man sektionera bort vissa sträckor vid arbeten och andra tillfällen.
När jag passerar dessa så blir det i min hytt ett inferno av blinkande fel-indikeringar. "Ingen kontakt med vagnarna", "fordonet indikerar nödbromsning", "att maskineriet har problem"......m.m.
Jag inser med tiden att det bara är indikeringar, inga riktiga fel, vad knepigt, fast jag blir otroligt lättad för det innebär att jag kan kvittera bort dessa fel och de försvinner och jag kan fortsätta köra som vanligt, tills vi kommer till nästa skyddssektion, till det nya blink-infernot och nya kvitteringar.
Dock krånglade en vagn. Låg batterispänning. Så det blev mörkt i vagnen varje gång vi passerade dessa skyddssektioner. Trafikanterna blev förvarnade av tågmästarna. Befattning två kom in till mig och sa att det ibland blinkade som en julgransbelysning därinne i vagnen.
Under vägen har jag kontakt med våra tekniska rådgivare. Tågsättet bör ju gå till verkstan när jag anländer med det till Hagalund.
När man sitter i manövervagnen och kör är det ganska nära till resenärerna. En vägg som skiljer oss åt bara. Jag brukar spela musik och har aldrig tänkt på att resenärerna skulle kunna höra musiken, men det blev jag varse nu. Ett par resenärer ville sova och bad genom tågmästaren att jag skulle sänka musiken. Hörs den?! Jajamänsan, och ganska mycket därtill, de kunde få höra lokförare både sitta och sjunga därinne eller höra dem prata i telefon. Vad pinsamt!!!!!!!!!!!! Jag har kört X2000 sedan i juni och ingen har sagt något!!!!!!!!!

11/3-07

Att växlingen har kört ut mitt lok till tåget och kontrollerat alla vagnars bromsar redan när jag dyker upp i Hagalund är otroligt tacksamt. Jag får lite "lyx-tid" och tar mig en kopp te innan jag själv går ut för att klargöra loket. Sedan kör jag från Hagalund till centralen.


Söndag morgon finns ingen växlare på centralen, så jag får koppla av loket själv. Jag tar på mig den stora, stora orange-färgade regnrocken för att skydda kläderna från olja och smuts. En man med asiatisk ursprung stannar upp och tittar vad jag håller på med. Tjej, i kjol, med en stor regnrock över, hoppar ner mellan lok och vagn och fixar och donar. Sedan kör jag runt till andra änden av tåget och kopplar ihop igen.


Jag ser på föraruppgiften, som jag får av ombordansvarig, att sex av sju vagnar är blockbromsade, bara en är skivbromsad. Blockbromsade vagnar är lite svåra att bromsa mjukt med. De nyper till så hårt. När jag bromsar på loket så tar det ett par sekunder innan alla vagnars bromsar gått till, en slags dominoeffekt. Likadant är det när man ska lossa, jag lossar lokets broms och sedan tar det tid innan allt är loss vilket gör att man hela tiden måste vara förutseende. Jag lossar alltså lokets broms ungefär 15-40meter innan jag ska stå still. Vilket är lite svårt. Skivbromsade vagnar är lite smidigare. Principen är densamma bara det att de inte nyper till lika hårt. Och jag som vill stanna mjukt!


Idag bär det av till Hallsberg, norra vägen = via Enköping, Västerås och Örebro. Jag tycker det är så fantastiskt vackert denna väg. Vi stannar även i Köping. Vet ni hur det är att ropa ut i högtalarna orter med ping i? Det lockar till ordlekar som Köping-pong, Köping-pong-pang, Köping-pong-ping-pong, Köping-pang-ping-ping-ping-pang, o.s.v. Kan det vara att jag har för mycket tid i min ensamhet?


Nästa Örebro, jaha vi ska in på högra spåret, jaha, vi ska allra längst till höger, faktiskt har jag aldrig kört på just detta spår, jag saktar in och saktar in och ATC´n piper att jag ska bromsa mer, men jag kör ju redan så sakta, jag bromsar mer och den fortsätter pipa envist, ännu saktare.... men det går ju så sakta redan....då pyser det rejält i maskinrummet och bromsarna går till och tvärnit....men vad pinsamt...jag som hade tänkt hämta te i bistron, nu bör man väl inte visa sig där.....hukande går jag in...kan man få ta sig en kopp te? Jag ber om ursäkt för bromsningen.....jo, jag kände den, svarar han i bistron....jag frågar om allt står kvar på hyllorna.....jodå, så skrattar han.....


När jag kör hemåt mot Stockholm igen är det gott om tid i Örebro att hämta en ny kopp te. Då är det samma kille i bistron igen! Jag frågar om han nu tänkt på att jag gjort mjukare stopp!!!!


I Arboga fokuserar jag på att få till ett super-duper-mjukt stopp, målet är att det inte ska kännas när tåget går från rörelse till att stå helt still. Var någon i hytten skulle det höras hur jag väser Yes! Yes! när tåget stannat.


Vi far genom Stäket, där är huset vi bott i, vad har de gjort på taket?


Vi far genom Barkarby, där har jag bott nästan hela min uppväxt!


Oj, där då, ett träd med toapapper i??..

  

10/3-07

Suck, tre varv på Uppsala idag. På värstingskalan från 1-5 är detta 4,9.

5,0 på skalan är fyra varv. Fler kan det inte bli på ett pass. Jag tycker det är så gräsligt trååååkigt att köra på Uppsala. Det blir bara samma sak hela tiden. Och det finns inga pass som jag hinner sucka så många gånger. Jag tänker 1000 gånger, "ååååh, är inte den här dagen slut snart?".....

Jaha, där mötte jag ett grått lok, jaha, han kan lyssna på radio han, medan jag sitter här och liiiider....orättvist....

Men till slut är dagen, mot alla odds, faktiskt slut!


9/3-07

 Imorse kom jag ut på bangården och fick syn på mitt lok, gråmålat, vet ni vad det innebär.... jo det finns radio i hytten, det jag allra helst vill då är att bara sträcka upp armarna i luften, tjoa och skutta högt.....

Idag är riktningen Falun igen, med rast i Borlänge.

En bit norrut springer en liten ekorre över spåret....ja, just det, var det inte här den nakna mannen stod.....ofta flyter arbetet på, men ibland kan man få sina överraskningar....det mest förvånande var att han inte hade några skor på sig, och kallt var det ute...

Jag plockar fram en av mina skivor.....in i radion....och vrålar med i låten......"se mig, håll mig, äääälska mig ömt, jag faller i dina häääänder"..... en frihet man kan ta sig som lokförare i sin ensamhet...... ibland leker jag med tanken att tänk om mikrofonknappen fastnat i "tal"-läge....och alla hör mig....kanske mest för deras skull hoppas jag att detta inte inträffar under hela min lokförarkarriär.....

Rullar in i Avesta-Krylbo, ja där står han och hejar, en kille i luva och solglasögon som jag både sett och kört förut.....hejar tillbaka, det kan man kosta på sig......

Ta det sakta in på station nu Marie, för sist kom jag snäppet för fort och då "hjälpte" tåget mig att bromsa, vilket innebär näst intill tvärnit, kör under 10km/h, känner hur folk i och utanför tåget trampar av otålighet....

Från Avesta-Krylbo och norrut åker vi parallellt med Dalälven...där har jag paddlat.....jag fick muta min dotter med godis för att hon skulle följa med.....och jag paddlade......medan hon satt med fötterna i vattnet och mös....ja, ja det var det värt....för sällskaps skull.....

Jag kliver av i Borlänge, har min rast, fortsätter senare med tåg 20 mot Falun. Där kopplar jag av loket, växlar runt det, kopplar på det igen, bromsprovar, hämtar en kopp te, och kör mot Stockholm igen. Har tagit tid på själva växlingsrörelsen, 8 minuter.....

Jaha, allt flyter på till Morgongåva. Sen kom vi inte längre. Det är totalstopp i tågtrafiken i Uppsala. De stoppar oss just i Morgongåva för att det finns en perrong här. Jag informerar om att det är ett preliminärt stopp på en halvtimme och att det enda positiva är att det faktiskt är en perrong här för den som vill röka eller inhämta luft.

Det kommer besked om en lokalbuss som strax ska avgå mot Uppsala. Folk stressar av och givetvis går bommarna ner rakt framför dem, de står tålmodiga en stund men när inget tåg kommer börjar de gå under och runt bommarna. Det lyser grönt på spåret bredvid och nackhåren reser sig på mig, jag böjer mig ut genom fönstret och vrålar så högt jag kan att de ska stå kvar. Det hjälper bara delvis. Men till min lättnad ser jag i backspegeln att tåget som var på väg in i Morgongåva har stannat. Men hur kan han ha grön signal undrar jag. Jag tittar ut och vill ha kontakt med honom. Han står precis så att han inte ser mig i något fönster. Kan jag kasta något på rutan, nej jag har inget jag vill bli av med, jag tar min halsduk och viftar och han ser mig! Jodå, trafiken har börjat rulla så sakta.

Jag ser bussen rulla iväg med de flesta som klivit av men tillbaka kommer två molokna trafikanter som missat bussen, däribland en herre jag pratat lite tidigare med. Han är lite äldre och verkar stressad, jag tyckte hemskt synd om honom och kände oro för att han skakade så. Måtte han klara detta. Det är ju inte bara att gå av eller på, det är ju alltid bagage att släpa på.

Tågmästaren har kontrollerat anslutningar för resenärerna och har beställt en taxi till dem som ska till Arlanda. Så fyra blir kvar på perrongen när vi så småningom får lämna Morgongåva. Det blir några stopp till under vägen men en timme efter tidtabell ankommer vi Uppsala, sen flyter det på.

Under hela tiden har jag undrat hur informationen tagits emot, har det hörts, har det varit tydligt, ibland måste man ju ropa något fast man egentligen inte vet så mycket, och jag tror jag ibland pratar lite för fort, det blir ju också uttryckt spontant. Till min enorma förvåning är det en trafikant som kostar på sig att berätta att hon varit nöjd med informationen. Då går det inte att vara varken irriterad eller frustrerad själv.....

Klippor i sammanhanget är tågmästarna och fjärrtågklarerarna!

Hemma väntar dottern med middag på en mamma som är en timme sen.....

 

6/3-07

Började med att klargöra ett X2000 i Hagalund imorse. Utan problem och då drar jag alltid en lättnadens suck. Blir det minsta problem drar det direkt ut på tiden, man blir sen och adrenalinet pumpar....  Kör den först till Norra Bantorget där personal kliver på och restaurangvagnen och förstaklassvagnen fylls på med varor. Söker alltid upp servicechefen i personalen för att informera om, att antingen allt är ok eller meddelar om de brister som finns, t.ex. trasiga toaletter, avstängda dörrar, icke fungerande ventilation i någon vagn, m.m. Rullar sedan ner till centralen där en annan lokförare tar över för fortsatt färd söderut med resenärer.

Själv ska jag till metropolen Falun idag. Ska möta upp ett ankommande X2000 söderifrån, men av någon anledning blir det inställt, och jag får invänta ett X2000 från Sundsvall istället. De är 35 min. sena, vilket gör att jag redan vet att jag också kommer att bli sen till Falun. Alla resenärer ska av, de nya ska på, men det som tar lite tid är restaurangvagnen som ska fyllas på med nya varor. Vi lämnar Stockholm central 20 min. sena. Jag uppmärksammade på perrongen flera resenärer som talade i sin mobil och verkade stressade, de ska till jobbet, på möten.....jag gillar de resenärer bäst där man känner att de tar det lugnt, att en halvtimme hit eller dit inte spelar någon roll....jag skänker alltid personalen en tanke att de nu ska gå ut och möta de resenärer som blir försenade... de måste ta emot den frustration och stress som dessa biljettköpare bär på....vara trevliga, tillmötesgående, vänliga och vara SJ´s ansikte utåt....skulle jag klara det......njaaaaa....det finns nog en anledning till att man blivit lokförare....

35 min. sena ankommer vi Falun, och nu är det "min" tid..och jag får ta en tur på centrum! Jag har tänkt på att personalen passar på att vila tills hemresan....vilket är logiskt....medan jag som suttit ensam i min hytt i flera timmar njuter av att komma ut bland folk....det är klart man kan vara trött också, särskilt när man börjat passet en tidig morgon och då är det underbart att ha ett hotellrum att gå till....

14.39 avreser vi från Falun. Normalt ska tåget fortsätta till Malmö från Stockholm, men eftersom vi fått "fel" tågsätt från början har detta X2000 en vagn för lite för att få fortsätta söderut. Platserna räcker inte till för resenärerna. Vi får besked om att tåget, i Stockholm, ska vända norrut igen.

Gör uppehåll i Borlänge, mycket folk, gör uppehåll vid den lilla, lilla perrongen i Avesta Centrum, jag tror där väntade 4 stycken, där fick jag samtidigt en kopp te att njuta av som personalen kom med....TACK!!!!!!!

Såååååååååå....passerar jag genom Sala....och dåååååååååå.....börjar dagens "äventyr"......

Fjärrtågklareraren ringer upp och säger att det är tvärstopp i tågtrafiken i Norrviken och jag kommer inte att kunna åka så långt till innan det blir stopp, så de vill att jag stannar tåget, kör tillbaka till Sala och kör via Västerås istället. Ok....jag informerar ombordpersonalen, och frågar vem som ska göra ett utrop, hon eller jag. Hon tar på sig det eftersom jag måste byta hytt och sätta mig i andra änden av tågsättet. Jag gillar inte att gå igenom tåget för jag är alltid rädd att jag ska få en massa frågor av resenärerna, och så är jag för snäll och artig och vill bemöta dem väl trots att jag har bråttom. Man måste försöka ta på sig en mask av fokusering, riktning, bråttom och målmedvetenhet. Kanske kan de se då att jag är upptagen.....jag kom på att tar jag på mig ryggsäcken kanske jag ser mer upptagen ut.....så då gör jag det...vilka klippor!!!!!!! Inga frågor!!!!!!! Jag går genom hela tåget utan att bli stoppad.....

Väl i andra hytten får jag tillstånd att backa. Det blir backning eftersom tåget går åt "fel" håll, trots att jag sitter i framänden nu. Nu gäller strikta regler. En hastighet av max 30 km/h. När jag kommer till vägbommar kan de inte gå ner. Första vägövergången har jag fri sikt, åkrar åt alla håll, bilen som kommer stannar. Nästa vägövergång är mindre gynnsam, hus har börjat poppa upp längs järnvägen, hela vägen som når till bommarna är inramade i en alle´, det kurvar åt ena hållet. Det är bara att stå still och hänga sig på tutan, flytta en meter framåt, signalera, en meter framåt, signalera, där kommer en bil, jag inväntar att den ser tåget och har stannat innan jag kör en meter till, signalerar o.s.v. Tillslut når jag perrongen i Sala, och somliga går av för att ta en buss till Uppsala, vilket i nuläget skulle vara snabbare för dem dit. Då byter jag hytt igen. Driftstöd ringer och vill veta om det är klart att åka via Västerås, trafikkontoret ringer och undrar hur långt vi kommit och sen ringer också fjärrtågklareraren för att säga att det finns ett tidsperspektiv på hur långt stoppet i Norrviken blir och man har insett att det är bättre för oss att köra ordinarie väg. Jag drar en lättnadens suck, just för att det  blir så mycket pappersskrivande om jag ska åka en annan väg än den ordinarie. Vi kommer inte komma så långt till att börja med och kommer att få stå i Uppsala och vänta. Då bestämmer vi att vi lika bra kan kolla upp de resenärer som gått av för att ta bussen om de vill följa med tåget istället och jag ska få hinna gå på toa....en till lättnadens suck....

Jag skickar Miche en tanke.....han ska ju hälsa på hos oss ikväll...han skulle komma kl. 18... och det har jag insett att den planeringen redan i nuläget spruckit....

Min dotter ringer när alla andra ringer, "jag får ringa dig senare älskling...."

Så går då färden vidare från Sala, ända till strax före Uppsala. I Uppsala står så många tåg att vi inte får plats, vi får vänta tills ett tåg lämnat Uppsala.....och väl inne på station står två tåg till som ska få avgå före oss. Vi kollar vilket av dem som går först och försöker få Arlanda-resenärerna att byta tåg. Jag var inställd på lång väntan, men inom 20 min. hade vi alla tre lämnat Uppsala.

Under hela denna tid har fjärrtågklarerarna i denna stressade stund varit otroligt lugna, tillmötesgående, informerande, tydliga, vilka jag skickar en tacksam tanke!!!!!!!!!

Nu flyter mitt arbete på, men jag tänker på ombordpersonalen som nu går runt och tar reda på vart alla ska för att kolla upp tågbyten och informera om det....vi anlände kl.18.20 istället för 17.00 på centralen......

Jag sänder Miche ytterligare en tanke.....han har väntat tålmodigt.....jag är glad att jag har energi kvar att både handla, laga mat och vara social....

    

23/2-07

Har jag berättat hur mycket jag älskar mitt jobb?

Idag sprang två rävar över spåret. Att vara lokförare innebär att sitta på första parkett vad gäller naturupplevelser. Det är så otroligt vackert överallt. Det är en förmån att från lokförarfönstret få följa årstidernas växlingar. Vilket just nu innebär snö på hustaken, frostbitna träd, is på sjöarna, ljus från fönstren, att vid möte med andra tåg köra i 180km/h rakt in i snörök utan sikt, att kasta ett öga i backspegeln där mina egna vagnar också försvinner i ett moln av snö, att plocka upp resenärer med skidpaket och undra hur de haft det, rådjur på snöklädda ängar, snöflingor i luften som strömmar emot fönstret, solsken som får snön att glittra……

Jag trivs med att det är ett ensamjobb, även om det ibland känns lite för ensamt, jag sköter mig själv. Det finns mycket tid att fundera över livets alla frågor…….

Jag känner en otrolig yrkesstolthet och att vara kvinna och köra tåg tycker jag är häftigt. Jag gillar utmaningen att försöka framföra ett tåg mjukt och behagligt. Jag tycker om att göra utrop i mikrofonen vid trafikstörningar, det känns lite socialt, där i min ensamhet…..


22/2-07

Idag skulle jag ha kört Uppsala igen. Dock bara ett varv! Tåget var inställt, varför vet jag inte. Skulle ha börjat i Hagalund med att hämta mitt tåg, men fick åka till centralen istället och ta emot en en timmes försenad 77-an. Gå runt med lok… resten av tiden jour…det är trevligt med jour för omväxlings skull tycker jag….man kan eventuellt få lite tid att umgås med kollegor….Hasse till frukost till exempel…..

Vi har ju ett extremt ensamjobb, där man pratar mycket med sig själv, men ibland är det faktiskt trevligt att få svar…

Efter jobbet hälsade jag på växlingen i Hagalund, med två sockerkakor. Där fick jag prata! Jag älskar er!


19/2 och lite 20/2-07

Fyra urbota tråkiga varv på Uppsala. Hur jag fick tiden att gå hyfsat snabbt är för mig en gåta.

Fram och tillbaka, fram och tillbaka, rast, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det är nästan man hoppas på något litet signalfel…….


16/2

Börjar morgonen med att möta både trötta och utsövda sovvagnsresenärer. Ska köra ut tåg 77 till Hagalund. Stannar hos tm och pratar med henne medan vi väntar ut de sista resenärerna. Det hade varit kallt uppe runt Åre och Östersund, vilket tydligen får till följd att vissa vagnar tömmer sig själva på allt vatten. Tänk att ha bokat en bädd med dusch och toalett. Jag frågade aldrig hur man löser ett sånt problem. Det hade varit riktigt kallt i en del vagnar, själv hade hon fått ha filt runt sig när hon suttit ner en stund.

I sista stund kommer en resenär fram och säger att hon glömt en jacka i vagnarna som rullat vidare söderut. Tm letar reda på telefonnumret till personalen, får kontakt, personalen söker i tåget och hittar den, gör upp om att jackan skickas med ett tåg tillbaka som är i Stockholm på em.

Jag har i alla år som lokförare ständigt fascinerats av ombordpersonalens service, tålamod och vana att lösa alla sorters problem. Jag hoppas tjejen som tappat jackan var glad och belåten över den återfunna jackan.

Senare ska jag med X2000 till Linköping. När bef. 2 får se att det är jag som ska köra kommer ett stort leende och så säger han att då är han lugn. Lite paff blir jag, hur tänker han nu? Men han påminner mig om ”Aneby-dagen”, en riktigt strulig dag med nedriven kontaktledning i Nässjö, då vi hade ett tåg ihop. Jag berättade då för honom att mina arbetspass brukar vara så lugna, sällan något utöver det vanliga, så jag var så förvånad över att hela den dagen var så händelserik.

Aneby-dagen: jag kommer till Linköping och ska bli avbytt för en två timmars rast. Jag har en lista på vad jag ska hinna uträtta rent privat. Men där fanns ingen lokförare så långt ögat nådde. Ringer Tass. Oj, oj….den lokföraren som skulle kört vidare sitter fast på ett tåg söder om Nässjö. Oj, oj igen……det finns ingen som kan köra vidare förutom jag….suck…jag vet ju att jag inte bara kan gå av……jag ska nu fortsätta med tåget till Aneby, där bussar ska möta upp trafikanterna….

Jag har varken tidtabell eller linjebok för fortsatt färd. Medan bef. 2 gör utrop om anledningen till fördröjningen så springer jag in till datorrummet för att plocka ut tidtabell, hur i hela fridens namn förkortas Aneby…..det löser sig, jag får skriva Nässjö. Åter på tåget får jag tillstånd att köra utan linjebok. Samt får en mer exakt beskrivning av var Aneby ligger. Tankar under färden till Aneby är om det finns perrong, eller blir det avstigning med stege, och om det finns perrong, är det då bara en kort eller räcker det till hela tåget, kommer bussar finnas där, när kommer jag att få åka tillbaka, vilka trafikanter ska jag vänta in, kommer personal finnas där??????????

Perrong finns och den räcker till hela tåget = några problem mindre….

Jag kliver av för att byta ände, då kommer en kvinna fram till mig och frågar intensivt om det är jag som kört…..jag bekräftar det……”Du är vår hjältinna! Jag tänkte att du kanske skulle ha hämtat barn på dagis eller nåt……jag måste få ta ett foto….(klick)….vad heter du?..” Jag tänkte att nu hamnar jag nog i någon lokaltidning någonstans i Sverige. Jag undrade också över vad tågmästaren egentligen hade ropat ut till resenärerna när jag varit och hämtat tidtabeller. Trevligt var det i alla fall, att hon tog sig tid att säga att jag var en hjältinna, det har jag aldrig varit förut.

Personalen lämnar tåget med resenärerna när bussarna så småningom dyker upp. De fortsätter nu till Nässjö där tåg inväntar. Jag blir kvar ensam. Bussarna som anlänt Aneby hade ganska många resenärer med sig, men ingen personal. Jag går ett varv genom tåget och blir medveten om att resenärerna börjat länsa restaurangvagnen. Hjälp….jag ringer och frågar vad jag ska göra…fäll ner jalusierna, får jag till råd…..men jag hittar inga jalusier….jag lämnar restaurangvagnen……jag klarar inte av att se på hur allt försvinner…..alla känner sig ha rätt att ta något för förseningen…..men det blir ju väldigt orättvist för det räcker ju bara till ett fåtal resenärer…….och de som kom först….

 

Jag gör utrop på utrop……ovan som jag är i denna situation….mitt ständigt återkommande mantra är att vi väntar på personal och ett ungerfärligt tidsperspektiv. Så småningom får jag kontakt med dem när de sitter på bussen. När de tillslut anländer med de sista resenärerna har jag stått med X2:an i ungefär två timmar i Aneby.

Jag är rätt slut faktiskt och vrålhungrig! Jag skulle ha lunchat i Linköping. Själv tog jag två små runda knäckebröd från första klass som jag bredde smör på, och ett litet äpple. Jag kunde bara inte ta något ur bistron, det kändes som att jag skulle vara ett extremt dåligt föredöme inför de andra resenärerna, som jag redan sagt till att de endast fick ta kaffe och te. Ja, himmel vad magen skrek…….

Ja, alert måste man dock fortfarande vara. Eftersom vi byter körriktning mitt på linjen, så blir det att ”gå mot stopp” = tillstånd att passera stoppsignaler, med begränsad hastighet.

Jag får en kort pratstund med tågmästaren. Personalen är van vid oregelmässigheter. De ska nu ta hand om och serva ett överfullt tåg med resenärer. De är så tålmodiga och håller humöret uppe. De ropar och informerar under hela resan till Stockholm. Klippor!

Slutet orkar jag knappt ta…. flera timmar försenade så ska jag inte få avbyte. Det finns ingen personal. ÄR DET MITT FEL!!!!!! Trött men framför allt en HUNGRIG!!!!!!!!! lokförare får till slut avbyte…….


Tidigare inlägg Nyare inlägg